Din musik var en gång ljuv – vem hör den nu?
”The harp of India”

Tavlan som sattes upp i samband med 150-årsminnet av hans alltför tidiga död hyllar honom som ”föregångare till förnuftets tidsålder”, ”århundradets störste lärare”, en patriotisk poet och ungdomens inspiratör. På sockeln till hans staty står stormfågel inskrivet. Henry Louis Vivian Derozio föddes den 18 april 1809 i Calcutta, den blomstrande och kosmopolitiska huvudstaden i britternas växande indiska imperium.

Hans familj hade rötter i Portugal och England, fadern arbetade som kamrer vid ett handelshus. Sex år gammal sattes pojken i en skola som skulle bli av livsavgörande betydelse för honom, en för sin tid fullständigt unik skola. I den undervisades nämligen europeiska och eurasiatiska familjers barn sida vid sida med hinduers och muslimers. Dessutom hade undervisningen starka inslag av radikal upplysningsanda och förnuftstro. Skolan leddes av en skotte.

Derozios studiebegåvning var exceptionell och hans skolår kantades av guldmedaljer och hedersomnämnanden i India Gazette. Med tiden skulle pojken själv göra sig gällande som fritänkare, en ”stormfågel” och revoltör, och definiera sig som kort och gott indier. Vid den här tiden fanns det ingen stad i världen – utom London – där det trycktes så många böcker som i Calcutta.

Ett offentligt bibliotek, Indiens första, såg dagens ljus 1818 och tidningar som India Gazette stod öppna för allt från kärleksdikter till rimmade debattinlägg. I denna kulturella miljö lade Derozio grunden till en omfattande beläsenhet i litteratur och filosofi. Här blev han den förste engelskspråkige författare som redan av sina samtida betraktades som en nationell indisk poet.

När Derozio första gången kom i tryck vet man inte säkert men det kan ha varit redan som trettonåring. Hans dikter vittnar om stark påverkan från Storbritanniens romantiska poeter: Shelleys himlastormande frihetslidelse och starka naturkänsla, Byrons livströtta hjältar och skarpa satir, Walter Scotts ballader i historisk miljö.

I tiden låg också en ”orientalistisk” kulturströmning, en förkärlek för motiv från länder bortom Europa, med exotisk kolorit och starka känslor. Paradoxalt nog kom författare som Derozio att just via omvägen över orientalismen upptäcka sitt eget land. Givetvis rörde det sig om ett uppdiktat och romantiserat Indien.

Men för författarna handlade det, hävdar Rosinka Chaudhuri som forskat i Derozio och hans efterföljare, inte om något passivt accepterande av européernas föreställningar om deras land. För just genom mötet med orientalismen började de indiska författarna treva sig fram mot och formulera en nationalkänsla, långt innan en sådan kunde anta en politisk form.

Orientalismen påverkade fram till 1830-talet även det brittiska kolonialstyret i Indien, inte minst undervisningsväsendet. Den indiska kulturen, hävdade orientalisterna, befann sig i ett djupt förfall. Vad som en gång varit en högtstående hinduisk civilisation hade under århundradenas lopp sjunkit ner i primitiv despoti, avgudadyrkan och vidskepliga riter, fattigdom och kvinnoförtryck – med sati, änkebränningen, som mest motbjudande exempel.

Utan tvekan projicerade européerna sina egna ideal på den guldålder de höll fram för sina indiska undersåtar. Följden blev i alla fall en omfattande forskning i indisk historia, filosofi och litteratur. En imponerande mängd klassikerutgåvor, översättningar och avhandlingar följde. I dessa fann författarna ett inspirerande material.

De fick, skriver Rosinka Chaudhuri, helt enkelt ett språk att tala om Indien med. Inhemska namn på blommor, djur och gudaväsen lyftes in i texterna, myter och historiska händelser återberättades och upplysande fotnoter blev nästintill obligatoriska – som när Derozio i en dikt presenterar guden Krishna som ”den indiske Apollon”!

Endast sjutton (!) år gammal började Derozio undervisa i engelsk litteratur och historia vid Hindu College, en skola tillkommen för att möta indiska krav på en utbildning i nivå med brittiska gentlemäns. Med största entusiasm grep Derozio sig an uppgiften. I undervisningen förde han vidare sin egen skoltids upplysningsideal. Därtill startade han och tog aktivt del i diskussionsklubbar och tidskrifter.

Eleverna älskade sin unge lärare och många sökte sig till den grupp ”derozianer” som snart samlades kring honom. (Utåt kallade sig gruppen dock ”Young Bengal”.) En sonett, tillägnad de unga, från författarens sista levnadsår vittnar rörande om hur mycket det betydde för honom att se sina elever utvecklas till självständigt tänkande individer. Rad för rad i dikten får frigörelsens metaforer strömma fram: späda blommor slår ut, en förlamande förtrollning släpper taget, fågelungar prövar vingarna, ett friskt aprilregn faller. ”Och jag känner jag har ej levat förgäves”, slutar sonetten.

Inte sällan publicerades Derozios dikter först i India Gazette – där poeten med tiden fick arbete som redaktör – men så småningom samlades de i en bok. Poems (1827) inleds av en av författarens mest kända dikter, sonetten ”The harp of India”. Här är Derozio påtagligt influerad av det orientalistiska tänkandet.

