Recension: ”Amar Akbar Anthony: Masala, Madness and Manmohan Desai”


Foto:

Sedan något år tillbaka har det indiska bokförlaget HarperCollins satsat på en udda men ytterst intressant serie pocketböcker om indisk film. Utvalda namnkunniga skribenter ges i uppdrag att skriva en bok, eller långessä, om sin favoritklassiker ur Bollywoods digra historia.

Hittills har serien resulterat i sådana pärlor av inspirerad (och inspirerande) filmjournalistik som Jai Arjun Singhs ”Jaane Bhi Do Yaaro: Seriously Funny since 1983”, om 1980-talets stora lågbudgetkultkomedi, och Anuvab Pals ”Disco Dancer” om den indiska filmhistoriens kanske värsta kalkonfilm. Böckerna lyfter, generellt mycket förtjänstfullt, fram sådana filmer som spelat mer eller mindre viktiga roller för den kommersiella filmindustrins utveckling i Indien, och analyserar deras tillkomst och inverkan.

Det senaste tillskottet i serien handlar om den stjärnspäckade 1970-talsfilmen ”Amar Akbar Anthony” där tre av Indiens genom tiderna allra största filmskådespelare spelar tre bröder som blir bortslarvade kort efter födelsen och adopteras, respektive, av en hindu, en muslim och en katolik. De växer därefter upp i totalt olika miljöer – fast bara några kvarter från varandra i Bombay (som staden hette på den tiden innan namnbytet till Mumbai).

Amar, som spelas av Vinod Khanna, är en rättrådig polisinspektör, medan Rishi Kapoor spelar den konstnärlige sufisångaren Akbar, och Amitabh Bachchan är den katolske hembrännaren som driver grannskapets lönnbar. Bland de kvinnliga storstjärnorna i filmen märks Parveen Babi som Anthonys ögonsten, som han faller för vid första ögonkastet, och Shabana Azmi som polisinspektören blir kär i, medan Neetu Singh är den muslimska kvinnliga doktorn till vars ära Akbar sjunger trånande qawwali.

Hela filmen är givetvis en enda stor röra, liksom bokens undertitel anger är det en så kallad ”masala” som innehåller alla hindifilmens kardinalingredienser inklusive romantik, slagsmål och action, komiska uppsluppenheter, samt sång och dansnummer. I den mest minnesvärda scenen kliver Amitabh Bachchan ut ur ett gigantiskt påskägg – eftersom han ju spelar katolik – iförd cylinderhatt och monokel, frack och fluga.

Något intrikat manus existerade knappast utan den fragmentariska handlingen är vävd kring en rad bombastiska nyckelscener som regissören Manmohan Desai fantiserat ihop under tiden som han samtidigt regisserade tre andra filmer (han sprang från studio till studio hela dagarna i ända), med stöd av en textförfattare som levererade dialoger mer eller mindre på stående fot, till det grandiosa slutet där de tre bröderna naturligtvis återförenas, deras gamla blinda mor återfår mirakulöst synen och kan se sina vuxna söners ansikten, och förvecklingarna reds ut.

Filmen ”Amar Akbar Anthony” blev sågad av de främsta kritikerna när den släpptes på biograferna 1977, men den blev också en av den indiska filmhistoriens största storsuccéer – den gick för utsålda hus i sjuttiofem veckor i ett sträck – tätt följd på topplistan av de tre andra filmerna som Desai hade spelat in samtidigt, ”Dharam Veer”, ”Chacha Bhatija” och ”Parvarish”. Men av de fyra är det just ”Amar Akbar Anthony” som blev höjdpunkten i sin skapares karriär och som ledde till att Desai vann ett anseende som sin tids störste regissör, mannen vars filmer aldrig kunde misslyckas. Sedan är det en annan historia att hans stjärna gradvis dalade under 1980-talet då flera av hans satsningar floppade, tills han år 1994 kastade sig ner från ett hustak i de aningen slummiga kvarteren där han växte upp.

