Recension; A Long Watch: War, Captivity and Return in Sri Lanka

A Long Watch: War, Captivity and Return in Sri Lanka.

Ajith Boyagoda (med Sunila Galappatti) A Long Watch: War, Captivity and Return in Sri Lanka.
Foto: Hurst Publishers

För att ha tjänstgjort som kapten i den lankesiska flottan och därmed varit en av dem som kämpade mot de tamilska befrielsetigrarna (LTTE), vilka ju eftersträvade att skapa en separat tamilstat på norra Sri Lanka, är Ajith Boyagoda anmärkningsvärt sympatiskt inställd när han diskuterar tamilernas situation i den här boken – en memoar om hur det var att bli tillfångatagen av befrielsetigrarna.

Han beter sig tämligen sansat genom hela sin åttaåriga krigsfångenskap trots alla svårigheter som det innebar, som till exempel det faktum att han inte fick se sina barn växa upp. (Efteråt höll han till och med sporadisk kontakt med sina fångvaktare och ägnade sig åt visst biståndsarbete som när tsunamin drabbade Sri Lanka år 2004.)

Det tycks dock inte handla om något klassiskt Stockholmssyndrom, för redan innan Boyagoda hamnar i tigrarnas klor gör han vad han kan för att stoppa singalesisk armépersonal – alltså i princip sina egna kollegor – från att plundra och vandalisera tamilska hem. Han tvingar soldaterna att lämna ifrån sig allt krigsbyte som de samlar ihop, inklusive leksaker, cyklar, inramade bröllopsfotografier, ”fotografier av främlingar, tagna från främlingars hem”, och andra sådana troféer som knappast kan ha haft något stort marknadsvärde.

”Det handlade inte bara om pengar”, noterar han. Han accepterar heller inte det gängse argumentet att soldaterna plundrade enbart eftersom de kanske skulle komma att behöva pengar då de ju ständigt löpte risken att lemlästas om de råkade trampa på landminor – en sorts sjukförsäkring med andra ord. Boyagoda påpekar för dem att det enbart stärker tigrarnas sak om de singalesiska trupperna trakasserar och rånar civilbefolkningen.

Men hans försök att förmå folk att ta tillbaka stöldgodset är mestadels förgäves – ibland hände det kanske att någon gjorde anspråk på identifierbara föremål. Men när skadan väl var skedd var det ingen lätt sak att ställa allt till rätta och de ”övergav sina skändade hem”, många för att aldrig återvända. Boyagoda tillåter Röda korset att hålla möten med tamiler i Karainagar, området som han ansvarar för på en ö intill Jaffnahalvön, och när han återvänder efter permissioner hemma i Colombo köper han med sig medicin som han delar ut då det åtminstone vid den aktuella tidpunkten inte ens gick att få tag i huvudvärkstabletter i Karainagar.

Efter två tämligen händelselösa årtionden av krig ansöker Boyagoda om avsked år 1994. Han är vid tillfället kommendörkapten och tillika befälhavare ombord på ett örlogsfartyg, SLNS Sagarawardene vilket är ett av de två största skeppen i Sri Lankas blygsamma flotta. Men under en rutinpatrullering drabbas de av motorkrångel och han kastar ankar utanför Sri Lankas västkust, så att mekanikerna ombord kan ägna en dag åt maskinunderhåll. Själv tar Boyagoda en tupplur i väntan på att reparationerna ska vara avklarade. Det är exakt då som LTTE passar på att slå till.

En bomb träffar dem och spränger aktern i bitar. Boyagoda trillar ur sin koj. När han tagit sig ut på däck märker han att fartyget tar in vatten och är på god väg att kapsejsa. Elektriciteten ombord slås ut vilket medför att deras två kanoner blir funktionsodugliga. De har två kulsprutor, men besättningen är så panikslagen att de lyckas skjuta sönder den ena av dem. De är i princip försvarslösa när en båt med självmordsbombare rammar skrovet – och hela skutan börjar brinna. Boyagoda ger order om att överge skeppet, men någon skärrad sjöman har fått för sig att slänga livbojarna och flytvästarna i havet. Totalt kaos råder.

