Kampen för värdighet in i det sista

kvinnor-ryggar


Foto:

I Indien, där det sexualiserade våldet mot kvinnor ökar, leder fruktansvärda våldtäkter till protester och arga reportage i media. Men den underliggande, traditionsbundna problematiken är svår att komma åt. Våldtäkt är inte en kvinnorättsfråga.

Brutalt gruppvåldtagen, misshandlad med järnrör och avslängd från bussen där övergreppen skedde i december i fjol. Skadorna Jyoti Singh Pandey ådrog sig var så pass allvarliga att hon avled på sjukhuset några dagar senare. På New Delhis gator ordnades protester och demonstranter skrek sig under ett par veckor hesa. De krävde ett slut på det sexuella våldet. Nu får det vara nog.

Fast våldet mot kvinnor runt om i världen fortsätter. Det beror på att det inte är de extrema, blodiga och för media lätt kommunicerbara situationerna som utgör grundproblematiken.

Roten till ondskan handlar om hur människor värderar och behandlar andra människor.

Indien är en demokrati. Lagarna och konstitutionen borde finnas till för att skydda människor oavsett hur de ser ut eller beter sig. Men precis som i många länder runt om i världen finns det ett glapp mellan lagen och den verkliga attityden gentemot, i synnerhet, kvinnor. Det handlar inte enbart om hur män behandlar kvinnor utan om hur kvinnor behandlar varandra.

Det indiska samhället är präglat av tradition. Historiskt sett har kvinnor aldrig haft makten över den egna kroppen eller sexualiteten. Knappt över sina liv. Trots att modernisering pågår baseras de sociala konventionerna fortfarande på gammalmodiga åsikter om kvinnors och mäns roller, möjligheter och skyldigheter. I Indien värderas pojkar fortfarande högre än flickor. En dotter blir en förbannelse för både fattiga och rika familjer. Det är en evig förbannelse att födas utan snopp. Samtidigt förtrycks många ingifta kvinnor av sina svärmödrar.

När kvinnor systematiskt nedvärderas, både i den offentliga och privata sfären, påverkas synen på deras värde. Män placeras kontinuerligt i maktposition.
Tryter maten äter männen. Flickfoster aborteras just därför att de är flickor. En menstruerande kvinna är oren och får inte gå nära tempel och gudabilder.

Kvinnor kan inte fritt vistas ute på kvällar och helger. Är det dags för alkoholstinn fest kan männen inte kontrollera sig och därför är det kvinnorna som får stanna hemma, brukar det låta. En attityd som fortplantar sig trots att den innebär att alla män målas ut som potentiella våldtäktsmän, mer lika djur än människa. Det finns såklart män som engagerar sig. Som protesterar på gatorna, som gör motstånd och som ifrågasätter. Som inte våldtar.

Våldtäkt handlar mer om makt än om sexuell njutning. Stigmatiseringen av en våldtagen kvinna förvärrar dessutom hennes situation eftersom hon utöver fysisk och psykisk smärta beläggs med skuld och skam. Hon har blivit ”besudlad” vilket gör en total återhämtning mycket svåruppnådd. Inte minst i samhällets ögon.

I sitt tal sa Indiens president Pranab Mukherjee:

”Hon var en modig tjej som kämpade in i det sista för sin värdighet och sitt liv.”
( http://www.indianexpress.com/news/brave-daughter-of-india-a-true-hero-president-pranab-on-gangrape-victim/1051798/)

Att kämpa för sin värdighet. I Indien förhärskar åsikten om att det är upp till kvinnor att skydda sig mot våldtäkt. Respektabla kvinnor utsätter sig inte för sådana situationer. Är du inte respektabel får du skylla dig själv. Därför blir det lätt att skuldbelägga kvinnan när det kommer till sexuellt våld.

Att våga gå emot traditionella värderingar handlar inte om en kamp mellan kön. Respekt för mänskligt värde handlar lika lite om kön som om hudfärg eller religion. Likaså kan, och bör, både kvinnor och män ta ställning och agera mot det samhällsproblem vi lever med. Nämligen att människor värderas olika och att makt därigenom kan utövas i form av våld.

Våldtäkt är inte en kvinnorättsfråga utan en fråga om mänskliga rättigheter.

Text: Wilda Nilsson & Anna Persson

Wilda Nilsson

Wilda Nilsson

Wilda Nilsson är student och frilansskribent med särskilt fokus på Asien. Hon läser journalistikvetenskap på JMK och har tidigare läst Centralasienkunskap och hindi. År 2012 skrev hon klart sin kandidatuppsats i samhällsgeografi om det tibetanska exilsamhället i Indien. Hon har bott längre perioder i Asien och åker under våren 2012 tillbaka till Indien och Nepal för att fortsätta dokumentationen av tibetanernas situation i exil. Vill du veta mer? www.wildanilsson.se eller wilda.nilsson@gmail.com

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.