Faktaartikel: Indiska deckare på tvåtusentalet


Foto:

Indiska deckare har existerat i många decennier, men i relativt begränsad omfattning jämfört med situationen i Europa – en enda seglivad serie skrevs av engelsmannen HRF Keating, om en knasig polisdetektiv i Bombay (de flesta böckerna i serien skrevs innan Keating ens satt en fot i Indien, så de var inte direkt starka på miljö eller samhällelig realism).

Deckare är heller inget som indiska författare velat ägna sig åt, för de flesta har haft ambitionen att bli näste Salman Rushdie eller Arundhati Roy. På vissa av de indiska språken, som bengali, hindi och tamil, finns det en viss kioskdeckarutgivning och somliga av de bengaliska böckerna, t ex serien om detektiven Feluda som skrevs av Satyajit Ray, har översatts till engelska också.

Men på 1990-talet när man ville läsa en kvalitetsdeckare fick man vara glad om man hittade någon pocketbok ur Ashok Bankers trilogi, som bland annat inkluderade The Iron Bra, med en särdeles hårdkokt kvinnlig huvudperson långt innan Lisbet Salander blev global kändis även i Indien. Amitav Ghosh gav också ut en deckare, den enda han skrivit i genren, men en genial sådan: The Calcutta Chromosome var en medicinsk thriller med mystiska undertoner och science-fiction-element. Men det var allt.

På 2000-talet kom Vikram Chandra ut med tegelstensmästerverket Sacred Games, en av de bästa deckare som någonsin skrivits och som gav den indiska kriminalromanen en säregen form, en sorts tyngd som saknats, men olyckligtvis utan att resultera i någon större kultstatus (utom i Japan, tydligen). Vikram Chandra planerar (enligt vad han sa till mig när jag intervjuade honom) heller inte att skriva fler kriminalromaner – även om han älskar genren.

Därtill har det lilla bokförlaget Blaft i Tamil Nadu initierat ett ambitiöst översättningsprojekt för att publicera indisk kiosklitteratur på engelska, översatt från tamil och hindi. (Projektet drabbades dock av vissa upphovsrättsliga problem när det visade sig att en populär hindiförfattare som de översatte hade kopierat sina romaner från originalverk av bland andra Eric Ambler och James Hadley Chase.)

Trots allt har på sistone allt fler indier börjat skriva kriminallitteratur på allvar, från deckare till thrillers, delvis inspirerade av Tarquin Halls framgångar med Vish Puri-serien, och delvis även också influerade av den svenska deckarvågen: Henning Mankell, Stieg Larsson, Åsa Larsson, Liza Marklund med flera går att hitta i alla välsorterade indiska bokhandlar, och Mankell var ett av de stora namnen vid litteraturfestivalen i Jaipur häromåret.

Så om man jämför med nittiotalets torftiga utbud av indisk spänningslitteratur, när man fick vara glad om det kom ut en ny deckare per år, har det senaste halvåret sett en tämligen diger skörd av kriminalromaner och parallellt i media har det synts allt fler artiklar som debatterar om det vi betraktar är en indisk deckarvåg – eller ej.

Låt oss, liksom goda detektiver bör, granska bevismaterialet. Själv vill jag helst inte begränsa min definition av deckare till det förväntade, det vill säga pusseldeckare och klassiska polisromaner. Även mer allvarliga romaner kan göra sig förtjänta av att kallas spännande – så länge det finns någon typ av mysterium med i bilden.

En av de bästa jag fått i min recensionstrave i år är How to Fight Islamist Terror from the Missionary Position av Tabish Khair, en indisk författare intressant nog bosatt i Århus i Danmark och som tagit sig an hela terrorkarusellen och misstänksamhetsmångleriet. Några indiska och pakistanska män som delar lägenhet i Århus börjar misstänka varandra för att vara vilande terrorister i en slug berättelse som ibland för tankarna till Den stillsamme amerikanen av Graham Greene, ett annat mästerverk av liknande art.

Terrorism är även huvudtemat i en rad kioskthrillers av en mängd författare, och som i bästa fall påminner om John le Carre, men i värsta fall är banala blodsorgier. Den allra senaste titeln i en lång lista är The Terrorist av Juggi Bhasin som beskriver hur en Special Forces-kommandosoldat räddar världen.