Harpan, ironiskt nog inte något indiskt instrument, får stå för Indien i dess stumma förnedring. Men också som en påminnelse om en förlorad guldålder och drömmen om att se den återupprättas. I fri, orimmad översättning lyder dikten så här:

Varför hänger du ensam på vissnad gren?
För alltid osträngad, skall du där förbli?
Din musik var en gång ljuv – vem hör den nu?
Varför suckar vinden fåfängt över dig? –
Tystnad har fjättrat dig vid sin boja.
Ringaktad, stum, övergiven är du,
lik ett öde minnesmärkes spillror! –
O mången hand långt mer värdig än min
lät fordom strängarnas välljud höras,
och mången krans band Ryktbarhet samman
av blommor utslagna på sångarens grav:
Hans händer kalla – men kan gudatoner
av en dödlig väckas upp än en gång,
harpa av mitt land, låt mig slå tonen an!

Flera dikter i Poems tar upp ett likartat tema. Så framställs till exempel Grekland, det antika såväl som det samtida, som en inspirerande frihetssymbol. 1821 hade grekerna rest sig mot det turkiska förtrycket men när samlingens dikter skrevs hade man ännu inte lyckats uppnå självständighet. För Derozio betydde det säkert mycket att Byron, en av hans stora förebilder, hade engagerat sig så djupt för Greklands sak att han begett sig dit för att kämpa på upprorsmännens sida. (Där dog han 1824.)

Ett år efter debuten följde en ny samling, The fakeer of Jungheera, A metrical tale and other poems. I den långa titeldiktens inledning väntar en ung änka på att brännas tillsammans med sin döde make och eftersom hon förlorat kontakten med den man hon (i hemlighet) älskar har hon funnit sig i sitt öde. I sista stund dyker emellertid hennes älskade, en bandithövding, oväntat upp och båda lyckas fly – för att till sist ändå gå en gemensam död till mötes.

Dikten vittnar övertygande om författarens avsky inför sati. Men att uppifrån införa ett förbud mot den grymma sedvänjan, skriver Derozio i en fotnot, skulle utmana troende hinduer och riskera att motverka sig självt. Bättre vore att generellt stärka de indiska kvinnornas ställning, i synnerhet änkornas. Förbudet drevs likafullt igenom 1829, trots indiska protester.

Vid det laget måste Derozio ha övervunnit sina tvivel eftersom han samma år lät publicera en ordrik hyllningsdikt till mannen bakom förbudet – lord Bentinck, Bengalens generalguvernör. Intressant nog, påpekar Nishi Pulugurtha i sin författarmonografi, återkommer änkan ofta som en symbol för övergivenhet och sorg i Derozios poesi. I en dikt liknas förfallna ruiner vid en änkas tillvaro, i en annan månen med sitt dystra matta sken.

Derozios radikala hållning i olika frågor gjorde så småningom hans position som lärare vid Hindu College ohållbar. Hans kritik drabbade både britter och indier. Någon renodlad ateist var han knappast men hans tro på förnuftet påverkade ändå eleverna till att ifrågasätta den hinduiska gudavärlden, kastsystemet, riter som sati och förbudet mot att äta kött. Sådant framstod i konservativa hinduers ögon som ren hädelse.

Som person utmålades Derozio dessutom som en löjlig sprätt och han och hans ”derozianer” som otyglade rumlare. (Exempelvis beskylldes de för att ha kastat in resterna av en rostbiffsmåltid i en from brahmins trädgård.) I april 1831 tvingade skolstyrelsens majoritet Derozio att begära avsked.

Denne började i stället att ägna sig åt journalistiken och startade dagstidningen The East Indian. Men hans tid var utmätt. Mot slutet av december smittades han av kolera. En grupp nära vänner vårdade honom under sjukdomen men hans liv kunde inte räddas. Den 26 december 1831 dog Henry Louis Vivian Derozio, tjugotvå år gammal.

Derozios författarbana blev kort. Ändå erkändes han redan under sin livstid som nationell indisk poet. Senare fick han också efterföljare som Kasiprasad Ghosh (1809-73), Michael Madhusudhan Dutt (1824-73), längre fram den kvinnliga pionjären Toru Dutt (1856-77). Med tiden började flera engelskspråkiga författare att skriva även på bengali och tog då sina stilideal med sig in i det nya språket.

Därför kan man omöjligt, menar Rosinka Chaudhuri, tänka bort författare som Derozio ur den indiska litteraturhistorien. Men under det nationalistiska 1900-talet ansågs det inte som någon merit att ha skrivit på kolonialisternas språk. Derozios poesi föll i glömska, samtidigt som han fortfarande hyllades som ”stormfågel” och nationalist.

Först idag när indisk skönlitteratur på engelska nått en världspublik börjar Derozio (och andra med honom) göras rättvisa. Många av hans dikter, också bland de mera kända, kan visserligen tyckas mest bestå av tidstypiskt romantiskt allmängods. Men man kan också iaktta en tydlig utveckling mot allt större stilsäkerhet och en utpräglad känsla för rytmen.

I den långa The fakeer of Jungheera varierar Derozio effektfullt versmåtten och i sonetterna skapar den stränga formen en stark förtätning. Under sitt sista levnadsår skrev han en grupp märkliga kortdikter som låter ana en begynnande nyorientering, i riktning mot det mer innerligt personliga. En av dessa heter ”A soft voice”:

Kunde blommor samtala
tror jag att de vi håller för finast
skulle härma hennes milda ord
och berätta doftande hemligheter för varandra
på ett språk så silkeslent som hennes.

Dikttolkningar av artikelförfattaren.

Om skribenten

Anders Sjöbohm (1 artiklar)
I sitt arbete som kulturjournalist är Anders Sjöbohm främst inriktad på sydasiatisk skönlitteratur. I tidskrifter som Sydasien och Karavan har han presenterat författare från Sri Lanka, Pakistan och Indien och tolkat engelskspråkig poesi till svenska. Till vardags arbetar han som bibliotekarie. Sitt eget biblioteks historia har han skildrat i I böckernas tid - bibliotekshistoria från Mölndal, Kållered och Lindome (2003).