Foto: Joaquim Alves Gaspar/Wikimedia - CC BY-SA 3.0

Klockan närmade sig halv tolv och på det varma och fuktiga hotellrummet i Goa låg jag nedbäddad och slötittade på en av vårens Bollywoodblockbusters som visades på TV. Efter en mysig middag på en av ortens bättre restauranger hade febern åter stigit och vi hade skyndat oss tillbaka till hotellet. Nu kändes det lite bättre igen efter ett par starka värktabletter. Då ringde telefonen. Halv tolv – det måste vara någon från Sverige som inte har koll på tidsskillnaden. Men på displayen visades ett lokalt nummer och när jag svarade möttes jag av en man som på klingande indisk engelska sa: ”Maidam, you have malaria, you need to come to the hospital immediately.”

Malaria, eller sumpfeber som sjukdomen kallades i Sverige förr, är en mycket vanlig sjukdom i tropiska områden. Enligt smittskyddsinstitutet rapporteras varje år omkring 100 personer som insjuknat i Sverige. De flesta av dessa har fått smittan i något land i Afrika men en stor andel smittas även i Syd- eller Sydöstasien i länder som Indien, Pakistan, Thailand och Indonesien samt i länder i Syd- och Mellanamerika.

Tidigare samma dag hade jag, yr efter nattens feberattacker, tagit mig till ett sjukhus i Calangute. Efter ett möte där läkaren rabblade upp en rad tropiska sjukdomar, den ena värre än den andra, skickades jag vidare till ett rum där en sjuksköterska fyllde tre rör med blod efter att ha knutit en plasthandske runt min arm. Jag trodde egentligen inte att det rörde sig om någon allvarlig sjukdom, men det är väl bäst att vara på den säkra sidan trots allt.

Många är de myter som florerar kring malaria och det finns tveklöst ett visst romantiskt skimmer förknippat med sjukdomen. En rad författare och andra kända historiska personer sägs ha drabbats av sjukdomen under sina resor i tropikerna. Ernest Hemingway, Sir Arthur Conan Doyle och Alexander Den Store, för att nämna några.

En vanlig myt är också att man aldrig skulle kunna bli frisk från malaria, utan att man för alltid är dömd att dras med årliga skov. Med dagens effektiva medicinering garanteras så gott som alla som genomgår rätt medicinsk behandling att bli kvitt de elaka parasiterna. Min malaria försvann på ett par veckor. Ett par veckor av starka mediciner och medföljande biverkningar så som sömnproblem, illamående och magsmärtor. Otrevliga biverkningar, men ändå ett förhållandevis lågt pris. För faktum kvarstår: utan rätt medicinering är malaria en mycket allvarlig sjukdom som enligt WHO skördar närmare en miljon människoliv varje år.

Det finns fyra olika typer av malariaparasiter. Samtliga sprids genom malariamyggan. Den malariatyp som orsakas av P Falciparum är den allvarligaste och orsakar så gott som alla dödsfall. Den mildare varianten heter P. Vivax. Parasiterna tar sig in i levern där de mognar och sedan sprids ut i blodet. När de nått ut i blodbanan förökar sig parasiterna och infekterar de röda blodkropparna.

Typiska symptom är hög feber och kraftig frossa, värk i kroppen och svettningar. Illamående, kräkningar och diarréer kan förekomma.
Det bästa skyddet mot malaria innebär att man helt enkelt undviker myggstick. Användning av myggmedel och myggnät på natten är effektivt. Det finns idag inget vaccin mot malaria, men man kan äta malariaprofylax som en förebyggande åtgärd även om det inte ger något garanterat skydd.

Om du misstänker att du har malaria bör du söka vård så fort som möjligt. Inkubationstid är i regel två till fyra veckor men kan i värsta fall vara upp till ett års tid. Det är därför viktigt att man tar ett blodprov för att utesluta malaria om symptom uppstår även en tid efter hemkomst efter vistelser i tropiska länder.

Källor: Vårdguiden och Smittskyddsinstitutet

Om skribenten

Nadia Sundbom (1 artiklar)
Nadia Sundbom studerar bl.a. hindi och statskunskap vid Uppsala Universitet. Hon har under de senaste åren rest i stora delar av Indien och varit bosatt i Delhi. Nadias specialintresse är sociala frågor och politik i regionen och hon har dessutom en stor förkärlek till Bollywood.