Foto: Henrik Sundbom. Taktshang Goemba, eller Tigernästet, balanserar nästan magiskt på en klippavsats utanför Paro.

Vandringen upp till Bhutans främsta landmärke Tigernästet, eller Taktshang Goemba som klostret egentligen heter, tar gott och väl tre timmar. Den smala stigen slingrar sig brant uppåt, och slutmålet för vandringen ligger 3140 meter över havet. Bergstopparna utgör en magnifik fond åt tallar och rhododendronbuskar insvepta i ett virrvarr av böneflaggor, och luften är så ren och klar att det nästan gör ont i lungorna.

Hit kom Guru Rinpoche, den andra buddhan enligt den bhutanesiska varianten av tibetansk buddhism, flygande på en tigrinna på 700-talet för att försvara Bhutan mot en mäktig demon. Innan han omvände demonen till buddhismen mediterade Guru Rinpoche i tre månader i en grotta i berget. Över grottan byggdes sedan det märkliga klostret, liksom magiskt hängande på bergssidan, med hjälp av dakinis – kvinnliga gudomliga väsen.

Bhutan är inget stort turistland, och landets gränser var länge mer eller mindre stängda för utländska besökare. 1956 träffade Time Magazines korrespondent Jim Greenfield den bhutanesiske kungens rådgivare Jigme Dorje i Nepal, och skrev en längre artikel om det lilla buddhistiska sagolandet. Blott tjugo utlänningar, konstaterade Greenfield, hade besökt Bhutans huvudstad under 1900-talet. Förvånat rapporterade han att det i Bhutan varken fanns elektricitet, industrier, städer eller filmer (!), och kanske mest förvånande – inga hjul. Inga bilar, cyklar eller ens oxkärror. I den otillgängliga bergterrängen var det enda sättet att ta sig fram till fots eller häst, och alla transporter sköttes med häst eller mula.

Det har naturligtvis hänt mycket sedan 1956. Samma år beslutade sig kungen för att avskaffa slaveriet, och gav frihet åt 5000 av sina privata slavar. I samma veva lade han grunden till ett enkelt välfärdssystem med skolor och sjukhus i åtminstone de mest tätbefolkade dalarna. 1962 byggdes landets första vägar, 1983 anlades den första och enda flygplatsen. 1999 kunde det bhutanesiska folket för första gången ta del av TV-sändningar, och 2008 fick gemene man för första gången gå till valurnorna och säga sitt om landets styre.

Men på väg upp till Tigernästet får man ändå en aning om hur 50-talets Bhutan måste ha tett sig för Greenfield. Stigen kan knappast kallas för stig, och det meditativa vandrandet återkallar bilden av en tid då resan från Kathmandu till Paro innebar en vandring på tre månader över bergen (numera är det en spektakulär flygtur längs Himalayas högsta toppar på knappt 50 minuter). Orkar man inte hela vägen kan man för en billig penning hyra en ponny att rida på. Men bara uppför – utför blir det för brant för att det ska vara möjligt att rida.

I ett annat kloster, längre ned i dalen, står ett stort, svartvitt porträttfoto av en välklädd man med tjocka glasögon lutat mot väggen bredvid statyerna av Sakyamuni Buddha och Guru Rinpoche. Mannen på bilden är varken någon kunglighet eller religiös ledare utan Bhutans förste turist. 1974, i samband med att Bhutan blev medlem av Förenta Nationerna, bestämde man sig för att släppa in turister i mycket liten skala, och det året besökte 287 utlänningar Bhutan. Sedan dess har turismen eskalerat och utgör i dag en viktig del av den bhutanesiska ekonomin. 1999 släppte man in 7 000 turister och efter att kvoterna togs bort är den årliga siffran sedan ett par år tillbaka närmare 30 000. Den enda begränsningen utgörs idag av platserna på det statliga flygbolaget Druk Airs avgångar till och från flygplatsen i Paro.

Bhutans nationalideologi strävar efter ökad bruttonationallycka, hellre än tillväxt och ökad BNP. Nationens lycka maximeras, menade landets förra kung som introducerade begreppet 1974, om naturen och kulturen får förbli så oförstörda som möjligt. Och för turismen är den officiella policyn är att den varken får påverka det ena eller det andra.

Vandringen eller ritten mot Tigernästet är närmast obligatorisk för Bhutanresenären. Att komma hit utan att se Guru Rinpoches magiska klippkloster är som ett besöka Paris utan att se Eiffeltornet eller att besöka Agra utan se Taj Mahal. Med fler och fler turister för varje år blir det dock svårare att efterleva riktlinjerna. Längs vägen uppför berget möter vi fler europeiska, amerikanska och koreanska turister än pilgrimer. Trots att vi gör vandringen under lågsäsong, och trots att vandringen är ett obligatoriskt vallfartsmål för alla bhutaneser. Vallfartsmålet Taktshang Goemba är på väg att förvandlas till den renodlade turistattraktionen Tigernästet.

