Två historiska skeenden på vägen mot självständighet och demokrati

Foto: Nick Kenrick (Flickr)

Detta är del 2 i SYDASIENS artikelserie om demokrati och mänskliga rättigheter i Indien. Artiklarna har sin utgångspunkt i villkoren för Daliterna (de s.k. oberörbara inom det hinduiska kastsystemet) och Adivasis (ursprungsbefolkning, stamfolk).
Foto: ©Nick Kenrick (Flickr)

Två historiska skeenden belyser hur Indien tar form som självständig och demokratisk stat. Det första, kampen för självständighet från kolonialmakten Storbritannien under första delen av 1900-talet, ledde fram till att Indien den 15 augusti 1947 kunde förklara sig som suverän stat.

Förutsättningarna för ett självständigt Indien hade diskuterats vid överläggningarna i London 1930-1932 (Round Table Conferences), där frågan om olika minoriteters representation i det självständiga Indiens parlament visade på starka åsiktsskillnader mellan i första hand Kongresspartiet företrätt av M. K. Gandhi och B. R. Ambedkar, som representerade de eftersatta grupperna (Depressed Classes).

Den 26 januari 1950 signerade den konstituerande församlingen den konstitution som församlingen enhälligt antagit den 25 november 1949. Med detta förvandlades Indien till en suverän parlamentarisk demokrati; dock med bibehållen maktstruktur. Den utbildade Hindu kast/högre klass eliten fick en dominerande ställning i parlamentet så som den hela tiden haft i samhället som helhet. Självständigheten och konstitutionen innebar därmed inte i sig att Indien blev en fullvärdig demokrati; i Ambedkars ord blev Indien en ´politisk demokrati´ men utan ´social demokrati´.

Den andra processen utgår från de socialt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt eftersatta gruppernas villkor – Daliter, Adivasis, kvinnor, religiösa minoriteter och den marginaliserade arbetarklassen. Den bars fram av flera viljestarka och ideologiskt inflytelserika röster även långt före självständigheten, där B. R. Ambedkar från år 1920 var en samlande ledare för Daliternas kamp mot det diskriminerande kastsystemet.

Det är en kamp som fortsätter än idag och som drivs av olika rörelser och i olika former; i politik och i aktivism genom sociala rörelser, där Dalitkvinnor utgör en särskild del, i litteratur och konst och idégivande akademiska skrifter. Dessa rörelser kom starkare till uttryck från 1960-talet inom alla samhällets områden, alla med det gemensamma målet att förverkliga konstitutionens demokratiska värden.

Denna artikel kommer att förklara Indiens konstitution utifrån B. R. Ambedkars begrepp ´politisk demokrati´ och ´social demokrati´ och sambandet mellan demokrati och mänskliga rättigheter så som de är formulerade i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.

British Raj – kolonialism och demokratiskt inflytande. Den koloniala perioden började när regeringarna i England och Frankrike kontrakterade sina respektive Ostindiska Kompanier (EIC) med syftet att få del av vinsterna från handeln i området. Det brittiska EIC tilltvingade sig sitt första koloniala brohuvud år 1757 i Bengalen. Runt 1830 hade EIC understödd av brittiska armén utökat sitt inflytande till att omfatta större delen av landet, medan Frankrike efter slaget vid Pondicherry år 1760 tvingades lämna Indien. Efter beslut i det brittiska parlamentet i augusti 1858 blev Indien samma år en formell brittisk koloni, som omfattade såväl områden direkt administrerade av Storbritannien som de regioner (princely states), som styrdes av individuella regenter under den brittiska kronans överhöghet. British Raj varade fram till 1947, då Indien vann sin självständighet.

Robert B. Marks (2002) ger i sin bok The Origins of the Modern World, A global and Ecological Narrative en intressant och spännande beskrivning av tiden före det att Storbritannien inledde sin koloniala erövring av Indien. Marks skildrar perioden från år 650 till ca 1500 som globaliseringens första tidsålder, då Indien tillsammans med Kina var de mest inflytelserika ekonomiska aktörerna med Indiska Oceanien som världens viktigaste handelsstråk. Allt detta förändrades under perioden mellan 1500 och 1750 när först portugiser och därefter holländare, engelsmän och fransmän gjorde ansatser att kontrollera och monopolisera handeln; det dröjde till slutet av 1700-talet när ångfartyg kom i bruk och övertrumfade de fartyg som användes av araber, indier och kineser.

