Indisk underground mellan pärmarna del 1


Foto:

Det har under de senaste åren kommit ut ett flertal intressanta, tankeväckande böcker om indisk undergroundkultur i dess varierande former. Vad som är underground i Indien påminner kanske mest om vanliga populärkulturella fenomen, om man till exempel jämför med ett land som Sverige, men det betydelsefulla är att författare och förlag plötsligt – efter att i sin kulturantropologiska iver ha uttömt ämnen som cricket och Bollywood – nu vänder blicken mot sådant som faller utanför ramarna för vad som är gängse indisk ”mainstream”-kultur.

Två av den här vårens tveklöst mest spännande böcker som passerat genom min personliga läshög är Indiens första tvättäkta rockbok, India Psychedelic: The Story of a Rocking Generation av Sidharth Bhatia, och den mer blandade Day’s End Stories: Life After Sundown in Small-Town India, en antologi om småstadsliv efter mörkrets inbrott sammanställd av Subuhi Jiwani.

India Psychedelic är en tydlig generationsbok som i första hand kanske kan förväntas tilltala sådana kalenderbitare och vinylsamlare som söker överblicka decennierna då rockmusiken kom till Indien – som före detta brittisk koloni hade Indien ju redan en viss närhet till England och var de facto en viktig marknad för vinylskivor, såpass viktig att EMI av marknadsstrategiska skäl vägrade låta Beatles porträttera Mahatma Gandhi på omslaget till sitt tongivande Sgt Pepper-album 1967 (mahatman ersattes av en indisk palm som kan ses till höger om bandmedlemmarna på det slutgiltiga omslaget).

Även om grupper som Beatles och Led Zeppelin ju aldrig spelade här, utan bara reste igenom Indien på jakt efter inspiration, utövade pop- och rockmusik ett enormt inflytande på urban övre medelklassungdom. (Jo förstås, vi får lära oss i den aktuella boken att delar av Led Zep faktiskt jammade på en klubb i Bombay när de befann sig på genomresa 1972, ett legendariskt inofficiellt gigg som trendigt folk fortfarande pratar om fyrtio år senare liksom om det vore en modern vandringssägen: samma klubb, Slip Disc, existerar än idag och är för övrigt numera Indiens enda halvofficiella bögklubb och lär gå under namnet Voodoo.)

Det intressanta i sammanhanget är att medan västerlandet på den tiden bedårades av psykedelisk sitarmusik och alla klädde sig i indiska särkar utan att egentligen relatera till indisk kultur på något djupare plan, fanns här i Indien en parallell subkultur som faktiskt relaterade till västerländsk ungdomskultur – och India Psychedelic fångar just den där tidsandan då västinfluerad rockmusik blev ett verktyg för självförverkligande för ett visst skikt av unga indier som kände sig alienerade på 1960- och 70-talen.

Den kreativa explosionen hade en förlösande inverkan på ett stort antal ungdomar, främst män, som ville prova på en mer nonkonformistisk karriär. Detta var, märk väl, också den första generation som vuxit upp utan att ha det koloniala oket över sig, vid en tid då kolonialismen hade sjunkit undan till en skugga blott, och det var då som rock blev en väg till att utforska olika möjligheter och ett alternativt leverne för dessa unga indier.

Okej, så det gick kanske inte att bli en global rockstjärna – liksom en indisk rockidol en gång sa till mig, apropå sannolikheten att han någonsin skulle göra internationell karriär, när jag intervjuade honom för Göteborgs-Posten på 1990-talet:

Om vi vore helt vita så skulle vi bli accepterade, om vi vore helt svarta skulle vi bli accepterade, men att vi är bruna går inte. Vem har hört talats om bruna rockstjärnor?

Men genom talangtävlingar som ”Simla Beat Contest” kunde man nå ryktbarhet inom landet. (Samlingsskivorna med samma namn, Simla Beat, är idag dyrgripar bland internationella skivsamlare och vissa riktigt obskyra indiska rockvinyler tingar uppemot 3000 euro på eBay.)

