Styrs pakistansk politik fortfarande av konventionell feodalism och religiositet?

Please select a featured image for your post

Valet i Pakistan närmar sig snabbt. Det styrande partiet Pakistans People´s Party (PPP) har för första gången suttit kvar en hel valperiod. Tyvärr är det skadat av anklagelser om korruption och dåligt styre under sin ämbetstid. Partiet ses knappast som en favorit, snarare verkar det som om det inte ens är med i loppet. Jamaat-e-Islami (JI) är nu ett isolerat parti, utan några allierade, vilket det normalt tidigare har haft.

Nawaz och hans parti Pakistan Muslim League (PML) och Imran Khans Pakistan Tehreek-e-Insaf (PTI) verkar vara favoriter. ML Nawaz har stöd från traditionella feodala krafter och vimlar av välkända och valbara ansikten, medan PTI framstår som det tredje största partiet med unga partirepresentanter.

Båda partierna har lyft fram ekonomiska frågor som sina viktigaste, till skillnad mot tidigare kampanjer där religiös populism dominerade valkampanjerna. PTI: s image och program ger intrycket av att de ligger före sin huvudmotståndare i fråga om kampanjarbete och respons från väljarkåren.

Majoriteten av de unga stöder Imran, eftersom han symboliserar förändring och kämpar för att avmystifiera pakistansk politik. Hans personliga framgångar med Shaukat Khanum Memorial Cancer Hospital and Research Centre, liksom grundläggandet av ett internationellt universitet, hans intresse för jordbrukarnas problem och världscupen i cricket har också ökat hans karismatiska ledarskap.

Kriserna i landet har medfört att Imran Khans program för sociala förändringar och förändringspolitik lyfts fram. Han har tagit ett stort steg närmare målet genom att hålla provval inom partiet och presenterat ett realistiskt valmanifest.

Så vad är då hans agenda? Jo, att ta Pakistan ut ur och bort från strategiskt djup och strategiska allianser med rötter i det kalla kriget. Under kalla kriget ansågs religion vara tabu i det offentliga livet, vilket gjorde att religionen inte påverkades av förändring och utveckling. Till skillnad mot i västvärlden har det aldrig genomförts någon objektiv religionsundervisning i skolor och högre utbildningsinstanser i Pakistan.

Utbildningen gavs istället i en mystifierande form av religionsutövarna själva, i olika varianter av koranskolor som madrasas och pathshalas, vilket så småningom ledde till att innehållet, i avsaknad av formell styrning, gled över i politiskt färgad religion.

Det skapade inte äkta religiös känsla, snarare blev religionen mystifierande och ledde till en fragmentering av samhällssynen. Istället för att uppmuntra och stödja olikheter och rätten att vara annorlunda skapade skolorna en antingen-eller-känsla, där majoriteten alltid har rätt, inte minoriteten. I Europa lärs religion ut i allmänna skolor och på högskolor och universitet, vilket gör utbildningen till ett personligt val snarare än ett starkt påbud. Det hindrar också att religionskunskap övergår i religiositet.

Det här förstår han. Hans intresse för en politik för hela subkontinenten kan bli en vändpunkt och leda till en hållbar dialog mellan Indien och Pakistan. Det kan också hjälpa till att lösa upp problemen runt Kashmirfrågan. Inställningen till Kashmir har påverkats av mystifieringen av politiken runt det kalla kriget, när gränserna var stängda och information noga vägdes och portionerades ut, styrt av värderingen som strategiskt tillgång och strategiskt djup.

All politik efter självständigheten har sina rötter i den här inställningen, och det har alltid hindrat pluralistisk, demokratisk politik från att kunna få fäste. Det var ett villkor för Pakistans politik. Destabiliseringen och fragmenteringen av Pakistan är på sätt och vis speglad i Kashmir: minoriteten på fel ställe, majoriteten fragmenterad.

De nya ledarnas utmaning är kärnan i pakistansk politik, det vill säga feodalism och religiös bekännelse. Vid sidan av detta har armén fortsatt vara en central faktor under lång tid för att styra landet under dess brokiga historia. Det finns inte plats för fragmenterad politik som tar upp utrymme för regenerativ politik.

Tiden kommer att utvisa om PTI kan tillåtas omvandla medvinden till röster och mandat för att bilda regering. Och en fråga som man måste ställa sig, är om det får tillåtelse att föra en egen politik som ledare för landet eller om det förblir en fånge, med ärvt tänkesätt från det kalla kriget, och styras av konventionell feodalism och religiositet.

Utmaningarna är enorma, och valkampanjerna kommer att bli fruktansvärt hårda. Men förändringarnas vind för också med sig nya former av politik, för första gången i Pakistans historia.

Översättning: Svante Nilsson

Ashok Kaul
Ashok Kaul

Ashok Kaul är professor i sociologi vid Benares University, Indien. Han är även gästproffessor vid Göteborgs Universitet. Han är författare till boken “Kashmir:contested identity. Closed systems open choices” (2011).

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.