England gjorde också flera försök att destabilisera Indiens textilindustri. Trots det så var Indien under större delen av 1700-talet den största exportören av dessa produkter. Englands metod att notverka detta var protektionism och kolonialism. Medan tullar under 1700-talet höll indisk textil utanför England så avskaffade den koloniala brittiska politiken alla hinder för brittiskt producerade textilier. Följden blev att brittiska varor strömmade in i Indien och i slutet av 1820 var miljoner av indiska vävare arbetslösa.

Tiden under brittiskt styre medförde emellertid också viktiga erfarenheter för uppbyggnaden av demokratiska institutioner i det kommande fria Indien. En betydande del av den indiska eliten hade fått utbildning inom olika områden och de hade börjat föreställa sig ett Indien som överskred regioner, religioner och kast (R. Osborne 2011).

Denna elit var också väl insatt i den konstitutionella utvecklingen i Storbritannien och den demokratiska pressen på de båda politiska partierna, Tory och the Liberal. Utformningen av en parlamentarisk struktur på alla nivåer – distrikt, provinser och Brittiska Indien som helhet – vilade på flera händelser.

Kongresspartiet (Indian National Congress) grundades 1885 som ett sällskap för utbildade indier. År 1906 bildades All India Muslim League. En ny reformistisk regering i London inledde betydelsefulla förändringar genom att anta en lag som gav indier ett antal platser i lagstiftande församlingar (India Councils Act of 1909). Detta följdes av ytterligare reformer. År 1918 öppnade brittiska regeringen för utvidgad representation för indier vid ledande institutioner. Allt detta låg till grund för en mer medveten diskussion bland indiska nationalister inom Congress och Muslim League om innebörden av begreppet ´nation´ – vad var Indien och vad skulle det kunna vara (what was India and what should it be)?

Åren efter självständigheten etablerades flera andra politiska partier; socialistiska och kommunistiska partier bröt sig loss från Kongresspartiet; det hindunationalistiska partiet Bharatiya Jana Singh (BJS) kom till år 1951 och ombildades senare till Bharatiya Janata Party (BJP); och Swatantra Party, det första sekulära konservativa partiet formades år 1959. Kongresspartiet, som varit den ledande organisationen inom självständighetsrörelsen, förblev under Jawaharlal Nehru det dominerande partiet fram till 1970-talet. Idag finns sammantaget 36 partier företrädda i parlamentets andra kammare (Lok Sabha). De återkommande valen till parlamentet står i huvudsak mellan två block; National Democratic Alliance (NDA) med Bharatiya Janata Party (BJP) som dominerande parti och United Progressive Alliance (UPA), där Indian National Congress är det ledande partiet. NDA har stöd av 24 i huvudsak regionala partier, varav 11 är representerade i parlamentet och UPA omfattar 10 partier, varav fyra har plats i parlamentet (siffrorna från valet 2014).

År 1935 antog det brittiska parlamentet en lag (the Government Act of 1935), som kom att ses som en modell för utformningen av en federation av autonoma provinser i vilka indier skulle ges utvidgat politiskt inflytande.

B. R. Ambedkar om demokratins förutsättningar Dr. Bhimrao Ramji Ambedkars (1891-1956) tankar om demokrati utgår till stor del från hans erfarenheter från studietiden vid Columbia University och det tidiga 1900-talets amerikanska idé om social och politisk jämlikhet, som signalerade respekt för alla individer och att alla människor har okränkbara rättigheter. Den amerikanska demokratins pragmatiska optimism signalerade respekt för alla individer. Varje individ är mål i sig själv och aldrig bara ett medel. I denna framtidstro fanns inga hinder för social rörlighet.

Ambedkar blev i december 1946 ordförande för den av Kongresspartiet dominerade parlamentariska kommitté (Constituent Assembly), som i tre år kom att arbeta med att mejsla fram ett förslag till konstitution för Indien. Ambedkars tal inför den konstituerande församlingen den 25 november 1949 är en briljant och även idag ofta citerad lektion i de grundläggande förutsättningarna för demokrati och mänskliga rättigheter. Talet är giltigt inte bara för Indien 1949 utan också i dag för nationer världen över, i första hand för dem som saknar demokratiska institutioner men det utgör likaså en påminnelse för etablerade demokratier, som under stress av populistsiska strömningar lockas att begränsa medborgarskapets genuina betydelse och förespråka en alternativ syn på vad demokrati är.