Somliga tog sig till och med ut ur landet. En bekant till mig, Remo Fernandes, försörjde sig som trubadur i Frankrike innan han återvände till Goa och blev Indiens ledande rockkompositör, medan Biddu – stjärna i Indiens första rockband The Trojans från min hemstad Bangalore – for till England och fick sedermera en stor internationell discohit med ”Kung Fu Fighting” och är idag Indiens främste discoproducent. Så rockmusik blev de facto ett möjligt, om än inte helt lätt, karriäralternativ.

Trots en viss Bombaycentrism försöker författaren Sidharth Bhatia att inkludera de flesta indiska regioner – inklusive de nordöstliga delstaterna som just har en stark och väletablerad rockmusiktradition. Läsarna får bekanta sig med band som The Mustangs som ovanligt nog var en instrumentalgrupp från Madras (dagens Chennai), Great Bear från Calcutta (numera Kolkata), Human Bondage som frontades av Indiens första gitarrhjälte från Bangalore (tillika Bengaluru), samt The Savages och knarkiga funkbandet Atomic Forest från Bombay (Mumbai).

Författaren har gjort gedigen research, spårat upp gamla musiker och via modern teknologi som Skype lyckats få till intervjusamtal även med sedan länge pensionerade stjärnor som bosatt sig i utlandet. Det som slår läsaren med viss häpnad, efter att man reflekterat över saken, är det faktum att det överhuvudtaget existerade en rocksubkultur i vad som på den tiden var ett fattigt socialistiskt u-land där det var nästintill omöjligt att lägga vantarna på en elgitarr.

Där skivbolagen var mer som filialer som distribuerade den globala musikmarknadens produktioner, och det fanns inga egentliga rocklubbar (med möjligt undantag för Trincas i Calcutta som än idag spelar livemusik för fyllon) medan All India Radio (AIR) överhuvudtaget inte ägnade sändningstid åt den sortens musik. (Folk rattade in Radio Ceylon istället för att via svag och brusig signal höra det nyaste från väst, lär vi oss i boken.)

Men India Psychedelic är inte huvudsakligen en nostalgibok utan ett seriöst försök att kartlägga hela det här specifika kapitlet – eller låt oss åtminstone benämna det för fotnoten – i indisk kulturhistoria, och detta har intressant nog uträttats av en författare som var med när det hände och bevittnade många av de viktigaste musikhändelserna då de ägde rum. Intressant nog sätter författaren punkt för indisk rockhistoria år 1976, året då ABBA slog igenom i Indien och gav rockmusiken dödsstöten.

På ett sätt blir India Psychedelic också en ytterst viktig bok i ett land som Indien som stormar framåt i maxfart och ständigt går framtiden till mötes: många unga tenderar att glömma det förflutna med ens de lagt det bakom sig, trots att de gamla vinylerna är dyrgripar och samlarobjekt. (Författaren kunde till exempel omedelbart konstatera att inte ens det allvetande internet har så mycket att säga om indisk sjuttiotalsrock.)

I en mer globaliserad framtida värld, en sådan där brunhyade rockstjärnor blir mer och mer vardagsmat på den internationella estraden, medan avdankade västerländska rock- och popidoler allt oftare dyker upp på estraderna i Indien (för några år sedan såg jag Deep Purple spela på en skolgård i Bangalore; sist jag sett dem på 1980-talet fyllde de hela Skandinavium i Göteborg), kan den här boken tjäna till att förklara för oss hur det hela började. India Psychedelic utgör förhoppningsvis inte en ensam milstolpe utan starten på en ny genre där bortglömda fast viktiga delar av indisk kultur analyseras i sitt rätta sammanhang.

Del två kan du läsa här Indisk underground mellan pärmarna del 2

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är en romanförfattare och litteraturkritiker. Hans senaste roman är Operation Sandalwood (Ordfront 2013), som är utgiven under titeln Mr Majestic! i Indien där han bor. Läs mer på www.zacoyeah.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.