Glada barn på Jenniferskolan i Bangladesh.
Foto: Ylva Hammarsten.

Prya är 9 år och bor med sin familj i ett slumområde i Bangladeshs myllrande huvudstad Dhaka. Hon går i klass 4 i Jenniferskolan, en liten skola som drivs av eldsjälen och lärarinnan Farhana Ahmed, med stöd från den svenska ungdomsorganisationen Youth Reaching Out (YRO). Prya är yngst i klassen men läser redan bäst av alla. Hennes favoritämne är engelska och hon drömmer om att en dag bli läkare.

Det hoppas Pryas föräldrar också på, även om de vet att det är svårt att nå så långt när man tillhör den fattigaste delen av befolkningen. Hennes mamma har inte gått i skolan själv, men är stolt över sin dotter som får så mycket beröm av lärarna och dessutom alltid hjälper till hemma med småsyskonen. Pappa, som jobbar med att samla och sälja plast för återvinning, påminner ofta Prya om hur viktigt det är med utbildning för att kunna få ett bra jobb i framtiden och inte behöva kämpa lika hårt som föräldrarna fått göra.

Men det innebär en stor uppoffring för fattiga föräldrar att låta barnen gå kvar i skolan eftersom de annars skulle kunna bidra till familjens försörjning. Därför väljer många bort barnens utbildning när de når 9-10 års-åldern, särskilt om de upplever att kvalitén på undervisningen är för låg för att det ska vara en meningsfull investering, vilket tyvärr är fallet i många statliga skolor i Bangladesh, där lärarna ofta saknar både utbildning och motivation eftersom lönerna är låga. Landet har infört allmän skolplikt för sex- till tioåringar och planerar att höja den obligatoriska utbildningen till 8 år, men besluten har inte följts av tillräckliga resurser.

Enligt UD:s rapport ”Mänskliga rättigheter i Bangladesh 2010″ fullföljer endast ca 65 % av barnen grundskolans 5 år, varav hälften fortsätter i sekundärutbildningen. ”Undervisningskvaliteten är dock så låg att flertalet elever repeterar årskurser och lämnar skolan med mycket bristfälliga läs- och skrivkunskaper”. Den totala läskunnigheten i landet är ca 55 %.

Utsatta grupper av barn med funktionsnedsättning, gatubarn, arbetande barn, barn som bor i slumområden i städerna, i avlägsna byar, barn som tillhör isolerade minoritetsbefolkningar och de som har sin hemvist på teplantager och bordeller har alla avsevärt sämre tillgång och möjligheter till utbildning än andra barn. (Situation Assessment and Analysis of Children and Women in Bangladesh, UNICEF 2009).

Fattigdomen i Bangladesh är utbredd och tillväxten kommer inte de mest utsatta till dels. Enligt UD beräknas 40 % av landets ca 160 miljoner invånare leva under fattigdomsgränsen på 1 USD/dag. Bangladesh rankas på 129:e plats av totalt 169 länder i UNDP:s Human Development Index. En stor andel av befolkningen saknar tillgång till rent vatten och sanitet och människor dör i sjukdomar som kan botas och förebyggas; såsom undernäring och infektioner. Barnadödligheten minskar, men i snitt är det 54 barn per 1000 som dör före 5 års ålder, enligt UD:s rapport.

I två angränsande små lägenheter i ett hyreshus i mångmiljonstaden Dhaka ligger Jenniferskolan inrymd. Här går idag ett 90-tal elever. När vi kommer på besök en dag i mars sitter fjärdeklassarna lutade över sina engelskaböcker och kämpar med uttalet och i klass 2 turas eleverna om att läsa högt på bangla ur sagoboken.

Fyra- och femåringarna i förskoleklassen sitter på sina kuddar på golvet och ritar med färgglada vaxkritor, som skänkts av skolbarn i Sverige. Från gränden utanför hörs cykelrickshornas ständiga plingande, te-, grönsaks- och kycklingförsäljarna ropar ut sina varor och från vägen längre bort hörs tutor från bilar och babytaxis (eller CNG:s som de kallas här eftersom de går på naturgas).

Vi från stödorganisationen YRO går runt och hälsar i alla klasserna. Det är många nya ansikten men också glada återseenden. Jag slås av hur stora Prya och de andra eleverna jag känner sedan tidigare blivit och hur mycket skolan vuxit sedan mitt senaste besök 2009, då lokalerna bara var hälften så stora och skolan kändes trång och något kaotisk. Nu råder ett relativt lugn och lärarinnorna lyckas vänligt men bestämt hålla ordning på även de minsta barnen som har svårt att sitta still. (Fast någon springer ibland ut till mamma som väntar i trapphuset.)

Jenniferskolan har funnits här sedan 2005, då rektor Farhana Ahmed startade med en första klass bestående av ett 20-tal elever boende i den närliggande Sattala-slummen. Sedan dess har skolan växt sakta men säkert och har idag fem klasser och lika många lärare.

Idén till skolan föddes på två håll och förverkligades genom ett samarbete mellan Farhana, en bangladeshisk lärarinna som såg behovet av undervisning anpassad till fattiga barns villkor och som drömde om att starta en egen skola och ungdomarna i den svenska organisationen Youth Reaching Out-Stockholm (YRO) som ville arbeta för ungas rättigheter och möjligheter i andra delar av världen.

Vi hittade varandra genom en bangladeshisk lärare på Kristofferskolan i Stockholm där flera av YRO-medlemmarna var elever. Planering- och finansieringsarbete tog snabbt fart, och som ung gymnasielev med världsförbättringsdrömmar var det en fantastisk känsla av möjligheter och att få göra något meningsfullt. YRO samlade in pengar genom att gå med bössor, ordna loppmarknader, göra städjobb etc och så småningom startades även ett faddersystem där skolklasser och privatpersoner betalar ett månatligt bidrag för att stödja Jenniferskolan.