Större delen av besättningen slukas av vågorna – 22 dör, 18 överlever. Själv klamrar sig Boyagoda fast vid en räddningsflotte när en av angriparnas motorbåtar passerar förbi och rebellerna får syn på honom. När de inser att han är SLNS Sagarawardenes befälhavare blir han tillfångatagen och förs till Jaffnahalvön. Först blir han gäst i ett privathem där han får ett eget rum med en provisorisk säng utan madrass, men han ges en tandborste, tandkräm och dessutom serveras hemlagad mat. Maten är överraskande god – han får morgonte och frukost, till lunch blir det ris och två sorters grönsakscurry, och på kvällen ”string-hoppers”, en sorts nystan av risnudlar som är populära på Sri Lanka.

Under de första månaderna är han en högstatusfånge och man förväntar sig att så fort fredssamtal inleds kan han släppas fri. Samtidigt blir han något av en propagandastjärna, för som kommendörkapten är han den officer som har den högsta graden bland samtliga krigsfångar, så han tvingas delta som ett populärt intervjuoffer i tamilska radiosändningar. De singalesiska medierna i Colombo förvränger hans uttalanden och Boyagoda får sedermera läsa i Colombopressen att en utredningsnämnd som flottan tillsatt kommit fram till att han gjort sig skyldig till vårdslöshet och därmed är det hans fel att flottan förlorat ett av sina två viktigaste skepp.

Många anser därtill att han är en landsförrädare och det spekuleras till och med om att han kan ha hjälpt till med att planera attacken mot SLNS Sagarawardene. Eftersom han sitter fängslad har han naturligtvis inte en chans att försvara sig – vilket förmodligen är en av anledningarna till att han nu bestämt sig för att publicera den här boken.

Samtidigt som hans namn smutskastas i Colombo, åtalar befrielsetigrarna honom för krigsförbrytelser mot det tamilska folket – särskilt handlar det om de så kallade ”barbecue”-incidenterna då båtar fullpackade med tamilska flyktingar som försökte ta sig bort från Sri Lanka dränktes i bensin och sattes i brand. Civila tamiler som minns att Boyagoda alltid varit hjälpsam mot dem kommer nu till hans försvar och slutligen rentvås han.

Efter att ha mjölkats på sitt propagandavärde, och då fredsförhandlingarna inte leder någonvart, flyttas Boyagoda till ett vanligt fångläger där ett tjugotal singalesiska soldater hålls inspärrade. Här får han dela en cell på tre kvadratmeter med två andra olycksbröder – de sover omlott på golvet – och kedjor svetsas fast runt deras ben. Maten är heller inte så bra längre och ibland får de bara vattnig rissoppa, det vill säga vattnet som blivit över efter att ris har kokats.

Med undantag för när fångarna plötsligt förflyttas i samband med att den lankesiska armén avancerar mot Jaffna är livet som krigsfånge inte särskilt spännande. ”Ingenting händer i nuet och man kan inte tillåta sig att tänka på framtiden. Man har gott om tid och ens liv rör sig inte framåt. Så man tänker tillbaka och reflekterar över det förflutna. Det är raka motsatsen till livet utanför cellen.”

Det är nu som Boyagoda själv inser vikten av de sporadiska besöken från Röda korset – delegaterna bär med sig brev från fångarnas familjer och cigaretter förstås. Boyagoda tar sig något enstaka bloss, men de flesta andra kedjeröker så mycket de någonsin kan innan de blir inlåsta igen. På nätterna finns där ingen elektricitet, men på dagarna läser han böcker som han nu får tillgång till, som till exempel Nelson Mandelas självbiografi och inser då att hans egen situation inte är så hopplös i jämförelse med Mandelas tjugosju år som politisk fånge.

Åren går och fångvaktarna slappnar av – de spelar badmintonmatcher och cricketturneringar mot fångarna. Om en vakt måste ta med sig barnen till jobbet kan det hända att han ber fångarna att agera barnvakter. Så småningom får de till och med nycklar till sina egna celler så att de kan låsa in sig själva på kvällen och öppna fängelset på morgonen. (Lägret ligger mitt i djungeln i ett tamildominerat område så risken för att någon ska lyckas rymma är tämligen marginell.)

