Iakttagelser från en textilfabrik i Bangladesh


Foto: © Troy Enekvist

Höga murar, solida stålportar och beväpnade vakter. Vet man inte vad det handlar om så är det lätt att tro att man kommit till någon form av topphemlig anläggning. Men istället befinner jag mig utanför en textilfabrik i Bangladesh.

Bara att ta sig in genom den första porten kräver goda kontakter och mycket byråkrati, då vad som sker på insidan av fabrikerna inte är något som de flesta fabriker vill skylta med. Både arbetsförhållandena och lönerna för de som arbetar i dessa fabriker har från och till skapat stora rubriker i både svenskaoch utländska medier. Nu senast i vintras gick tusentals textilarbetare ut i strejk, och krävde högre löner. Det ledde till att ett hundratal personer greps och tiotusentals förlorade sina arbeten. Flera av dessa arbetade åt företag som levererade kläder åt bland annat svenska H&M.

Under mina besök i Bangladesh har jag under de senaste åren besökt en rad olika textilfabriker. Allt från stora fabriker – som levererar varor till bland annat H&M – till små som mest levererar till den inhemska marknaden. ”Export quality” är något fabriker och leverantörer gärna skyltar med.

Vad vi i Sverige kallar ett bra arbetsklimat och hur ett sådant definieras i Bangladesh är vitt skiljt, och sträcker sig mycket längre än till att ha en skälig lön. Under mina besök har jag oftast direkt vid ankomst mötts upp av högt uppsatta chefer eller rent av fabriksägare. Av naturliga skäl talar  de alltid i goda ord om hur de följer regler och förordningar, och hur de värnar om sina anställda. Ofta sker dessa möten i fina konferensrum över massiva bord av ädelträ där mat och tilltugg serveras snabbare än man hinner äta, långt från de delar där vanligt folk arbetar.

Någon timme senare, efter artigt fikande och småpratande om de bästa barerna i Bangladesh, går jag vidare för att se det jag egentligen kom för att se – just själva fabriksdelen. Här får man i de stora fabrikerna oftast ett par vakter med sig. Inte sällan beväpnade med hagelgevär. Den självklara frågan kommer då alltid upp i mitt huvud:

Är det mig de vill skydda, och i så fall från vem. De som arbetar? Eller är det kanske ett sätt att visa de som jobbar där att det inte är läge att prata med mig.

Trots den låga lönen, och de dåliga arbetsförhållanden, är det lukrativt att jobba i en textilfabrik i Bangladesh. Många söker sig dit, och det är verkligen en industri som hjälpt folk ur total fattigdom.

Jag har träffat många unga kvinnor och flickor som berättat att de drömt om att jobba i textilfabrik. Det är någonting som fått ekonomin i Bangladesh att växa ordentligt.

Speciellt i en stad som Dhaka – som jag skrivit om tidigare. En stad som växer i en explosionsartad takt, där arbetstillfällen verkligen behövs. Men vinnarna av denna extrema form av urbanisering är i många fall ägarna av fabrikerna. Ägarna vet att även om man avskedar tusentals människor som strejkat, så kommer det att dagen efter stå tusentals nya som vill ha deras jobb.

Det man ser när man går runt i fabrikerna är, förutom alla högljudda maskiner, ett myller av människor som arbetar. Rad efter rad av produktivt arbetande män och kvinnor, som sitter och syr kläder. En fabrik – som levererade kläder till H&M – använder ett ”motivationssystem” där de använder tre kort som sitter över varje person. Ett grönt, ett gult och ett rött kort. Beroende på hur väl personen presterar sätter de upp olika kort. På det gröna kortet står det skrivet: I am producing good quality garments, but please keep checking me at intervals. På det gula står det: I need help, please check my quality, I shall improve. Och på det röda kortet står följande skrivet: I can not produce quality garments as you explained to me.

Jag har själv nyligen börjat på ett nytt journalistjobb, på en av Nordens största nyhetsbyråer. Pressen att producera och att konstant leverera finns där hela tiden. Det blandat med en molande känsla att det man gör inte duger och att man hela tiden måste producera bättre, gör arbetet tidvis till ett helvete. Jag tänker ofta att jag ju alltid sluta. Jag kan nästan bara gå därifrån utan att det var så mycket mer med det. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara att arbeta under en sådan press utan att ha möjligheten att sluta.

 

 

Troy Enekvist
Troy Enekvist

Troy Enekvist är frilansande journalist och bildjournalist. Och har arbetat internationellt för både tidningar och organisationer. Med fokus på att berätta – och visa – människors egna historier och liv. Nu ligger fokus på Bangladesh. Han är utbildad journalist och bildjournalist på Mittuniversitetet i Sundsvall.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.