Delvis har filmens storhet förstås att göra med det faktum att Desai lyckades övertala sjuttiotalets största stjärnor att spela mot varandra i den här knasiga historien om de bortslarvade trillingarna, och till en del med Desais fingertoppskänsla för vad som gillades bland det vanliga folket – eftersom han själv vuxit upp under påvra förhållanden och även på toppen av sin karriär gärna spelade cricket på gatan eller satt och snackade med gamla vänner för att veta vad de tyckte om hans senaste filmer – och möjligen också för att den här filmen etablerade en mångkulturell formel med de tre bröderna som följer olika religioner. Sådant gick hem på den tiden. Desai citeras flera gånger under bokens lopp, yttrandes saker som att ”det här är ingen Satyajit Ray-film” och ”tro inte att jag är någon Satyajit Ray, låt oss bli klara med filmen” när hans medarbetare konstrar sig.

Veteranjournalisten Sidharth Bhatia, grundare av bland annat dagstidningen Daily News & Analysis och numera författare med populärkultur som huvudintresse, analyserar i sin bok filmens tillkomst. Det var en oftast vansinnig process bakom kulisserna, där regissören improviserade fram allting utan att skriva ner eller planera någonting alls – så kaotiskt var det att Desai inte ens hade en aning om saken när filmen blivit färdig: det var först när man räknade filmrullarna som han insåg att tillräckligt mycket film hade spelats in. En sådan arbetsprocess lämnar få dokumentära spår efter sig. Det är istället genom noggranna intervjuer med Desais son och flera av de ledande skådespelarna, samt några av de tekniska medarbetarna som jobbade med filmen, som Bhatia lyckas reda ut alla turer och, nästan fyrtio år efteråt, ge oss en detaljerad bild av hur en storslagen hindifilm uppstår från idé till färdig produkt.

Desai förstod sig, enligt Bhatia, på formeln bakom en hitfilm bättre än någon annan på sin tid. Även om ingen vet precis hur den där formeln ser ut – det rör sig mer om intuition än någon exakt vetenskap – så vet alla att hitfilmer behöver vara laddade med känslor, det måste vara kul, det måste vara spännande, melodramatiskt, färgstarkt, med vackra eller intressanta inspelningsplatser i en lagom blandning. Realism är någonting som man helst bör undvika, eftersom de vilka sitter på de billigaste platserna, längst fram i biografsalongerna, inte vill punga ut med sina surt förvärvade rupier för att se dystra avspeglingar av sina egna liv: vad de behöver är fantasier, drömmar, visioner. Vad de vill se är stora stjärnor, snygga kostymer, svulstiga repliker, överdådig glamour och overkligt intensiva upplevelser. Det är inte en formel som vem som helst kan upprepa framgångsrikt, utan bara den riktigt geniale – eller tillräckligt galne – regissören kan sätta ihop alla beståndsdelarna till filmer som ger publiken en känsla av att de fått valuta för pengarna eller så kallad ”paisa vasool”.

Och det är vad Manmohan Desai var expert på, erfar man när man nagelfar boken om filmen. När Desai fick sina infall var han ohejdbar, hans självtillit var så stark att han sällan hade problem att övertyga de ledande filmstjärnorna att acceptera roller i hans produktioner (ibland utan att de ens fick veta vad filmen gick ut på), och hans uppfinningsrikedom var av en sådan osedvanlig kaliber att när de körde fast under inspelningen kunde han hitta på någon helt knasig och oväntad idé – som just till exempel att låta Amitabh Bachchan dansa ut ur ett gigantiskt påskägg – för att föra handlingen vidare.

Rent filmtekniskt såg Desai till att alla scener skulle vara skarpt upplysta, utan några dunkla och konstnärliga ljussättningsgrepp, för att filmerna skulle gå att visa på de skruttigaste biografer där projektorlamporna ofta var utslitna och matta.

Resultatet blev därför, oavsett hur osannolik eller tokig filmen var, någonting som biopubliken svalde med hull och hår, till den grad att Desais stil kom att bilda skola inom hindifilmerna: de tydliga men samtidigt invecklade relationerna mellan rollfigurerna, sättet att bara låta storyn rulla på i maxfart och i riktning framåt, och tyngden som lades vid att tillfredsställa de fattigaste biobesökarna. Där har vi också den här bokens, och faktiskt hela den aktuella filmbokseriens, främsta förtjänst, nämligen att gräva på djupet i filmhistorien för att förstå hur den filmiska mentaliteten fungerar – när den fungerar som bäst – ofta mot alla odds.

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är en romanförfattare och litteraturkritiker. Hans senaste roman är Operation Sandalwood (Ordfront 2013), som är utgiven under titeln Mr Majestic! i Indien där han bor. Läs mer på www.zacoyeah.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.