Att försöka avsluta ett krig

Boken, med den inbjudande omslagsbilden med blå himmel, palmer och kvinnor som går över raserade hus vid en strand, känns som en rejäl tegelsten i handen. Men av de 549 sidorna är cirka 150 annex – förklarande fotnoter, register, källhänvisningar och annat.

Boken, med den inbjudande omslagsbilden med blå himmel, palmer och kvinnor som går över raserade hus vid en strand, känns som en rejäl tegelsten i handen. Men av de 549 sidorna är cirka 150 annex – förklarande fotnoter, register, källhänvisningar och annat.
Foto: Hurst Publishers

Det är en gedigen bok om Sri Lanka han har skrivit, den Stockholmsbaserade brittiske författaren Mark Salter. To End a Civil War – Norway’s Peace Engagement in Sri Lanka är mycket läsvärd, intressant och ambitiöst och grundligt genomförd från början till slut.

Alla som följt Sri Lanka och den långa konflikten på ön ingående bör läsa den. Här sammanfattas kopplingen mellan Norge och Sri Lanka och de viktigaste skeendena från inledningen av den Norgeledda fredsprocessen vid millennieskiftet till krigsslutet 2009.

De som inte har förkunskaper gör nog bäst i att först söka efter mer kortfattade beskrivningar än det som ges i den här massiva boken på sammanlagt 549 sidor och 685 gram. Språket flyter, den strikta kronologin tillsammans med det tillbakablickande perspektivet utifrån nutidens facit gör att allt känns logiskt och författarens blick framstår som tydlig.

Berättelsen framstår inte som akademisk, snarare dokumentär och journalistisk. Sättningen, med relativt stor grad på typsnittet, där kommentarer från intervjuade bryts ut, ibland i rutor, gör texten inbjudande rent grafiskt – en inte oviktig faktor i tegelstensformatet.

De intervjuades röster framträder tydligare än författarens, även om det kan utläsas att Salter är kritisk till hur parterna i konflikten agerade. De huvudanklagade är såklart Velupillai Prabhakaran, ledaren för Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE) som dödades krigets sista dag, 18 maj 2009, och Mahinda Rajapaksa, Sri Lankas president åren 2005 till 2015.

Kritiska iakttagelser av den norska fredsinsatsen kommer fram, även en hel del självkritiska betraktelser av medlaren Erik Solheim och ytterligare ett tiotal i Norges fredsinsats.

Men andemeningen i boken är att det inte är Norges fel att kriget blossade upp igen och, enligt de flesta oberoende bedömare, slutade i en humanitär katastrof med tiotusentals döda.

Bokens titel är problematisk. Det borde ha klämts in ett ”försöka” mellan ”Att” och ”avsluta”. Norge försökte, men lyckades inte. Det hjälper inte hur många gånger olika människor säger att det inte var Solheims eller Norges fel. Til syvende og sidst slutade den norska medlingsinsatsen i ett fatalt misslyckande. Norge bidrog till en paus i kriget, men lyckades inte få slut på det, trots hjälp från Japan, EU och USA som var så kallade ”co-chairs”, viktiga intressenter i dialogen mellan parterna i konflikten, vilket även Indien var. Det fredshopp, som så många i Sri Lanka kände 2002, förbyttes till ny förtvivlan. Norge vill väl, men parterna ville annat.

Kommer Norge lite för lätt undan? Kanske. Så här i efterhand känns fredsprocessen lite chansartad, även om faktorer inom Sri Lanka, som Norge omöjligen kunde råda över, påverkade mer än något annat. Tigergerillan splittrades, i Colombo blev det ett oväntat regeringsskifte och sedan sköljde en tsunami in och ställde saker på ända och gjorde konflikten än mer infekterad.

Kontentan blir att ”den tamilska sidan” ledd av Prabhakaran egentligen ville ha en egen stat, något som ”den singalesiska sidan” (och omvärlden) inte ville ge. Meningsskiljaktigheterna fick avgöras på slagfältet, där den tamilska befolkningen i Tigrarnas områden åter fick lida värst. De som ville stoppa striderna kunde inte, medan de som kanske hade kunnat inte riktigt ville.

Mark Salter är forskare och författare baserad i Stockholm. Han har tidigare bland annat skrivit en bok om Polen.
Mark Salter är forskare och författare baserad i Stockholm. Han har tidigare bland annat skrivit en bok om Polen.

Det var vid IDEA i Stockholm som Salter kom in på Sri Lanka under arbetet med organisationens handbok för försoning efter väpnade konflikter som kom ut 2003. Sri Lanka sågs som ett positivt exempel i världen när Salter besökte ön för första gången 2002. Ett avtal om vapenvila mellan representanter för de stridande parterna hade undertecknats av premiärminister Ranil Wickremesinghe för Sri Lankas regering och Prabhakaran för LTTE. Under de kommande åren skulle fredsprocessen utvecklas till en nedåtgående spiral som utmynnade i en slutlig och mycket blodig fas av inbördeskrig.

Salter lärde snart känna flera av de norska aktörerna, bland andra Vidar Helgesen som var generalsekreterare för IDEA 2005-2013. Detta beskrivs inte i boken, men kan säga något om författaren och hans infallsvinkel. Tio år senare fanns ett behov av att summera och Salter fick en förfrågan om att skriva en bok som kunde beskriva den norska medlingsinsatsen.

Det är långt ifrån enbart norska gestalter som träder fram. Salter har intervjuat en lång rad personer med nära koppling till krig och fred i Sri Lanka, undantaget centrala representanter för LTTE. Boken skrevs till största del under Mahinda Rajapaksas auktoritära styre. Därför har bara enstaka representanter för Rajapaksas regeringar 2005-2015 gett sin bild i intervjuer.