Talet ger associationer till två historiska händelser. Den första är från århundradet före hans födelse och härrör till den 27 augusti 1789 då, sex veckor efter stormningen av Bastiljen, Frankrikes nationalförsamling antog Förklaringen av Människans och Medborgarens Rättigheter. De franska revolutionärerna avskaffade därmed den rådande totalitära regimen och upprättade en ny demokratisk ordning under deras slogan ´Frihet, Jämlikhet, Broderskap´. Den andra knyter an till århundradet efter hans bortgång då FN:s allmänna deklaration av 1948 och de från 1976 gällande internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) fick en allomfattande – om än inte i alla delar oomstridd – tolkning, ytterligare preciserade i olika ämnesspecifika konventioner och rekommendationer.

I ett indiskt perspektiv tjänar talet som en referens för de diskriminerade och eftersatta grupperna – Daliter, Adivasis, kvinnor, religiösa minoriteter och den marginaliserade arbetarklassen – i deras fortgående kamp för rättvisa och medborgerliga rättigheter.

Ambedkar menade att två viktiga kvalitativa värden saknandes i det indiska samhället; principen om jämlikhet och principen om broderskap (solidaritet). Ett samhälle baserat på ett socialt system, som bygger på en hierarkisk rangordning av kaster istället för individuella meriter är oförenligt med demokratins individuella och egalitära värden. Det finns en motsättning inbyggd i det självständiga Indien, hävdade Ambedkar; en politisk demokrati utan social demokrati. Den konstitution som var på väg att antas medförde därför i praktiken inte någon förändring; den innebar snarare ett status quo i fråga om maktförhållandena i det indiska samhället:

”Vi måste göra vår politiska demokrati också till en social demokrati. Politisk demokrati kan inte bestå såvida den inte har en grund i social demokrati. Vad är innebörden av social demokrati? Med det menas ett sätt att leva, där frihet, jämlikhet och broderskap utgör principerna i tillvaron. […] Den 26 januari 1950 träder vi in i ett liv av motsatser. Inom politiken kommer vi att ha jämlikhet medan vi inom de sociala och ekonomiska områdena kommer att ha ojämlikhet. Inom politiken kommer vi att följa principen om ´en person, en röst´ och ´en röst, lika värde´. I vårt sociala och ekonomiska liv kommer vi på grund av vår sociala och ekonomiska struktur fortsätta att frångå principen om ´en person, lika värde´. Hur länge ska vi fortsätta att leva under denna motsättning? Hur länge ska vi fortsätta att förneka jämlikhet i vårt sociala och ekonomiska liv? Om vi fortsätter att förneka detta blir följden att vi kommer att äventyra också vår politiska demokrati. Vi måst avlägsna denna motsättning snarast möjligt. I annat fall kommer de som drabbas av ojämlikhet att slå sönder den politiska demokratiska struktur som denna kommitté så idogt har arbetat fram.”

Han avslutade sitt tal med att säga att Indien nu som självständig nation gått in i en ny historisk era och att självständigheten naturligtvis är något att glädjas över. Men, tillade han, låt oss inte glömma att med självständigheten följer ett stort ansvar. Om något nu går fel kan vi inte längre lägga ansvaret på Storbritannien. Från och med nu har vi ingen att lägga ansvaret på förutom oss själva. Gör vi fel kan följderna bli allvarliga och tiderna förändras fort. Människor världen över tar fasta på nya ideologier. De har fått nog av en ´regering av folket´. De är inställda på att få en ´regering för folket´ och är likgiltiga till om regeringen är ´genom´ och ´av´ folket. Om vi vill bevara konstitutionen i vilken vi sökt vidmakthålla principen om en regering ´av, genom och för folket´ låt oss då vara överens om att inte dröja med att erkänna de hinder som ligger längs vägen och som kan förleda människor att fördra en ´regering för folket´ framför en ´regering genom folket´. Vi måste med kraft undanröja dessa hinder. Det, menade Ambedkar, är det enda sättet vi kan tjäna vårt land; ”jag vet inget bättre”.

