Ramayana på svenska

Ramayana i svensk översättning av Kenneth Anderson utgiven av Puri Förlag 2016.

Både den tidigare utgivna Mahabharata och den nu aktuella Ramayana är återberättade av engelsmannen Kenneth Anderson, och de har översatts av Kenneth Anderson utgiven av Puri Förlag 2016.
Foto: Johanna Sommansson

Ramayana är ett av Indiens absolut mest välkända och älskade epos. Verket berättar historien om Rama, en inkarnation av guden Vishnu som återföds som prins tillsammans med tre bröder. Rama växer upp och blir en enastående krigare, älskad av folket. Han gifter sig med den vackra Sita och blir innan han hinner krönas som arvtagare till tronen genom en komplott försatt i landsförvisning.

Under exilen blir Sita kidnappad av demonen Ravana, och en stor del av berättelsen utgörs av kampen att frita Sita ifrån sin kidnappare. I den här delen av berättelsen får vi också stifta bekantskap med apguden Hanuman och hans likar, som bistår Rama och hans bror Lakshmana i deras sökande efter Sita.

Bokförlaget Puris nyligen publicerade utgåva av Ramayana är återberättad på engelska av Kenneth Anderson och översatt till svenska av Ingemar Åhlund. Det är ett gediget verk på 598 sidor, men boken är förvånansvärt lättläst, och känns långtifrån svår att ta sig igenom. Tvärtom är historien fängslande, med sina rivaliserande härskare får den mig om något att tänka på teveserien Game of Thrones.

Originalversionen av Ramayana sägs vara komponerad på sanskrit av Valmiki några århundraden f.v.t., men har sedan dess återberättats i en mängd versioner, både muntliga och skriftliga. Andersons version kan ses som en del av den här traditionen av tolkande och återberättande. Han har behållit mycket av detaljerna som visar oss att historien utspelar sig i en annan tid än den vi lever i idag – indiska subkontinenten är full utav blomstrande skog befolkad av heliga män, och gudarna är allestädes närvarande i himlen och ser med jämna mellanrum till att blomblad regnar ned ifrån skyn så fort ett hjältedåd utförts.

På samma gång är Andersons språk rakt och lätt att ta till sig, och själva historien träder fram som en fängslande berättelse om kärlek, moral och det mänskliga sinnet.

Vad finns det för anledningar att läsa en bortåt 2500 år gammal historia om gudar och demoner? Jag skulle säga att anledningarna är flera. Den första är givetvis att verket är en religiös skrift som under historien inspirerat människor till kontemplation och eftertanke. Den anses dessutom vara något av ett litterärt mästerverk.

Förutom de rent litterära kvalitéerna har Ramayana också mycket att säga oss om den kultur som format det indiska samhället, och kan därför vara värd att läsa för den som vill förstå Indien bättre. Här återfinns den moraliska grunden varpå mycket av den hinduiska traditionens etik vilar på. Vi får exempelvis reda på att det viktigaste i en människas liv är att hedra sin fader och moder, samt att infria sina löften. Människan bör alltid hålla sitt ord, även om det innebär att utföra en till synes oetisk handling.

Och alla handlingar får i sin tur karmiska återverkningar. Ramas far, kungen Dasharatha, låter exempelvis skicka iväg sin älskade son i exil för att hålla sitt löfte till en av sina fruar, något som till slut leder till att kungen dör av sorg och saknad.

Det finns också anledning att läsa Ramayana för att få bättre bakgrundskunskap om indisk politik. Rama, i egenskap av att vara en sannfärdig härskare som regerar enligt dharma, de högsta moraliska principerna, har använts som symbol för den hindunationalistiska rörelsen.

Den tydligaste kopplingen mellan berättelserna om Rama och samtida politik finner vi i händelserna som inträffade i den nordindiska staden Ayodhya på 90-talet. I Ramayana sägs Ayodhya vara staden där Rama föddes och växte upp, och på den plats som benämns Rama Janmabhoomi, Ramas födelseplats i staden låg under lång tid moskén Babri Masjid. År 1992 demolerade en grupp hindunationalister moskén med förevändningen att det var Ramas födelseplats, och därmed helig mark för hinduer. Händelsen fick stor symbolisk genomslagskraft och gav upphov till upplopp och strider mellan hinduer och muslimer runtom i landet.

Berättelserna om Rama och de andra guda-hjältarna är alltså inte bara mytologier som hör det förflutna till. De är på många sätt högaktuella än idag, som när människor som läser in dagsaktuell politik i Ramas strävan efter att upprätthålla ett samhälle styrt av dharma. Det skall dock tilläggas att majoriteten människor som läser Ramayana med stor sannolikhet inte delar de här uppfattningarna. För de flesta, skulle jag gissa, är det en vacker berättelse om kärlek, moral och hängivenhet.

Trots att Ramayana är en fängslande historia om det godas seger över det onda finns det vissa aspekter av verket som lämnar en besk eftersmak. Det mest problematiska för mig när jag läser är kvinnosynen. Förutom ett fåtal undantag beståendes av en handfull kvinnliga demoner och asketer är majoriteten av de kvinnliga karaktärerna hustrur, fullkomligt devota sina män. Sita beskrivs som den ideala kvinnan, så hängiven sin make att hon inte ens möter en annan mans blick. ”Renheten” hos en kvinna är så viktig att Sita då hon räddats ifrån demonen Ravana måste genomgå ett eldprov för att bevisa sin trohet gentemot Rama. Och ännu värre blir det. Jag säger inte mer än så, för att inte förstöra läsupplevelsen hos dem som ännu inte läst berättelsen.

Det är inte det att kvinnorna har mindre styrka än männen. Sitas viljestyrka beskrivs som enorm, och i tempel runtom i Indien återfinns nästan alltid både Rama och Sita, tillsammans med Hanuman och Ramas bror Lakshmana som en helhet. Sita är alltså lika älskad som Rama av sina tillbedjare. Men det är just det att kvinnans styrka ligger i hennes hängivenhet gentemot sin man som sticker i ögonen på en nutida, egalitärt uppfostrad läsare som jag själv. Jag försöker under läsningen av Ramayana, med varierande framgång, vara medveten om mina kulturella glasögon, åsidosätta min svenska blick och tänka att kvinnlig styrka kan yttra sig på många olika sätt.

Elin Thorsén
Elin Thorsén

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Mitt avhandlingsarbete är en etnografisk studie av satsangscenen i Rishikesh, där fokus ligger på att utforska platsens fysiska och symboliska betydelse i skapandet av en andlig identitet. Mellan 2009-2012 studerade jag vid Banaras Hindu University, Varanasi, där jag tog en masterexamen i indisk filosofi och religion. Mina intresseområden rör sig kring indisk religion, framförallt moderna gururörelser.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.