Så finansieras verksamheten även idag. Den totala kostnaden för att driva skolan ligger idag på ca 6000 kr i månaden. Ungefär hälften av kostnaden täcks av fadderbidrag, resterande belopp måste YRO varje år samla in genom olika insamlingsaktiviteter. Organisationen består av en handfull unga och allt arbete sker ideellt. Men just att organisationen och administrationen är i så liten skala och att vi samarbetar direkt med lärarna på Jenniferskolan gör att vi kan ha kontroll över att pengarna når fram och hur de används.

Eleverna på Jenniferskolan kommer från fattiga förhållanden och de flesta bor i slumområden, dit många familjer flyttat från arbetslöshet och skulder på landsbygden i jakt på en bättre försörjning. Bangladesh är världens mest tättbefolkade land, med över 1000 inv/km² och Dhaka är en av världens snabbast växande städer. Arbetslösheten är stor även här, men folk är uppfinningsrika och i slummen pågår en ständig kommers.

Föräldrarna till barnen som går på Jenniferskolan arbetar ofta som rickshawförare, textilfabriksarbetare, grönsaksförsäljare etc. Ett vanligt arbete bland både vuxna och barn är också att samla plast för återvinning.
Trots att den statliga skolan är avgiftsfri i Bangladesh går många av barnen i slummen inte i skolan alls, och väldigt få fortsätter efter lågstadiets fem år.

Den främsta anledningen är att barnen måste hjälpa till med familjens försörjning, antingen genom att arbeta eller tigga eller genom att ta hand om småsyskon och sköta hushållet medan föräldrarna arbetar. Barnarbete är vanligt förekommande i landet, trots ökande undersysselsättning vilket leder till informella och otrygga anställningar för många fattiga.

Många vittnar också om undermålig kvalité på undervisningen i statliga skolor och om lärare som saknar pedagogiska kunskaper och istället använder förnedrande bestraffningsmetoder. Den bangladeshiska tidningen The Daily Star rapporterade i juli om en lärare som avskedats från en madrassa-skola sedan han misshandlat en tioårig elev och kedjat fast honom i klassrummet.

Barnaga har förbjudits i skolan men är ännu vanligt förekommande enligt UD:s rapport om mänskliga rättigheter från 2010. De föräldrar som kan väljer därför att låta barnen gå på privatskola, men avgifterna är en oöverstiglig kostnad för många familjer.

Jenniferskolan är helt avgiftsfri och eleverna behöver inte ha skoluniform eller köpa egna böcker. Barnen får också ett gratis mellanmål i skolan för att hålla energin uppe (många äter ingen frukost berättar lärarna), vilket även fungerar som en extra motivation och en viss ersättning för förlorade inkomstmöjligheter. På grund av stigande matpriser har YRO i samråd med lärarkåren nyligen beslutat att även börja servera lagad näringsrik mat i skolan, för att minska undernäringen bland eleverna.

Jenniferskolans lärare försöker anpassa undervisningen till barnens verklighet och lägger till exempel inte så stort fokus vid läxor som man ofta gör i den statliga skolan, eftersom de vet att eleverna ofta har svårt att läsa läxor hemma då de saknar elektricitet, studiero och utbildade vuxna att fråga om hjälp.

Istället gäller det att få kunskapen att fastna under lektionerna med hjälp av mer kreativa inlärningsmetoder. Undervisningen är inspirerad av bl.a. waldorfpedagogiken, där individens utveckling står i centrum och teoretiska ämnen interagerar med konstnärliga, musikaliska och hantverksmässiga dito.

Allra bäst tycker nog barnen om när musikfröken Suchana tar fram harmoniumet och alla får sjunga med. Lärarna har även regelbunden fortbildning med bangladeshiska pedagoger som arbetar med nytänkande alternativa metoder.

Förhoppningen är förstås att alla elever på Jenniferskolan ska kunna studera vidare efter grundskolan, och det finns därför planer på att införa någon typ av stipendium till stöd för de som saknar ekonomiska möjligheter. Ett långsiktigt mål är att Jenniferskolan ska växa för att på sikt kunna erbjuda eleverna en fullständig tioårig utbildning.

Om skribenten

Ylva Hammarsten (1 artiklar)
Ylva Hammarsten är nybliven ordförande för Youth Reaching Out-Stockholm och har varit aktiv i föreningen sedan den startade 2003. Varje resa till Bangladesh och Jenniferskolan har inspirerat till fortsatt engagemang i projektet och även stärkt intresset för utvecklings- och rättvisefrågor. Ylva läser idag kandidatprogrammet i freds- och utvecklingsstudier vid Uppsala universitet.

Relaterade Artiklar

Svår framtid för arbetande kvinnor efter fabriksraset i Bangladesh

Den unga mamman Shapla förlorade en hand i olyckan den 24 april då industribyggnaden Rana Plaza i Dhaka-förorten Savar rasade samman och begravde mängder av arbetare under cement och krossat glas. - Jag är förtvivlad...

Bengaliska gränsland

Indiska gränsvakter skjuter mot bangladeshiska medborgare som upptäcks på fel sida, men människor fortsätter ändå att korsa gränsen. I Chittagong Hill Tracts har den bangladeshiska regeringen fortfarande inte...

Uniformerat uppror i Bangladesh

Det var inte konstigt att en del trodde att det var en fullskalig militärkupp. Februari 2009 var en känslig period i Bangladesh. Efter två års undantagstillstånd med en militärstödd expeditionsministär vid makten...