Terrorism är således ett återkommande element inom indisk kriminallitteratur, vilket också märks i den utmärkta antologin Mumbai Noir, redigerad av Altaf Tyrewala. Detta är en uppföljare till Delhi Noir som kom ut för ett par år sedan och är packad med mer noir och mer av allt annat; femton Mumbai-författare beskriver i novellens form olika kriminella aspekter av sin hemstad och i flera förekommer referenser till hur staden attackerats gång på gång, men hur livet ändå går vidare, ”när kroppar och skräp har städats undan”.

Tyrewala fortsätter med att konstatera i sitt förord: ”Eller kanske det är fel sätt att se på saken. Mumbai är kanske inte bara en stad, utan ett organiskt konglomerat av otaliga småstäder… En tragedi i en stadsdel i Mumbai märks knappt någon annanstans.

Mumbai är en central brottsplats inom indisk kriminallitteratur. Två av de intressantaste reportageböckerna från senare år behandlar brottslighet i staden. Zero Dial skrevs av J Dey, välkänd kriminalreporter på en kvällstidning, och handlar om tjallare och deras roll inom brottsbekämpning. Kort efter utgivningen sköts J Dey ner när han körde hem på sin scooter.

Den andra boken jag har i åtanke, Death in Mumbai, är också skriven av en kvällstidningsjournalist och består av en detaljerad brottsrekonstruktion av ett svartsjukedrama inom filmbranschen som resulterar i att en ung skådespelerska och hennes fästman styckmördar en teveproducent. I båda fallen kan man lätt få en känsla av att sådant där bara händer i Mumbai.

Fast en annan aktuell trend tar oss i helt motsatt riktning från storstadens kaos, tillbaka till byn… och döden. En handfull intressanta nya romaner skildrar brott i lantliga miljöer, fast återigen måste jag citera ur Tyrewalas förord till Mumbai Noir, där han påpekar att storstaden inte skiljer sig särskilt mycket från byn i Indien, ”under dess urbana fasad, består staden av många byliknande storstadsgetton där människor av liknande religioner och kast flockas”.

Den mest underhållande pusseldeckaren i år är Murder in Amaravati av debutantförfattaren Sharath Komarraju. Han tar oss till landsbygden i Telangana, till Amaravati där ”byvärdinnan” Padmavati, föremål för varje farbrors hemliga lustar, hittas död under mystiska omständigheter. Konstapel Reddy, som aldrig förr tvingats hantera en mordutredning, bestämmer sig för att rättvisa måste skipas även om kvinnan var moraliskt lastbar.

En mer konceptuellt intressant roman är The Man Who Tried to Remember av Makarand Sathe, nyligen översatt från marathi och utgiven på engelska. Handlingen utspelar sig i tre små grannbyar i Maharashtra, och som bisarrt nog heter Sverige, Norge och Danmark. Hit tvingas en hyllad ekonomiprofessor att flytta för att leva i exil, efter att ett av hans uttalanden lett till upplopp i Pune. Medan han bor i en slags surrealistisk gandhiansk pensionärskoloni i en av byarna, blir han gradvis mer psykotisk tills han slutligen begår ett mord.

Det vimlar av kriminalitet i Nikita Lalwanis senaste roman The Village, där ett BBC-dokumentärfilmteam flygs till en by i Rajasthan vars hela befolkning visar sig vara mördare. En i teamet, en indisk flicka uppvuxen i England, drabbas av en svår kulturchock förvärrad av amöbadysenteri, och hon börjar se brottslingarna i straffkolonin som mer mänskliga än sina BBC-kollegor.

Återutgivningar av gamla indiska deckarklassiker fortsätter med The Rhythm of Riddles av Saradindu Bandyopadhyay; denna utgåva består av tre kortromaner om den bengaliske mästerdetektiven Byomkesh Bakshi, och en av dem utspelar sig faktiskt också på den bengaliska landsbygden.

Det går därmed lätt att konstatera att den som gillar spännande läsning hittar en hel del i bokhandlarna i Indien i år. Det enda som kanske saknas är en tung deckarserie skriven av en indier – men även det kanske är på väg att ordna sig, för ryktena gör gällande att Ashok Banker, som skrev den första helt underbara indiska deckartrilogin för tjugo år sedan, är på väg att göra comeback 2013 med en ny deckarkvartett och den första titeln i serien lär heta, enligt vad man hört: Blood Red Sari.

Zac O'Yeah
Zac O'Yeah

Zac O’Yeah är en romanförfattare och litteraturkritiker. Hans senaste roman är Operation Sandalwood (Ordfront 2013), som är utgiven under titeln Mr Majestic! i Indien där han bor. Läs mer på www.zacoyeah.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.