Att möta Mumbai och att möta sig själv

Se Fotogalleri
3 Foton


Foto:

Att möta Mumbai och att möta sig själv
Katarina Norling

Att möta Mumbai och att möta sig själv
utstallningshallen Mumbai Museum

Att möta Mumbai och att möta sig själv
Katarinas malningar

Att möta ett myllrande Mumbai för första gången är som att be om kulturkrockar. Konstnären Katarina Norling gör just det. Genom att delta i en av de megautställningar som arrangeras i staden, sätter hon sig själv i centrum för ett experiment. Hon vill inte bara ta reda på hur Indien reagerar på hennes målningar, hon vill upptäcka hur hon själv reagerar i en miljö som är totalt annorlunda från allt hon är van vid.

Första gången jag pratar med Katarina Norling är hon spänd av förväntan och har precis gått igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. Om ett par timmar ska hon för första gången flyga till Indien, till Mumbai. Hon är trött, har gått direkt från jobbet till flyget. I handbagaget bär hon två mindre målningar, men två har hon varit tvungen att checka in, de var för stora för att ta in i kabinen. Det spär förstås på nervositeten.

– Det är alltid lite nervöst att skicka sina verk med incheckat bagage, för man vet inte i vilket skick de kommer fram. Helst hade jag velat bära dem med mig hela vägen, berättar hon.

Till Indien har hon alltid velat åka, men det har aldrig blivit rätt tillfälle. Inte förrän nu. I juni blev hon kontaktad av en indisk kurator som ville ha henne med på utställningen Aroma 4, på Mumbai Museum nu i november. Hon kände direkt att det var något hon ville göra.
– De är väldigt framåt och använder sociala medier i stor utsträckning för att ta in och kommunicera med omvärlden.

Aroma 4 arrangeras av Corporate Art India och är bara en i raden av megautställningar med blandade konstnärer, som arrangeras i Indien för tillfället. Det verkar, enligt Katarinas erfarenhet, vara en våg som sveper över landet där kuratorer söker sig utomlands för att få influenser och hitta nya konstnärer. Redan nu, har hon hunnit få en inbjudan till Aroma 5, till våren.
– I programmet har de lyft fram att det är utländska konstnärer som deltar men vad jag vet är det bara jag själv, en tysk, två iranier och en engelsman med indiskt påbrå som kommer vara med. Resten av de 35 konstnärerna är inhemska.

Trots att Katarina är intresserad av Indien, valde hon i ett tidigt skede att inte läsa på så mycket om landet. Hon vill se deltagandet på utställningen som ett experiment i sig, låta sig sköljas över av det som möter henne och se hur hon själv reagerar. Det är lika viktigt för henne under den här resan, som det är att visa upp sina verk. Hon vill fascineras av hur annorlunda det kan gå till på andra platser än de hon är van att ställa ut på. Den här resan ser hon som en första resa, och redan innan hon lyft från Stockholm tror hon sig veta att den inte kommer bli den sista.

Egentligen hade hon även velat ha med sig några skulpturer. Att kombinera skulpturer, objekt och målningar är mer hon, säger hon, och berättar att hon alltid brukar ta med några även de gånger hon ställer ut målningar. Men vid en resa till Italien blev skulpturerna så noggrant undersökta i säkerhetskontrollen i Rom att hon tyckte det var obehagligt och en av dem gick även sönder i transporten hem. Därför har skulpturerna fått stanna i Sverige den här gången, och Katarina reser mot Indien med fyra målningar som bagage.

Det var fortfarande mörkt ute när jag anlände till Mumbai tidigt i morse. Myggorna hittade mig direkt. Jag trodde att det röda klotet som syntes på himlen var månen, men snart förvandlades det till ett eldklot och jag förstod då att det var solen. Väskan med mina målningar fick inte rum i taxin utan placerades på bilens tak. Chauffören band fast väskan med en sliten sidensjal. Snart skymtade de många skyskraporna och längorna med skjul fram ur diset, och kor och deras förare gick över gatan.

Det första livstecknet från Mumbai kommer via Katarinas Facebook-sida. Beskrivningen av hur det kan vara att landa i Mumbai är poetisk och speglar det sätt som Katarina ofta uttrycker sig. Men alla som någon gång landat på Chatrapati Shivaji International Airport kan nog känna igen sig.

Kulturkrockarna som Katarina förutsett, uppstår direkt vid ankomsten till utställningshallen. Hängningen av konsten är inte den dag som det bestämts från början, utan en dag senare. Dessutom får hon inte alls vara med och tycka till om placeringen av målningarna. Ordningen har redan bestämts av arrangören som också gjort ett schema för att alla verk skulle få plats. Det är på gott och ont, inga verk eller konstnärer kommer i skymundan men det saknas helt en innehållslig plan. Trots att hon bestämt sig för att löpa linan ut och inte lägga sig i hur arbetet sköts känner hon sig lite besviken.

– Efteråt kände jag att det trots allt hade varit en kränkning att ingen frågade mig, jag som alltid utgår från platsen i min konst.

Utställningen i övrigt är enligt Katarina mycket proffsigt genomförd. Trots att hon tycker att det utan konstnärernas åsikter om hur verken presenteras, mer påminner om en konstmässa än en utställning. Hon påpekar dock att hon hela tiden varit medveten om det, men ändå valt att delta för att få möjlighet att studera sin egen reaktion och lära sig hur det kan vara för konstnärer i andra kulturer.

Att hon deltar med bara relativt små målningar visar sig vara annorlunda. Övriga konstnärer verkar eftersträva att visa så stora verk som möjligt. Hennes verk är också några av de få på utställningen som inte är figurativa. Dessutom skapas en viss förvirring av att de inte går att klassa in i någon särskild skola. Det har till och med lett till att några frågat om hon alls har någon konstutbildning. Utöver det är den genomgående reaktionen på hennes målningar att de är främmande, men även kommentarer om att européer använder en helt annan färgskala har nått henne.

De kommande dagarna kommer hon spendera så mycket tid som möjligt i utställningslokalen för att möta besökarna. Att se Mumbai kommer det inte bli så mycket tid över till, men hon har ändå hunnit bilda sig en uppfattning om staden.

– Jag upplever den som motsatsen till tyngd av sin historia. Det är en rörelse som pågår men den är inte bakåt. Det känns ovanligt att vara i något som inte är tillbakablickande.

Så, precis som hon förutspådde under vårt samtal innan avresan, känner hon att hon kommer åka tillbaka, både till Mumbai och för att se andra delar av Indien. Men först ska hon ägna några dagar till åt sitt experiment att låta sig sköljas över av atmosfären på utställningen.

Anna Adolfsson
Anna Adolfsson

Anna Adolfsson har bred erfarenhet av anti-korruptionsarbete inom detaljhandel och statliga bolag, men även från turistindustrin. Det senaste året har hon spenderat mycket tid i Indien där hon bland annat studerat hindi och rest runt i Jammu & Kashmir. För mer information: www.heliophilia.se eller anna@heliophilia.se

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.