Bokrecension; De kallade henne Delhi Braveheart


Foto: Leopard Förlag, 2017

Reportageboken De kallade henne Delhi Braveheart av Julia Wiraeus, tar avstamp i den uppmärksammade bussvåldtäkten som skakade världen och Delhi 2012. Händelsen som gjorde medelklassflickan Jyoti till en symbol för “den vanliga indiska flickan” och kampen mot de patriarkala strukturerna som tar för givet att “fina flickor inte är ute på kvällen” sattes på sin spets då diskussioner kring jämställdhet genus, klass och kön tabubelagda ämnen plötsligt blev allas angelägenhet.

Det är en intressant tid för Indiens kvinnor. Författaren Wiraeus delar sina upplevelser då hon bodde i Delhi vid tiden för bussövergreppet och åren som följde, hon följde utvecklingen bland aktivister, media och organisationer på nära håll. Efter Joyti, som även kallas Delhi Bravehearts död, utlöstes massiva demonstrationer som menade att hennes öde inte varit förgäves. Wiraeus är inbjuden att intervjua Jyotis föräldrar som hedrar sin dotter genom att kämpa för en rättvisare säkrare värld för indiens döttrar att växa upp och delger deras vardag efter att ha förlorat sin dotter.

I bokens första del träffar Wiraeus kvinnor från olika samhällsskikt och klasser i Indien; aktivister, transkvinnor, liberala studenter, entreprenörer och konservativa hindunationalister kommer till tals. I 16 kapitel går Wiraeus till botten med tabubeläggning av kvinnors kroppar, rätten till frihet som kvinna, rätten att känna sig säker i det offentliga rummet och vad tradition och patriarkala institutioner som familjen och äktenskapet betyder för Indiens kvinnor idag.

Boken väver på ett skickligt sätt samman historia med fakta och nutid och beskriver hur den koloniala kontrollen av kvinnor fortfarande tar sig uttryck i dagens samhälle och hur kvinnor navigerar sig fram i ett samhälle som skuldbelägger dem pga deras könstillhörighet. Wiraeus analyserar även hur patriarkala strukturer omformas och omförhandlas dels i det privata och dels i de offentliga sfärerna.

Julia Wiraeus

I bokens 16 kapitel målar Wiraeus upp en mångfacetterad bild av Indien. Hur det är att växa upp och leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle. Att vara ung. Att vilja förändra. Att tillhöra ett tredje kön. Att leta efter en lämplig make och “dejta” i det kyska Indien. Att fortsätta leva efter en syraattack. Att bli avvisad av sina föräldrar på grund av sina åsikter.

Likt en antropolog är Julia Wiraeus mer än en berättare eller en åskådare. Hon är en deltagare som utför deltagande observation i olika sammanhang där hon medvetet strävar efter att vara där, uppleva och känna vad kvinnoskapet/  utanförskapet faktiskt innebär i en indisk kontext.

I kapitlet “Den tabubelagda mensen” berättar Wiraeus om rättsprocesser som drivs mot enskilda tempel där kvinnor nekas inträde. Föreställningen om kvinnan som oren under menstruation är i allra högsta grad levande i Indien.  I vissa tempel nekas alla kvinnor mellan 10-50 år tillträde för att vara säkra sidan. Kapitlet tar även upp kampanjen #padsagainstsexism som startade i Tyskland, och sedan drevs på flera college och universitet i Indien på enskilda studenters initiativ, Wiraeus träffade några inititivtagarna och de berättar hur människor på gatan blev oerhört provocerade av att se bindor med budskap i det offentliga rummet.

De klistrade även upp bindor med budskap på collegeområdet – “if only men were as disguised with rape as they are with periods” är ett av budskapen. Studenterna berättar för Wiraeus att de fick ett samtal med campusledningen och hotades med avstängning och utebliven examen om de fortsatte driva sin kampanj på collegeområdet. Varningen ledde till att flera personer inom kampanjen #padsagainstsexism tackat nej till TV- framträdanden och intervjuer. Kampanjens personer tycker ändå att de nått sitt mål att lyfta fram tabubelagda frågor.

“Genom dessa reportage hoppas jag skildra en del av den kluvenhet som både utmanar och ställer krav, men också öppnar för samtal kring kvinnors möjligheter att själva styra över sina liv” berättar författaren i förordet.

Och det är just detta hon gör – hon ritar ut spelplanen och gör djupdykningar i kvinnors liv. Boken är brokig – men det är också brokighet som utgör kärnan i det multikulturella Indien. Wiraeus är en ödmjuk expert på plats i fältet när synen på sexualitet, genus och kön är under omformning i Indien idag.

I bokens andra del redovisas vad som faktiskt skett juridiskt i landet efter bussvåldtäkten. En kommittén av experter utsågs, Vermakommittén, och de fastslog ett manifest för frihet. Vermakommitténs arbete bidrog till en förändrad våldtäktslagstiftning och att sexualbrottslagstiftningen skärptes men många aktivister menar lagstiftningen behöver diskuteras och moderniseras ytterligare. Vermakommitténs arbete var ett viktigt steg på vägen och nu diskuteras patriarkala strukturer på ett nytt sätt i Indien.

Många röster påpekar att den typen av sexualbrott där offer och förövare inte känner varandra är minoritet i statistiken. De vanligaste typen av övergrepp sker inom äktenskapet som institution och att det egentligen är här lagstiftningen borde satsa vilket Vermakommittén också påpekade. Men alla håller inte med. Konservativa ideal menar att kvinnan ger upp sig själv genom äktenskapet och därmed skall finnas till sin mans förfogande. Debatten fortsätter i landet där det är lagligt att våldta sin fru men där Jyotis mördare straffades med offentlig hängning för att statuera ett exempel när det gäller rätt och fel.

Fakta
De kallade henne Delhi Braveheart, 2017
202 sidor
Leopard Förlag
ISBN 9789173437110

Johanna Sommansson
Johanna Sommansson

Johanna Sommansson är Redaktör för SYDASIEN, utbildad på Stockholms Universitet med BA i Indologi och MA Socialantropologi. Johanna har gett ut publikationen Desi Girls - Young Middle Class Girls Constructions and Negotiations of Gender, och dokumentärfilmen Desi Girls med samma tema. Hon intresserar sig för MR-frågor, Monsunregn, Mantras, Masala Chai, Masala movies och Mongularkitektur.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.