Boken är kronologiskt uppbyggd. Händelserna under slutet av 1990-talet ledde fram till Norges inträde på scenen, bygger ett fundament i de första kapitlen. I det skedet var Chandrika Bandaranaike Kumaratunga president och det var hon som under brinnande krig tog de första fredstrevarna med norsk hjälp, vid samma tid som Anton Balasingham fick behandling på norskt sjukhus. Båda kände förtroende för Norge.

Innan Salters bok fanns rapporten Pawns of Peace: Evaluation of Norwegian Peace Efforts in Sri Lanka 1997-2009 (2011) och ett kapitel i Erik Solheims självbiografi Politikk er å ville (2013) som komplement till intervjuer i olika medier. Nu finns händelseförloppet nogsamt dokumenterat, kommenterat och analyserat.

Hyllmeter har skrivits om Sri Lankas konflikt av författare från olika länder. Två av de mest spridda böckerna är Tigers of Lanka, där den indiske journalisten M.R. Narayan Swamy beskriver framväxten av den beryktade gerillan och Frances Harrisons Still Counting the Dead som ger en bild av tamilernas kamp för överlevnad i den krympande krigszonen och de stora flyktinglägren. Vid sidan av dessa kan Salters bok stå för att beskriva fredsprocessen, som hamnade på ett sluttande plan. Självklart finns också en lång rad böcker med betraktelser av singalesiska och tamilska författare.

Salter beskriver händelser och skeenden på ett sätt som för mig framstår som objektivt och ger genom alla intervjuerna insikter om varför personer i maktpositioner handlade som de gjorde.

Sri Lankas nuvarande premiärminister Ranil Wickremesinghe har varit en politisk spelare i Sri Lanka sedan 1980-talet. Wickremesinghe, som var premiärminister 2002-2003 såg inbördeskriget som ett hinder för utveckling. Hans vision för Sri Lanka handlar om att göra ön till Sydasiens motsvarighet till Sydkorea eller Singapore.

Jag har hört det sägas vid flera tillfällen i Sri Lanka under årens lopp: ”Vi kommer att bli ett nytt Singapore!” Två luttrade män i 50-årsåldern yttrade kommentaren vid ett av få internetkaféer i den härjade staden Jaffna i april 2002, någon vecka efter att landvägen A9 öppnats genom LTTE-gerillans områden till regeringskontrollerade Jaffna. Den slitna frasen åtföljdes av ett skratt. Männen fick finna sig i att det kunde ta 20 minuter att skicka ett mejl för sina kunders räkning. Landet ser annorlunda ut nu, men det är fortfarande långt till Singapores modernitet. Är den ens något att sträva efter?

En bild som växer sig starkare under läsningen är att mannen som startade inbördeskriget, LTTE:s grundare och ledare Velupillai Prabhakaran själv blev största hindret för det tamilska folkets frihetskamp i norr och öster. Han insåg inte att de vapen och det hans krigare kunde göra med dem inte ledde framåt. Tigrarnas ideologiske ledare och chefsförhandlare Anton Balasingham kunde navigera i internationella farvatten, men det var inte han som bestämde.

Prabhakarans väg, våldets väg, blev tamilernas. Inträngd i ett hörn, ovillig att kompromissa eller lägga ned vapnen, var det sedan länge för sent för Prabhakaran att medverka till en politisk lösning. Fönstret hade egentligen stängts många år tidigare. En majoritet på den singalesiska sidan föredrog också att bli av med Prabhakaran och hans rörelse, framför en uppgörelse. Internationellt hade Tigrarna få andra beskyddare än den tamilska diasporan. USA och andra länder medverkade aktivt till att Sri Lankas regeringstrupper kunde kämpa ned gerillan.

Hur stort inflytande hade Norge på boken? Inget om man frågar Salter själv. De intervjuade har fått ge sina analyser under intervjusessionerna, men den slutliga sammanställningen och konklusionerna har Salter stått för. Solheim och övriga från den norska sidan har som alla intervjuade fått läsa sina citat för att kunna korrigera eventuella felaktigheter. Det brittiska förlaget Hurst lär också måna om att vara oberoende och inte en propagandaaktör.

Efter boksläppet runt årsskiftet har Salter rest runt i Europa, Nordamerika och Sydasien för att presentera boken. Oftast har han åtföljts av Erik Solheim, dock inte i Colombo. Solheim har inte dragit sig för att uttala sig kritiskt om Sri Lankas tidigare ledare och är fortfarande kontroversiell på ön. Han ses som en sorts galjonsfigur för det internationella samfundets inblandning i det som många singaleser anser vara landets interna angelägenheter. Det är med andra ord säkrast för Solheim att hålla sig på avstånd.

I samband med lanseringen i Colombo i april hamnade Salter i meningsutbyten, inte minst med skribenten Gamini Gunawardene vid den engelskspråkiga dagstidningen The Island. De som på något sätt känner för regeringssidan i konflikten hakar upp sig på formuleringar och väljer gärna att misstolka. De kan inte släppa sina misstankar om att Norge ville ge Tigrarna fördelar i fredsprocessen. Argumenten blir mest som slag i luften, ett onödigt vevande.

För alla som i någon utsträckning knarkat nyheter om Sri Lankas konflikt ger läsningen av Salters bok svar på en del obesvarade frågor. Den skänker lugn och kan fungera både som avslut och ett avstamp till något nytt.

Johan Mikaelsson
Johan Mikaelsson

Frilansjournalisten Johan Mikaelsson har skrivit och gjort film om Sri Lanka, med särskilt fokus på mänskliga rättigheter och situationen för journalister i krigets spår. Hans första bok, "När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka", släpptes 2015. Johan började skriva för Sydasien 1997 om Sri Lanka och Andamanerna.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.