Politisk Demokrati och Social Demokrati är Mänskliga Rättigheter. De båda konventionerna ICCPR och ICESCR för samman två skilda rättighetsområden; de i världens industrialiserade höginkomstregioner prioriterade politiska fri- och rättigheterna och de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna med särskild relevans för de medellösa och exploaterade människorna runt om i samma värld för vilka avgörande primära behov som föda, bostad, utbildning, hälsovård är otillräckliga eller saknas.

Ser vi individen, medborgaren, som centrum för samhälleligt agerande blir prioriteringen en annan och vi kan söka en övergripande och allomfattande princip för mänskliga rättigheter, som utgår från alla individers rätt till reella möjligheter att leva ett liv som de själva värdesätter. För människor att förverkliga detta mål fordras att deras kognitiva och fysiska förmågor utvecklas (Amartya Sen, Development as Freedom; 2000) och för det krävs en aktiv tillämpning av såväl de politiska fri- och rätigheterna som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Alla dessa rättigheter behövs, de är odelbara och de är ömsesidigt beroende av varandra, så som Lena Halldenius (Liberalism; 2003) illustrerar:

Demokrati och mänskliga rättigheter är symbiotiska begrepp. En livskraftig demokrati förutsätter att sociala, politiska och ekonomiska rättigheter genomsyrar hela samhället; såväl statliga institutioner som det civila samhället; som idé och som praktik – ”… mycket beror på hur medborgarrätten faktiskt utövas … politisk frihet och likvärdiga förutsättningar för ett aktivt deltagande innebär att vi som individer har ett ansvar inte bara för vår personliga utveckling utan också för att förändra den värld vi lever i” (Sen, 2000).

Indiens konstitution. Indien vann sin självständighet från kolonialmakten Storbritannien den 15 augusti 1947, antog sin konstitution den 26 november 1949, signerade denna den 26 januari 1950 (Republic Day; nationaldag), och höll sitt första allmänna val år 1952. I grundlagen anges de värden på vilka det indiska samhället ska vila.

We, the People of India, having solemnly resolved to constitute India into a Sovereign, Socialist, Secular, Democratic Republic and to secure to all its Citizens: JUSTICE, social, economic and political; equal before the law; LIBERTY of thought, expression, belief, faith and worship; EQUALITY of status and of opportunity; And to promote among them all FRATERNITY assuring the dignity of the individual and the unity and integrity of the Nation; In our Constituent Assembly this twenty-sixth day of November, 1949, do hereby Adopt, Enact and Give to ourselves this Constitution”

Rättssäkerhet, frihet, jämlikhet och broderskap är de grundläggande värden, som de högtidliga orden i inledningen till konstitutionen bejakar. Konstitutionen garanterar därmed alla medborgare yttrande-, tros- och religionsfrihet och likvärdighet i sociala, ekonomiska och politiska frågor. Indien är uttryckligen en sekulär stat. Begreppet broderskap uttrycker en försäkran om alla individers värdighet och om nationens integritet och sammanhållning.

Den konstituerande församlingen bekräftade att en sektion av befolkningen, särskilt Scheduled Castes (Daliter) och Scheduled Tribes (Adivasis) sedan urminnes tider hade nekats sina grundläggande rättigheter och därför var ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt eftersatta. Ett påtagligt socialt avstånd hade därför skapats mellan dem och det övriga samhället. Detta förhållande avspeglas i konstitutionen, där flera artiklar lägger vinn om de ekonomiska, sociala, kulturella, politiska intressena för dessa grupper. Artikel 46 i direktiven för statens åtaganden utgör ett allomfattande uttryck för detta ansvar: ´Staten ska med särskild omsorg främja frågor om utbildning och försörjning för de utsatta delarna av befolkningen; i synnerhet vad beträffar Scheduled Castes och Scheduled Tribes, samt skydda dem från sociala orättvisor och alla former av exploatering´. Parlamentet har i enlighet med detta antagit särskilda lagar och inrättat särskida lommissioner, som ska vaka över Daliters, Adivasis och kvinnors rättigheter.

