Vad man kan lära av sexualutbildning genom NGO:er i Indien


Foto:

Sex är en del av allas vardag vid något tillfälle, på ett sätt eller ett annat. Sexualundervisningen finns till för att förse samhällets individer med information om allt om har med sex att göra, och beroende på sociala, samhälleliga och kulturella förutsättningar varierar utbildningssätten och innehållet stort. Vissa kommer till kunskap via tidningar och frågespalter, andra kollar internet eller pratar med jämnåriga eller släktingar. Den här texten handlar om undervisningsmiljöer som skapats via NGO:er i Delhi.

Till skillnad mot bilden av de skandinaviska länderna verkar det för omvärlden som om befolkningen i Indien hanterar frågan om sex genom att tabubelägga den och på så sätt slippa tänka på den. Att anklaga en hel befolkning för att aldrig våga diskutera sexuella relationer eller annat i anknytning till det är å andra sidan att ta i för mycket.

Även om det är sant att många känner sig besvärade över sådana samtalsämnen finns det många platser där sex inte är tabubelagda områden, till exempel i samtal mellan nära vänner eller i utbildningsmiljöer, för att inte tala om mediakanaler som öppet debatterar de här heta diskussionsämnena. Här blir samtalen friare.

På samma sätt skulle det vara väl optimistiskt att tro att varje enskild skandinav aldrig tycker det är besvärligt och alltid tycker det är lätt att diskutera bekymmer, behov och njutning. Särskilt problematiskt är det att man hela tiden förstärker att ämnet är tabubelagt, genom att hela tiden upprepa att det är tabubelagt. Återhållsamhet och skamkänslor skulle säkert minska rejält om ämnet slapp att gång på gång kallas tabu och att man slutade att påpeka just den saken.

Aktivister i Indien har under många årtionden arbetat för att se till att information om sex och sexualitet finns tillgänglig. I samarbete med utländska organisationer tog den indiska regeringen under 50-talet de första stegen i riktning mot att införliva sexualundervisning i den nationella läroplanen för skolan. 2006 försökte man att göra det då omdöpta Adolescent Education Program, ett utbildningsprogram för ungdomar, obligatoriskt.

Emellertid fanns det grupper som motarbetade utbildningsmaterialet, eftersom de ville skydda de unga, och därför blev själva genomförandet komplicerat. Ett större antal organisationer erbjuder sex- och hälsoutbildningar över hela Delhi och utgör genom det ett alternativ till regeringens försök. De här grupperna tvingas att jobba med att motarbeta tystnaden och ta med i beräkningen att folk inte känner sig redo och fria nog att diskutera.

En sida av saken som ses som kritiskt viktig är sättet att framföra budskapet på. Särskilt användbart verkar en workshop att vara. Genom att slippa motsättningen lärare ­– elev hamnar fokus på deltagandet och dialogen, och genom att man skapar ett rum där kunskap inte enbart är en leverans uppmuntras alla att föra fram sina åsikter.

Ett sådant arbetssätt lyfter också fram vad som är viktigast för deltagarna. En organisation använder till exempel papperslappar med anonyma frågor, som man plockar upp ur en hatt, för att uppmuntra alla att delta. Den här sortens brainstorming styr inte enbart strukturen för undervisningstillfället, den inkluderar också de deltagare som ofta är tysta.

Andra strategier uppmuntrar också till kunskapsutbyte. Body mapping, en kartläggning av kroppen, fungerar bra för att hantera dåliga kunskaper om hur kroppen fungerar. Tryckta kort representerar olika delar av kroppen liksom också anknytande teman, till exempel känslor som skam och njutning. Alla deltagare får placera ut korten på sin rätta plats och på så sätt bygga upp en kropp. I början behöver ingen säga något. Däremot blir alla involverade och när det fungerar som bäst känner man sig mer och mer bekväm med att ta del i diskussionen.

Samma uppslag används i aktiviteten meet a reality. Här läser man upp olika påståenden, till exempel att en flicka som har flera sexpartners är en slampa, och sedan får deltagarna ställa sig på en särskild plats för att visa hur mycket de instämmer med utsagan (vänster när man håller med, höger när man inte håller med, mitten när man inte är säker). Efter det diskuterar man varför man valt som man gjort.

Teater, rollspel och mediaklipp (filmscener, annonser) kan också användas som startpunkter för en diskussion. Diskussionsledare i Delhi menar att fördelen med mediaklipp är att de inte upplevs som hotfulla.Bilderna som visar en situation är inte personliga, och därför är det mycket lättare att nalkas ämnet. Eftersom många av de här aktiviteterna genomförs som om de var lekar blir det lättare att ha roligt och erkänna att man kan eller inte kan något. På så sätt blir samtal om sex, njutning och rädslor möjliga att aceptera.

Det sista som jag vill ta upp är att arbeta med utbildning om sexualitet snarare än sex. NGO:erna i Delhi använder sig av den här distinktionen för att peka på det komplexa sättet som de båda områdena överlappar varandra. Det bygger på Världshälsoorganisationens definition, som ser sexualitet som en “central del av begreppet människa” och inbegriper “sex, genusidentiteter och genusroller, sexuell inriktning, erotik, njutning, intimitet och reproduktion” och som “påverkas av samspelet mellan biologiska, psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska, kulturbetingade, etiska, legala, historiska, religiösa och andliga faktorer”.

Sexualiteten är inte bara något som gäller den sexuella akten eller fysiska funktioner, utan snarare kopplad till hur man väljer uttryckssätt och uppträdande, det vill säga klädstil, sociala nätverk, framtidsplaner och förhållandet mellan personer som en del av det egna sexuella uttrycket. Genom att använda sexualitet som drivkraft följer det med en mångfacetterad mängd områden som till exempel genusstyrda relationer, genusbetingad mångfald och grupptryck, samtidigt som det lämnar utrymme för det egna, individuella uttrycket.

Den här definitionen kopplas till att uppmuntra sexuell hälsa och sexuella rättigheter som en väg till att styra den egna sexuella identiteten. Att uppnå sexuellt välmående hänger då samman med förmågan att ha ett sexliv som bygger på kunnande, njutning och säkerhet, ett i första hand positivt sexbejakande budskap. Det handlar inte bara om att säga ”nej” till det man inte vill vara med om, utan mera att ge människor verktyg för att komma fram till vad de vill göra och friheten att kunna säga “ja”.

Arbetssättet, de mycket kreativa strategierna som utnyttjas, och att sexualitet och sex är något mycket mera än enbart biologiska funktioner skapas för att kunna bearbeta det tabu som man ser. Som ett sätt att hantera grupper där inte alla tycker det är lätt att tala om och känner sig bekväma med att ta upp samtalsämnen om sex och sexualitet kan strategierna som används av NGO:erna i Delhi kanske tjäna som inspiration.

Översättning: Svante Nilsson

Mette Gabler
Mette Gabler

Mette Gabler har en B.A i South Asian Studies från University of Copenhagen och en M.sc i International Development från Lunds Universitet. Just nu avlägger Mette sin doktorsexamen i ämnet ”Medialisering av det urbana Indien” vid Humboldt Universität zu Berlin. De senaste 14 åren har hon regelbundet spenderat tid i norra Indien, både för forskning och i nöjessyfte.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.