Traditionell och modern dansfusion på Dansens Hus


Foto:

Framför en sicksack-vikt skärm och till en ljudmix, bestående av bland annat elektroniska läten och viskande röster, sitter fem dansare i frysta positioner. Fyra är iklädda svarta solglasögon och svarta kläder medan en av de kvinnliga dansarna är vitklädd. Hennes ansikte och hår har prytts med traditionell indisk utsmyckning. På skärmen som bretts ut längst bak på scenen projiceras en svartvit film av extrema närbilder på kvinnors och mäns ögon. De svepande kamerabilderna övergår stundtals till två läppar som bara nästan snuddar vid varandra. Filmen hinner rulla två gånger innan dansarna ger sig in i rytmiken då ljudvolymen höjs, vilket får stolsraderna och golven att vibrera.

Så inleder koreografen Shobana Jeyasingh sin föreställning Dev Kahan Hai?/Where is Dev?. Det första av de två verken som hennes brittiska danskompani, Shobana Jeyasingh Dance, bjuder oss på under kvällen.

Shobana bor och arbetar i London men är född i Tamil Nadu i södra Indien och har framförallt studerat dansformen Bharatha Natyam som härstammar ifrån samma område. Bharatha Natyam är en klassisk indisk dans med snabbt fotarbete och strikta linjer. I Dev Kahan Hai?/Where is Dev? och i kvällens andra föreställning, Configurations, influeras hon även av modern samtida dans samt fler västerländska uttrycksformer.

Configurations hade först premiär i slutet av 80-talet och var Shobana Jeyasinghs första koreografi för hennes då nystartade danskompani. Idag ser vi inte en ”re-make” utan en uppdaterad version av den banbrytande föreställningen. Shobana var bland de första asiatiska koreograferna och dansarna som anammade västerländska konstformer för att skapa helt nya, spännande verk. Idag är det andra gången som Shobana Jeyasingh Dance gästar Sverige och även den här gången levererar de dans i världsklass.

Den omarbetade Configurations utförs av två manliga respektive två kvinnliga dansare till skillnad från tre kvinnliga som den ursprungligen dansades av. Koreografin domineras av indiskt traditionella geometriska linjer och handrörelser, men med korsningar av modern dans och musik från en västerländsk stråkkvartett, landar upplevelsen ändå i blandformernas gråzon. Här är det däremot inte grått utan färgglatt. Musikerna har placerats uppe på scenen tillsammans med dansarna vilket gör att vi i publiken ges en levande och enhetlig föreställning. De indiska rytmerna genomsyrar föreställningen där dans och musik uppgår i komplett symbios. Dansarna tajmar musikerna perfekt då de slår sina bara fötter mot golvet.

Trots att kropparna blänker av svett finns en genomgående energi på scen som aldrig dör vilket suger in publiken. Vi sitter blixtstilla, nästan andaktigt i stolsraderna. Även då jag själv och många med mig är för unga för att ha sett 80-talets föreställning, kan vi idag likväl se och förstå varför detta var något nytt och uppseendeväckande.

Också den inledande Dev Kahan Hai?/Where is Dev? följer temat Bharatha Natyam och samtida dans men bäddas in av enbart modern teknik så som rörliga bilder och ljudkonst. Styckets dramaturgi är Bollywood-inspirerat och behandlar följaktligen känslor som ångest och åtrå – dansaren i mer traditionell mask söker och längtar efter sin älskare. Men den som väntat sig fler indiska filmtendenser än så blir besviken. De svartklädda dansarna figurerar som den moderna världens skuggor kring det vitkostymerade, älskande paret. De rör sig till en början avsides varandra men för att mot slutet förenas och bilda en harmonisk dansant helhet.

För den analystörstige bjuds här flera komponenter och lager att hugga tag i. Bland annat det intressanta valet att dölja dansares ögon, själens fönster, som annars spelar en part i den mer spirituella indiska dansformen.

Mitt slutgiltiga intryck är att båda verken utförts med en unik precision. Dansarna står hela tiden i kontakt med varandra, en dansares rörelse avlöser en annans. Stundtals ser vi inte flera dansare på scen, tillsammans blir de en. Med glädje välkomnar jag det nyskapade verket och vad gäller Configurations känns det som om vi givits en andra chans att uppleva vad vi missat. Till slut är det publikens tur att se till så att golvet och stolsryggarna vibrerar.

Tilda Glaes
Tilda Glaes

Tilda är student och frilansskribent med speciellt fokus på scenkonst. Tidigare har hon läst teater- och dansvetenskap vid Stockholms universitet och studerar idag journalistikvetenskap på JMK i Stockholm. Sedan 2008 har Tilda gjort två tremånaders resor genom både nord- och sydasien med syfte att utforska asiatiskt kulturliv.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.