Två artiklar i grundlagen är här av vikt; ´oberörbarhet´ (inom kastsystemet) är avskaffad av vilket följer att diskriminering baserad på kast är förbjudet och straffbart enligt särskild lag samt att ett reservationssystem finns för Daliter och Adivasis (Scheduled Castes and Scheduled Tribes), som garanterar ett visst antal platser inom politik, utbildning och arbetstillfällen vid offentliga institutioner för medlemmar av dessa grupper. Efter rekommendation år 1990 av en parlamentarisk kommission (Mandal Commission) genomförde den dåvarande regeringen under premiärminister V. P. Singh (Janata Dal) en kvot för reserverade platser om 15 % för Scheduled Castes, 7,5 % för Scheduled Tribes och 27 % för Other Backward Classes (OBC, shudras). Daliter som konverterar till kristendom eller islam omfattas dock inte av denna reform.

Den imponerande demokratireformen från 1993 på lokal nivå, Panchayati Raj, understryker också landets demokratiska ambitioner. För Indien som helhet innebär den att ca 3 200 000 representanter väljs till denna den tredje samhällsnivån; 3 132 000 mandat att representera drygt 700 miljoner människor på by, områdes- och distriktsnivå och 68 500 att representera ca 300 miljoner i städerna (siffrorna från 2004).

Indien har ratificerat de flesta av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, dock med undantag av konventionen mot tortyr.

Det vilar på staten att verka för att dessa värden genomsyrar och iakttas av nationens alla institutioner; staten ges en vid tolkning och omfattar den nationella regeringen och parlamentet, delstatsregeringar och lagstiftande församlingar i Indiens 29 delstater och sju unionsterritorier, lokala församlingar (Panchayat Raj) och andra myndigheter inom Indien eller under den Indiska regeringens kontroll.

Bilden av Indien som världens största demokrati. Ser vi till Indiens konstitution kan vi slå fast att Indien uppfyller de formella kriterierna för en demokrati. Med utgångspunkt från B. R. Ambedkars tal om demokratins förutsättningar och diskussionen om motsättningen mellan politisk och social demokrati kan vi söka ett svar på hur Indien, ofta benämnt som ´världens största demokrati´, genomför och upprätthåller kriterierna för demokrati och mänskliga rättigheter inom såväl statens domäner som det civila samhället. Detta kommer att diskuteras i kommande artiklar.

Kommande artiklar
Fem kommande artiklar inom ämnet demokrati i Indien avser att ta upp: a) fem frågor om Indiens demokratiska status idag; b) om kastsystemet i traditionell form och hur det fungerar idag; c) dialogen mellan B. R. Ambedkar och M. K. Gandhi i samband med Round Table Conference 1930-32 och i förhållande till deras skilda syn på kastsystemet; d) Dalitkvinnor – trefaldigt diskriminerade efter kast, klass och patriarkala mönster; e) Dalitrörelsen – från tidigt motstånd mot den Brahmanska kastordningen till hur Dalitrörelsen tog form under 1900-talet inom aktivism, politik, religion, konst, musik och hur den verkar idag.

Ytterligare fyra artiklar kommer att ta upp: f) Det internationella nätverket för solidaritet med Daliter; en kritisk granskning av metoder och resultat; g) Naxalitrörelsen – en social rörelse som kämpar för, också en väpnad kamp, för Adivasis fri- och rättigheter eller ett hot mot hela samhället; h) Jotiba Phule (1827-1890), B. R. Ambedkar (1891-1956) och E. V. R. Periyar (1879-1973) – tre handlingsinriktade anti-kast tänkare och ledare; i) … om solidaritet.

FAKTA
Detta är del 2  i SYDASIENS artikelserie om demokrati och mänskliga rättigheter i Indien. Artiklarna har sin utgångspunkt i villkoren för Daliterna (de s.k. oberörbara inom det hinduiska kastsystemet) och Adivasis (ursprungsbefolkning, stamfolk).

Del 1 handlar om daliternas förgrundsfigur Babasaheb Dr Bhimrao Ramji Ambedkar.

Hans Magnusson
Hans Magnusson

Hans Magnusson har sedan 1998 varit aktivt engagerad i Daliternas villkor i Sydasien. Han besöker regelbundet Indien och har lärt känna många Daliter; Daliter som lever under traditionella villkor, aktivister, akademiker, Dalitförfattare, konstnärer. Genom dem och litteratur har han fått förståelse för Daliternas villkor och hur de genom aktivism, kultur och politik arbetar för att hävda sina medborgerliga rättigheter. Han är sedan 2002 knuten till det internationella nätverket för solidaritet med Daliter (IDSN) och har deltagit i lobbyinsatser inom FN, EU och UD för Daliternas sak.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.