Indiska cricket-fans, Foto: N. Sommansson

Denna krönika skulle egentligen ha publicerats redan för några dagar sedan, men jag har helt enkelt inte haft kraften att skriva den. Anledningen är dess innehåll – cricket – och att jag själv mentalt befunnit mig i något slags sport-stillestånd.

Normalt är jag en – vill jag tro i alla fall – ganska balanserad sportreporter. Jag kan själv känna lite avund över folk som brinner till när det vankas match och står upp mer än de sitter i tv-soffan, som jag själv var innan jag började arbeta som sportreporter. Nu är jag samlad, iakttagande och opartisk mest hela tiden. Förutom när det gäller cricket. På gott och ont.

I lördags spelades det VM-final i cricket. Värdländerna Indien och Sri Lanka möttes i en jämn match i Mumbai i vad jag på förhand kallade tidernas cricket-final. Jag vidhåller fortfarande att det var det. Inte så mycket för själva matchens skull som för symboliken och historien. Här möttes alltså Sri Lanka och Indien på ”home-soil”. Sri Lanka hade på resans gång slagit ut den före detta kolonialmakten – tillika cricketens hemland – England. Indien hade i sin tur slagit ut Pakistan – som ju alla vet vad relationen mellan dessa länder är – och de senaste 15 årens stormakt, Australien.

För er som inte är sportintresserade, eller inte har så bra koll på cricket – det finns ingen sport som ens kommer i närheten av dess popularitet i vare sig Sri Lanka eller Indien. Jag vet inte hur många gånger jag försökt få folk här i Sverige att förstå hur stor sporten är. Det går helt enkelt inte just av den enkla anledningen att det inte finns någon idrott i västvärlden som ens går att jämföra med den status och popularitet som sporten har i Sydasien. Inte ens fotbollen är lika stor här i Europa som cricketen är i Sydasien. Det säger ju en del.

Finalen i Mumbai bjöd på perfekta förutsättningar, en fullsatt arena, världens två bästa lag och perfekta väderförhållanden. Sri Lanka hade hoppats återupprepa bragden från 1996 när man slog Australien i VM-finalen i Pakistan och vann sitt hittills enda VM. Nu skulle man spela sin andra final efter 1996-triumfen, men det slutade med ännu ett silver. Lagkapten Kumar Sangakkaras manskap räckte helt enkelt inte till trots att man spottade upp sig rejält efter en historiskt dålig inledning på matchen.

Bättre lycka då för Indien som inför Bollywood-stjärnor, topp-politiker och hundratusen hemmasupportrar lyckades ta guld för första gången sen 1983.

Själv hade jag pyntat huset i Linköping både utvändigt och invändigt med lankesiska flaggor och cricket-affischer. Den traditionella lankesiska match-bailan ljöd ur husets högtalare, grillen plockades fram och grannarna måste tyckt jag var tokig.
De hade nog rätt.

Men flaggorna försvann lika snabbt när indierna, med lagkapten Mahendra Singh Dhoni och Yuvrai Singh i spetsen, kramade om varandra på The Wankhede Stadium många hundra mil från mitt eget hem.

Efter VM-finalen 2007, som Sri Lanka förlorade mot Pakistan, var jag ändå stolt och nöjd över ”mitt landslag”. De klarade sig hela vägen till final som underdogs. I år var de favorittippade, tillsammans med bland annat Indien. De hade övertygat hela turneringen, men när det gällde som allra mest vek de ner sig.

Jag var förbannat och besviken och börjar först nu, några dagar senare, se det positiva i att det trots allt var världens två mest crickettokiga länder som möttes i finalen och att det hade mindre betydelse vem som vann. Symboliken var viktigare.

För Sri Lankas del kändes det som att den riktiga finalen spelades i semifinalen mot Nya Zeeland i Colombo. Då firades finalavancemanget på Sri Lanka som om laget vunnit VM. Men det är ju som bekant inte över förrän den feta tanten sjunger.

Nu väntar istället en rejäl utmaning för Sri Lankesisk cricket för att hålla sig kvar i den absoluta världstoppen. Cricket Selection Committé har sagt upp sig och flera spelare signalerar om att de tänker lägga av. Lagkapten Sangakkara har avviserat att han gärna lägger ifrån sig kaptensbindeln. Det ryktas om att presidentens son, Namal Rajapakse, ska ställa upp för val till posten som cricketordförande i landet.

Ja, ni förstår säkert själva det prekära i att blanda in politik och idrott. Det har landet redan haft för mycket av och var bland annat en anledning till att min farbror, den förre storspelaren Romesh Ratnayake, sa upp sig som assisterande förbundskapten 2007 efter att bara haft tjänsten i några veckor…
Vi får se vart det bär, helt enkelt…

I Indien är det desto större tro på framtiden. Det firades rätt rejält över hela Indien, enligt rapporterna, efter VM-guldet. Om det var något annat lag än Sri Lanka som jag unnar ett VM-guld så var det Indien.

För när allt kommer till kritan – symbolen av Indien som världsmästare är ärligt talat större än om Sri Lanka hade blivit det.

Den gamla kolonialtidens juvel slet sig loss från Storbritannien 1947. 64 år står man som världsmästare i den gamla kolonialsporten. Missförstå mig rätt – detta ska inte på något sätt ställas i samma nivå som när Gandhi och kompani slet sig loss från imperiet. Däremot är det ytterligare ett bevis på en svunnen storhetstid, som ersatts av en annan makt.

Lärljungen har blivit läromästaren.
Stort grattis, alla Indien-fans!

Om skribenten

John Senewiratne (2 artiklar)
John Senewiratne var redaktör för tidskriften Sydasien mellan 2008 till 2010. I grunden är han sportjournalist och har arbetat på några av Sveriges största sportredaktioner som Sportbladet (Aftonbladet), Dagens Nyheter, GT/Expressen och Göteborgs Posten. För närvarande har han sadlat om till tv-journalist på 24Corren i Linköping där han förutom att vara sportredaktör även är programledare för ett hockeyprogram. John är halv-Sri Lankes och besöker landet där släktingar och vänner finns så ofta han kan. Sportmässigt har han som främsta merit att han 2006 vann trippeln (två cup-guld + ligaguld) i den Sri Lankesiska högstaligan i fotboll med Ratnam SC.

Relaterade Artiklar

Bland elefanter och snabel-a:n

Att arbeta med internet i Sydasien har visat sig tidskrävande, då den 3G USB-stickan vi inhandlat visar sig enbart kapabel att koppla upp sig via GPRS eftersom 3G-nätet inte är fullt utvecklat i södra Indien där...