Flickan med förväntningar


Foto:

Salma är dokumentärfilmen om den tamilska poeten som fick hela Indien att lyssna. Men hennes framgång är bitterljuv och kantas av utanförskap och skam, inte bara från hennes familj utan från en hel kultur.

När Salma är 13 år och kommer in i puberteten får hon inte längre gå utanför hemmets dörrar. Hon förbjuds från att gå i skolan och låses in av sin familj in i ett källarrum med endast ett litet, gallerprytt fönster som sin utblick till världen. I den fundamentalistiska byn hon växer upp i är det tradition med arrangerade äktenskap och att kvinnorna hålls inomhus. Men Salma har större förväntningar på livet än så. I filmen får vi följa med Salma tillbaka till hennes hemby och den familj som en gång skärmade av henne från världen.

Salma är ivrig att lära sig att läsa och att skriva. När hon inte längre får gå i skolan rycker hon åt sig tidningspappret som maten levereras i och läser. Hon hittar ett porträtt av Nelson Mandela och hänger upp det på väggen i det mörka källarrummet och spenderar sina dagar med att titta ut genom gallret och skriva ned sina tankar.

Trots protester blir Salma intvingad i ett äktenskap med en man från byn som hennes föräldrar valde ut åt henne när hon fortfarande var barn. Äktenskapet innebär inte att några dörrar öppnas för henne. Tvärtom. Salmas make blir aggressiv när han förstår att hon skriver dikter. Alla anteckningsböcker som hon skriver i kastas bort.

Hennes make hotar att kasta syra i hennes ansikte om hon inte slutar skriva. Trots hot om våld fortsätter Salma skriva dikter. På små papperslappar som hon sparar inne på toaletten författar hon dikter om sitt liv. Salmas mamma smugglar ut dikterna i en tvättkorg och skickar dem till ett förlag.

En poet når dagens ljus. Till slut når dikterna en förläggare som inser att trots de många stavfelen så sitter Salma på en litterär förmåga utöver det vanliga. Ingen har någonsin tidigare beskrivit livet för tamilska kvinnor med sådan realism. Boken blir Salmas genombrott men samtidigt hennes väg till att bli utfryst och hatad i byn där hon växte upp.

Livet för människorna i Salmas by kantas av en rädsla. De är alla rädda för det de kallar för ”byn”, de normer och regler som gäller. Det är en abstrakt makt uppbyggd av traditioner som förtrycker livet för alla i byn. Salma var den första att trotsa denna rädsla men hon måste också leva med ett ständigt utanförskap och oförståelse.

Kim Longinotto är välkänd för att beskriva och porträttera kvinnor som lever under förtryck eller diskriminering. Salma är inte ett undantag. Trots att filmen har ett ojämnt tempo lyckas regissören knyta ihop filmen på ett fint sätt. Tittaren lämnas med känslan av hopp blandat med förtvivlan, för trots att Salma kommit så långt så finns det ändå många hinder och barriärer för henne och hennes familj att ta sig runt.

Ett vanligt livsöde. Den stora poängen med filmen är inte bara att skildra ett ledsamt livsöde som är verklighet för tusentals flickor i Indien. Den stora poängen är att trots att det är männen som sätter reglerna i dessa fundamentalistiska byar så är även de instängda i en begränsande patriarkal struktur.

Berättelsen är väldigt realistiskt filmad. Skakande kamera och gråa färger gör att det stundtals blir svårt att fästa ögonen på duken. Historien om Salma hade vunnit på att ha en tydlig berättar-röst, alla som får komma till tals ger ett väldigt splittrat intryck och det blir svårt att greppa och förstå Salmas tidslinje.

Salma är en inspirationskälla, en förespråkare för kvinnors utbildning och en politisk aktivist. Men i slutändan verkar det som att hon fortfarande tampas med samma förtryck som en gång låste in henne i ett mörkt källarrum. Hon blir fortfarande behandlad som ett svart får av familjen och hon måste fortfarande se på hur släktingar och vänner gifts bort som barn.

Filmen är en tydlig uppvisning i hur en förtryckande kultur hävdar att ha sitt ursprung i en religion trots att det faktiskt är traditionerna som är förtryckande, inte religionen. Nyckeln till kvinnors frigörelse är utbildning och än så länge har Indien en lång bit kvar.

Salma är en vacker film som lämnar betraktaren med en molande värk i magen. Tanken på att Salmas livsöde bara är ett av tusentals är ögonöppnande. Men som Kim Longinotto berättar så har filmen fått många i Salmas familj att förstå att de traditioner som de dagligen införlivar faktiskt inte är det enda rätta sätt att leva på.

Anna Unnerud
Anna Unnerud

Anna Unnerud Björsland är student och frilansskribent med intresse för genusfrågor och film. Hon läser till Webbkommunikatör på Medieinstitutet och har tidigare läst retorik och Genusvetenskap. Hon har tidigare skrivit för bland annat Second Opinion.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.