Från tempelslav till självständigt liv

Daliten BhagyaAmma hölls tidigare som tempelslav. Foto: Stella Paul/IPS

Minoriteter och ursprungsfolk kommer ofta till tals genom berättelser från periferin i nättidskriften Sydasien. På bilden syns daliten BhagyaAmma hölls tidigare som tempelslav, men har nu lyckats bryta sig loss och livnär sig i stället på att föda upp getter i sin hemby Nagenhalli i den sydindiska delstaten Karnataka.
Foto: © Stella Paul/IPS

Sömmerskan HuligeAmma sitter böjd över en symaskin och fållar en skjorta. Bredvid henne sitter hennes 22-åriga dotter Roopa och läser skrattande ett meddelande på sin mobiltelefon. Det är svårt att tro att båda kvinnorna fram till nyligen tvingades leva sina liv under slavliknande förhållanden.intro.

Daliten HuligeAmma, som är i 45-årsåldern, lever i dag ett enkelt liv tillsammans med sin dotter i distriktet Bellary i delstaten Karnataka. Men de har tvingats kämpa hårt mot två sociala farsoter som lever vidare i denna mineralrika sydindiska region – att många kvinnor tvingas tjäna som prostituerade i hinduiska tempel eller tvingas arbeta under slavliknande förhållanden i illegala järnmalmsgruvor.

Även om de nu tvingas leva under knappa förhållanden så är de beredda att kämpa för den frihet de vunnit.

– Jag var tolv år gammal när mina föräldrar överlämnade mig till gudinnan Yellamma och berättade för mig att jag nu hade blivit en ”devadasi”. Jag hade ingen aning om vad det betydde, men förstod att jag aldrig skulle kunna gifta mig eftersom jag nu tillhörde gudinnan, berättar HuligeAmma för IPS.

Som barn visste hon inget om de fasor som väntade. Traditionen med devadasi, där främst lågkastiga flickor utses att tjäna en hinduisk gudomlighet eller ett tempel, har funnits länge i södra Indien. En annan beskrivning av traditionen är att flickorna blir tempelslavar som utnyttjas sexuellt av männen från byn.

År 1988 förbjöds traditionen, men trots det lever den vidare, vilket HuligeAmmas berättelse är ett tydligt bevis för. Efter den första tiden som devadasi började män besöka henne på nätterna för att ha sex med henne. Hon hade ingen möjlighet att vägra, och med tiden kom hon att föda fem barn med olika män – varav ingen ville ta något ansvar som förälder.

Efter att ha fött sitt femte barn var HuligeAmma så desperat att hon lyckades fly från templet. Hon kom till staden Hospet, som ligger i norra Karnataka. Väl där fick hon snabbt jobb vid ett dagbrott – vid en av de många illegala järnmalmsgruvor som fanns i distriktet vid den tiden. De kommande sex åren arbetade HuligeAmma med att bryta malm vid dagbrottet, tillsammans med Roopa, för en usel lön.

Polisen slog då och då till mot verksamheten och grep arbetarna. För att få arbetarna fria tvingades gruvägarna muta poliserna, vilket ledde till att arbetarna hela tiden stod i skuld till sina arbetsgivare.

För sex år sedan fick dock HuligeAmma nog av de fruktansvärda arbetsförhållandena och de ständiga sexuella trakasserierna – som tidigare tempelslav var hennes ställning mycket svag – och med hjälp av den lokala organisationen Sakhi Trust fick både HuligeAmma och hennes barn en möjlighet att lämna de slavliknande förhållandena bakom sig.

I dag går alla hennes yngre barn i skolan och Roopa arbetar för Sakhi Trust medan HuligeAmma arbetar som sömmerska och sylärare i dalitbyn Nagenhalli.

HuligeAmma och hennes barn har haft tur. För många av Indiens övriga ungefär 200 miljoner daliter, den grupp som står lägst i rang i den hinduiska sociala hierarkin, är dock situationen annorlunda.

Men även bland daliterna finns en hierarki, och allra lägst stående är den grupp som kallas madiga-daliter. Historiskt har det varit deras uppgift att tillverka skor, rensa avlopp och garva skinn – arbetsuppgifter som alla andra hinduiska grupper ansett vara under deras värdighet.

Enligt Bhagya Lakshmi, ordförande för Sakhi Trust, är det främst flickor som tillhör madiga-daliterna som utses till devadasis. Bara i Karnataka finns det enligt Bhagya Lakshmi uppskattningsvis 23 000 tempelslavar.

Hon menar att många daliter växer upp utan att känna till något annat än förtryck och diskriminering. Hon anser att devadasi-systemet är en form av institutionaliserat kastbaserat förtryck.

Diskrimineringen märks även i de löner som erbjuds för det slavliknande arbetet i de illegala dagbrotten. Och det är i första hand daliter som arbetar med att bryta malm.

– Besök vilket dalit-hem du vill i denna region och du kommer inte att träffa en enda kvinna eller ett enda barn som inte arbetat i ett dagbrott, säger Manjula till IPS.

Hon arbetade själv i en gruva tidigare men har nu i stället blivit aktiv i kampen mot de slavliknande förhållandena. Både Manjulas mamma och hennes mormor var devadasis, och hon fick själv börja jobba i ett dagbrott redan som barn.

År 2011 beslutade Indiens Högsta domstol att alla icke-registrerade gruvor skulle stänga, efter att det i flera rapporter hade framkommit hur skadlig verksamheten var både, för människor och natur.

Vid många illegala dagbrott fortsätter dock verksamheten.

Samtidigt finns det flera exempel på hur kvinnor lyckats bryta den onda cirkel av övergrepp och utnyttjanden som ofta drabbar dalitkvinnor i södra Indien.

BhagyaAmma är en annan före detta tempelslav, som också senare arbetade vid ett dagbrott i flera års tid. I dag lever hon ett annat liv och har till och med kunnat köpa två getter, som hon hoppas kunna sälja med en viss förtjänst i samband med en kommande religiös högtid.

Stella Paul / IPS

Sydasien
Sydasien

Sydasiens redaktion publicerar kontinuerligt nyhetsnotiser från Nyhetsbyrån IPS.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.