Med tiden friger befrielsetigrarna fångar i samband med de förnyade ansatserna till fredsförhandlingar och när Boyagoda själv släpps efter åtta år, 2002, samma år som en lång vapenvila inleds, utväxlas han mot en högt uppsatt tigerkämpe som kallas för Kennedy, som vid tidpunkten avtjänade ett fängelsestraff för ett attentat mot det lankesiska flygvapnet.

Märkligt nog är huvudfångvaktaren i tårar när Boyagoda reser hem – trots att det ryktas att han är en av de bästa tamilska bombkonstruktörerna och därför eventuellt inblandade i sänkningen av Boyagodas skepp, har han blivit fäst vid sin gentlemannafånge. Vid det här laget tänker jag att det kanske är den märkligaste berättelsen jag någonsin läst om livet i ett krigsfångeläger.

Boken har fått mycket förhandsberöm från indiska journalister som skrivit initierat om kriget på Sri Lanka och självaste Michael Ondaatje har lovprisat den. Medan vissa avsnitt, som sänkningen av SLNS Sagarawardene, har en nästan thrillerartad ton, är boken till stora delar ganska pratig på grund av att spökskrivaren Sunila Galappatti lämnat vissa avsnitt obearbetade – så att det ibland känns som om Boyagoda tilltalar läsaren genom fraser i stil med att ”du undrade om jag någonsin var rädd för att dö?” för att ta ett exempel.

Inledningsvis stör det i läsningen, men när man väl vänjer sig vid den konstiga berättartekniken – eller kanske snarare bristen på berättarteknik – går det att uppfatta sådana retoriska inslag som en sorts analytisk komponent, där Boyagoda åtminstone tillsynes funderar ett slag över det han berättar för oss.

Det är svårt att göra en bedömning av den sammanlagda sanningshalten i en såpass personlig historia som den här, men sättet som den återgetts på – öppet och frispråkigt – antyder att det rör sig om mer än enbart en subjektiv sanning. Den här memoarboken fungerar därför på något plan som en redogörelse för Sri Lankas inbördeskrig som rasade i så många år att det nästan verkade som en naturlig del av livet i Sydasien.

Konflikterna blossade upp i stor skala efter att den nya grundlagen antogs år 1972, som ansågs favorisera det singalesiska språket och den buddistiska religionen på de tamilska hinduernas bekostnad; allting eskalerade på 1980-talet med våldsamma upplopp och öppet krig; kriget fortsatte genom hela 1990-talet då Boyagoda själv blev tillfångatagen; och när jag landade i Colombo på 2000-talet angreps den internationella flygplatsen dagen därpå av LTTE-trupper som lyckades ta sig in på högsäkerhetsområdet.

Trots att jag hade tur och missade attacken med ett dygns marginal var det en traumatisk upplevelse. Som turist påmindes jag ständigt om konflikten – det fanns vägspärrar och soldater överallt, och speciellt i centrala Colombo fanns det vissa gator som man inte tilläts beträda. Boyagoda upplevde hela det här kriget både som stridande (även om han själv aldrig tycks ha vållat några dödsfall) och offer och slutligen som civilperson efter att ha lämnat flottan ungefär tio år efter att han ursprungligen bestämt sig för att gå i pension.

En bok som denna är kanske både ett terapeutiskt verktyg och någon sorts exorcism för alla som var inblandade, vare sig man bodde på Sri Lanka eller bara råkade hamna där som turist under de turbulenta åren.

FAKTA

Ajith Boyagoda (med Sunila Galappatti)
A Long Watch: War, Captivity and Return in Sri Lanka
(Hurst Publishers 2016, 229 sidor)

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är en romanförfattare och litteraturkritiker. Hans senaste roman är Operation Sandalwood (Ordfront 2013), som är utgiven under titeln Mr Majestic! i Indien där han bor. Läs mer på www.zacoyeah.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.