”Regeringens ambitioner är motsägelsefulla” säger Tashi som arbetar som turistguide. Jag träffar honom och hans kollega Soma på en restaurang i Paro. ”Å ena sidan säger de att vi inte ska påverkas av andra länder. Men samtidigt vill de mångdubbla turismen. Var finns logiken i det?” Tashi syftar på ett uppmärksammat uttalande av Bhutans premiärminister Jigme Thinley om att tredubbla turismen till 2012 för att stimulera landets ekonomi.

”Det sägs att det svepte en brottsvåg över Bhutan när vi fick TV”, berättar Tashi. ”Men influenserna från Hollywood och Bollywood är ändå inte så stora. Bhutan är fortfarande ett av världens tryggaste länder. Har vi ens något fängelse?” Soma vet inte heller. Däremot vet hon precis vad hon tycker om de indiska och lokala TV-kanalerna. I sin mobiltelefon laddar hon exalterat ett klipp från Bhutan Star, och en vinjett som lika gärna skulle kunna höra hemma i svenska Idol spelas upp. ”Det är klart att vår kultur förändras” säger hon. ”Men den försvinner inte.” Ungdomarna som visas i displayen bär bhutanesisk folkdräkt, och alla sångerna är traditionella. Tashi lånar telefonen bläddrar fram en bild på en sydkoreansk popstjärna. ”Ser du att vi har samma frisyr?”

Även om rädslan för de främmande influenserna inte verkar helt och hållet befogad, finns vissa tecken på att saker och ting faktiskt håller på att förändras. I traditionell bhutanesisk byggnadsstil pryds till exempel alla hus av en stor, lyckobringande målning eller skulptur av en penis. Men i städerna för de dekorativa lemmarna en tynande tillvaro. ”Fler och fler här är medvetna om att turisterna antingen häpnar eller skrattar åt den delen av vår kultur” förklarar Soma. Då ligger självcensuren nära till hands. Många inom prästerskapet upplever också att det pågår en kommersialisering av kulturen och religionen, i och med att fler och fler butiker erbjuder turisterna traditionellt religiöst konsthantverk. Tashi och Soma, däremot, ställer sig oförstående inför kritiken. ”Det är väl bra att vår kultur och religion sprids utanför landets gränser?”

1998 förstördes stora delar av Tigernästet i en brand. Regeringen bekostade ett återuppförande av klostret, men till skillnad från vid uruppförandet uteblev den gudomliga hjälpen. Tanken är svindlande när man strövar runt i det imponerande klostret. Hur fick man upp byggnadsmaterialet om det inte var tantriska dakinis som flög hit det? Inga fordon kan forcera den smala stigen, och man kan väl knappast ha förlitat sig på ponnys och mulor? Svaret känns symptomatiskt för Bhutan. Till bygget konstruerade man en kabinbana upp till klippavsatsen för att frakta material och arbetskraft. Och när klostret så småningom var färdigbyggt monterades den ned igen.

Jag frågar en av klostrets munkar om man inte kunde ha låtit linbanan vara kvar för att underlätta för besökare. ”Vägen till Taktshang Goemba är en pilgrimsvandring” förklarar han på knagglig engelska. ”Och då finns inga genvägar. Inte ens om man är turist.”

Alla foton är tagna av Henrik Sundbom

Om skribenten

Henrik Sundbom (8 artiklar)
Henrik Sundbom arbetar på den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld (Stockholm Free World Forum). Han har rest i stora delar av Sydasien och bott i New Delhi och har ett särskilt intresse för indisk politik. Henrik har också arbetat som guide i Bhutan och Nepal och skrivit för Upsala Nya Tidnings ledarsida. henrik.sundbom@gmail.com

Relaterade Artiklar

A Librarians Experiences from Bhutan

The Library Twinning Project. The development project has been running since 1996, dealing with various issues relevant to national library institutions such as collecting, preserving and making available documents of local...

En resa till Sai Babas by

Jag besökte Puttaparthi, byn som växte med sin guru, under 2003. Vi anlände med buss från Bangalore och vida slättlandskap avlöste varandra då bussen plötsligt kom fram till ett pastellfärgat valv. Bussen åkte...

Traditionell drake med global vision

Den bhutanesiska kungen Druk Gyalpo kröntes den 28 november 2008 och var då 28 år. Han är son till den förre Druk Gyalpo, Jigme Singye Wangchuck och hans tredje hustru, drottning Ashi. Han undervisades i hemmet av privatlärare...