Thomas Löfström är en skicklig essäist och skapare av knivskarp prosa, och flera av hans publicerade essäer har gått att läsa som kortbiografier över märkliga och ofta närmast bortglömda gestalter ur svensk kulturhistoria. Nu när Löfström nu publicerar sin första fullängdsbiografi ”Den siste resenären” lyfter han fram Torgny Sommelius, den en gång så hyllade reseskildraren från Helsingborg som omkom i en flygkrasch i början av sin karriär. Zac O’Yeah har läst boken:
Tomas Löfström är en författare vars liv präglats av de resor han gjort och beskrivit i litterär form alltsedan debuten 1971 med boken ”Liftare”. Många av hans följande tjugofem böcker (både egna och översättningar) berör som bekant Indien och Sydasien – som till exempel ”Vägen till Kathmandu” som kom 1975 eller ”Hemligheten i Marabar” från 1992. Han har under senare år dessutom varit en av de drivande krafterna bakom det Indiska Biblioteket, ett översättningsprojekt som syftat till att presentera nutida indisk litteratur för svenska läsare, samt svensk litteratur på indiska språk.
Liksom de som läst Löfströms tidigare verk känner till, är han en skicklig essäist och skapare av knivskarp prosa, och flera av hans publicerade essäer har gått att läsa som kortbiografier över märkliga och ofta närmast bortglömda gestalter ur svensk kulturhistoria. Så när Löfström nu publicerar sin första fullängdsbiografi ”Den siste resenären” faller det sig helt logiskt att han återigen lyfter fram en av dessa personligheter ur historiens damm och dimmor: Torgny Sommelius, den en gång så hyllade reseskildraren från Helsingborg som tragiskt nog dog i en flygkrasch i början av sin karriär, 34 år gammal.
Sammanfattningsvis är Sommelius liv den ödesmättade berättelsen om en ung man som ville bli känd som äventyrare hellre än cigarrbolmande tidningsbaron (hans pappa ägde Helsingborgs Dagblad och Torgny Sommelius hade tidigt utsetts till att ta över chefsstolen), och därför reste runt i Europa på spännande reportageresor – bland annat skrev han en lätt kontroversiell bok om Jugoslavien.
När reslusten väl vaknat, specialutrustade han en Volkswagen och gav sig ut på en långtur från mars 1955 till december 1956: han kör via Främre Asien och Mellanöstern till Indien, där han bilade landet runt med en avstickare till Sri Lanka. På vägen upplevde han diverse märkliga eskapader: han lyckades bli vän och sedan ovän med Alva Myrdal som var svensk ambassadör i New Delhi; han lyckades också bli vän och sedan ovän med filmregissören Arne Sucksdorff som just då filmade ”En djungelsaga” i trakterna av Bastar; han gick på tigerjakt; kolkade i sig whisky med diverse prinsar och prinsessor.
När vägbroar spolades bort partajade han i flera veckor bland Karachis jetset; och i Afghanistan lyckades han till och med bli lite lätt kidnappad av vänliga rövare som behandlade honom mer som en välkommen gäst, och som sedan lät honom fara hem. Svårt undernärd och med amöbadysenteri återkommer han till Helsingborg efter en 65 250 kilometers biltur, och läggs omedelbart in på infektionskliniken.
Efter resan försörjer han sig på att visa diabilder och hålla föredrag för utsålda hus, och han skriver även tre fantastiska reseskildringar: ”Bort genom Asien” (om resan mot Indien), ”Blå Indien” (om resan i Sydasien), ”Den märkvärdiga resan hem” (om återresan) och samtliga ges ut av Bonniers. De får god kritik, men säljer måttligt och är idag närmast totalt omöjliga att få tag på. Sommelius karriär fick sig ett sorgligt slut bara några år därefter när han införskaffade och specialutrustade ett litet privatflygplan för att göra en jordenruntflygning – som han av budgetskäl blev tvungen att korta ner till en flygning från Amerika till Afrika.
Resan var tänkt att resultera i både en tevefilm och nya reportageserier, men den tog slut efter bara några publicerade artiklar när planet exploderade, under mystiska omständigheter, över en västindisk ö i januari 1963. Med i planet fanns den svenske filmstjärnan Erik Strandmark (känd från bland annat filmerna ”Hemsöborna” och ”Sjunde inseglet”) som bosatt sig i Karibien och som Sommelius hälsade på hos.
Den sista delen av boken, Löfströms detektivarbete kring händelserna som ledde till deras död, är nästan thrillerartat spännande.
Torgny Sommelius kom efter sin förtida bortgång att bli ännu en av de där lovande författarna, på sin tid populära reseskildrarna, som olyckligtvis hamnade i skymundan. Han gjorde sin märkvärdiga orientaliska resa några år efter Artur Lundkvist (som gav ut ”Indiabrand” 1950) och några år innan Jan Myrdal (vars ”Resa i Afghanistan” kom ut 1960), och medan vi fortfarande läser Lundkvist och Myrdal, kom Sommelius ambitiösa reseprojekt (sammanlagt lär de tre volymerna om Indienresan utgöra den längsta reseskildring som getts ut på svenska) på något svårförklarligt vis att försvinna däremellan. Men faktum kvarstår att för en generation av reseskildrare – av vilka måhända Löfström själv är den mest betydande – var Torgny Sommelius och dennes äventyr uppenbarligen en viktig influens.
”Den siste resenären” är därför en underbar introduktion till ett författarskap jag inte haft någon djupare kännedom om i och med att böckerna är så svåråtkomliga. Löfströms fylliga verk innehåller tillräckligt med analyser om och utdrag ur Sommelius’ egna skriverier, både böcker och reportage, för att man ska få en väldigt god uppfattning om vad han skrev, hur han tänkte om skrivandet, hur han verkligen levde det där äventyrliga resande skribentlivet.
Vad som till exempel framkommer vid jämförelserna mellan författarens resedagböcker, tidningsartiklar och de korresponderande kapitlen i de färdiga böckerna är att händelser ibland utspelar sig i flera olika versioner: dagböckerna är ofta väldigt faktiska och inte särskilt lyriska i sina sparsmakade detaljer, medan händelser broderas ut i artiklarna och böckerna. Vissa bokkapitel är rentav mer att betrakta som noveller, med inslag av fiktion och där även karaktärernas namn fiktionaliserats, än exakta återgivelser av de verkliga skeendena.
Sommelius hade nämligen ambitioner om att skriva skönlitterärt, utan att någonsin riktigt komma loss med det skrivandet, och hans teorier om hur han genom reseskildrandet kunde överskrida gränsen mellan verklighet och fiktion, och kanske i det fiktiva hitta något sannare, utgör intressant läsning än idag.
Fast jag måste dessutom lägga till att det förmodligen allra bästa med ”Den siste resenären” är hur Löfström själv framträder där som en sorts yngre reseskrivarkollega, tillika en fundersam biografiförfattare, en som inte gör sig anonym utan söker insikter genom sitt jag till ett annat jag, och på så sätt blir det på något vis nästan som en bok om Löfströms eget författarskap också – och där fann jag den allra största behållningen för min egen del.
