Gross National Happiness: En alternativ utvecklingsmodell?


Foto:

Bhutans utvecklingsmodell ’Gross National Happiness’ ses ofta som ett alternativ till den tillväxtmodell som tillämpas i neoliberal utvecklingsfilosofi. Den här artikeln väcker kritiskt frågan om huruvida denna modell ger faktiskt ett slagkraftigt alternativ till den nyliberala modellen, samt syftar till att utreda dess effekt på fattigdomsminskning och i vilken utsträckning denna modell bidrar till ett mer jämlikt samhälle.

Bhutans utvecklingsmodell ’Gross National Happiness’ ses ofta som ett alternativ till den tillväxtmodell som tillämpas i neoliberal utvecklingsfilosofi. Den här artikeln väcker kritiskt frågan om huruvida denna modell ger faktiskt ett slagkraftigt alternativ till den nyliberala modellen, samt syftar till att utreda dess effekt på fattigdomsminskning och i vilken utsträckning denna modell bidrar till ett mer jämlikt samhälle.

Med FNs milleniemål blev fattigdom ett huvudmål för insatser. Fattigdomsminskning ingår i en hel serie initiativ som syftar till att förbättra skolgång, hälsa, jordbruk och vägbyggnation.
Bhutan verkar har gjort imponerande framsteg med att minska fattigdomen. På grund av skillnader i hur FN mäter detta är det nog bäst att använda regeringens egna siffror för att få en jämförelse hur milleniemålen påverkat fattigdomsminskningen över tiden.

Enligt regeringens egna rapporter har Bhutan redan nått milleniemålet att reducera fattigdomen med 50% från 2000 till 2012, från 36% år 2000, 23% 2007 och till 12% för närvarande. Dessutom, vad de kallar ’subsistence’ (existensminimum) fattigdom skall ha gått ned till 2.8%.

Men man måste vara försiktig med att ta dessa siffror rakt av. Till exempel, Bhutans befolkning minskade med 70% över en natt 2008, från 2.2 miljoner till 700 000, efter att den nya författningen nödvändiggjort en noggrann befolkningsräkning. Dessförinnan var talen något överdrivna, antagligen för att det hjälpte Bhutan att komma med i FN och därefter att att locka biståndsgivare.

Samtidigt ger FNs (UNDPs) statistik en mindre optimistisk bild. Enligt dessa lever 23% under fattigdomströskeln, och 10% under den internationella nivån 1.25 US dollar om dagen. Men i en självhushållningsekonomi säger dessa inte nödvändigtvis så mycket om de fattigas verkliga villkor. Indikatorn för ’allvarlig’ fattigdom visar att 8.5% har svårt med så väsentliga mål som att få tillräckligt med mat och andra basförnödenheter. Och så mycket som 44% lider av underskott på väsentliga behov, i synnerhet vad gäller hälsa och skolgång.

Även om det är svårt att jämföra data från olika källor, pekar detta på att Bhutan fortfarande har betydande utmaningar, och att läget antagligen är allvarligare än vad regeringens statistik verkar påvisa.

Men en bättre jämförelse kanske är den regionala.
På det hela taget sjönk fattigdomen i Sydasien imponerande i början av 2000-talet, från 41% 1990 till 29% 2004, dvs ungefär 88% av milleniemålen. Bhutan har alltså följt den allmänna trenden, vilken mycket väl kan hänga samman med den betydande ekonomiska tillväxten i regionen under samma period.

Ojämlikheten minskade också signifikativt, men är kvar på en hög nivå. Enligt millenierapporten minskade den relativa ojämlikheten fram till 2007, men ökade något därefter fram till 2012 enligt Världsbanken. Då hade Bhutan ett gini-index (ett mått på ojämlikhet) på 39 och rang 140 utav 186 länder i världen, dvs en mycket hög ojämlikhet (men dock betydligt mindre än åtskilliga latinamerikanska länder) till och med något mer ojämlikt än Indien.

Dock bör tilläggas att detta inte säger så mycket om de allra fattigaste. Här ligger Bhutan mycket bättre till än Indien (8.5% mot 29%). En anledning till detta är antagligen att de fattiga på landsbygden lever i självhushåll där de traditionella sociala skyddsnätverken fortfarande fungerar. Dessutom har landreformer i Bhutan lett till att de flesta fattiga äger ett stycke mark, som även om det inte räcker för att leva på hindrar dem från att hamna i absolut fattigdom.

Intressant är att de övergripande fattigdomstalen skyler över stor olikheter mellan stad och land, mellan olika distrikt och till och med inom distrikt. Enligt regeringsstatistiken är inkomstfattigdomen i städerna 2% men på landsbygden hela 17%. Mellan det fattigaste och minst fattiga distriktet skiljer det rejält, från mindre än 1% i t ex Paro,Thimphu och Gasa, till över 30% i Lhuentse (östra Bhutan) och mellan 25-30% de sydliga distrikten Dagana, Tshirang och Pema Gatshel.

Detta leder till frågan vad dessa skillnader beror på. En faktor kan vara svårtillgänglighet och svår terräng i vissa områden. Men detta förklarar inte varför Gasa, avlägsen och otillgänglig (tills helt nyligen fanns ingen väg), har så pass lite fattigdom. Avstånd till Thimphu kan vara en annan plausibel faktor. Detta kan gälla för östra Bhutan, som ofta är avstängt långa perioder från kontakt med Thimpu på grund av vägras. Å andra sidan ligger många av de fattiga distrikten relativt nära Thimphu.

Kvar som förklaring blir etnisk tillhörighet
, med de mindre fattiga distrikten i centrala och västra Bhutan övervägande befolkade av drukpa-grupper, kärnan i nationsidentiten, och de södra av Lhotshampas (nepali-talande) grupper. Det kan vara så att utvecklingsinsatser historiskt har prioriterat de förra. Hursomhelst, endast en detaljerad statistisk analys kan avgöra hur pass betydelsefull en sådan tendens i så fall varit.

Såvitt jag vet har utvecklingssatsningar i de södra delarna stärkts de senaste tio åren. Dock, de kvarvarande skillnaderna i fattigdomstalen tycks peka på att inte så mycket har ändrats ännu. Det vill synas att slutsatsen i en officiell rapport från 2002 fortfarande är giltig: ”utmaningen vad gäller jämlikhet i Bhutan är inte att folk lämnas efter inom sina byar utan att hela samhällen upplever olika tillväxtbanor runtom i landet”.

Det verkar inte troligt att regeringsbytet efter valet 2012 i sig kommer att ändra nivån på ojämlikheten. Det nya regeringspartiet gick till val på åtgärder som företrädesvis gynnar de bättre ställda på lokal nivå, med högre löner för gups (ledare på gewog nivå), och små handstyrda traktorer till varje by (chiwog). Det senare kan till och med potentiellt öka fattigdomen eftersom många fattiga är beroende av pengar de kan få från att arbeta på större markägares åkrar. I ett sådant läge kan de bli beroende av arbete från staten, framförallt i slutet av säsongen då skördeförråden sinar.

Den enda egentligen åtgärden som potentiellt skulle kunna minska fattigdomen är den årliga tilldelningen av 2 miljoner ngultrum (220 000 kr) till varje gewog för små lokala utvecklingsprojekt eller infrastruktur.

Istället är det Kungen som får den största rollen och äran att främja jämlikheten. Nyligen delade Kungen ut mark som kidu (kunglig gåva) till 76 000 mottagare i östra Bhutan, vilket är ungefär 10% av befolkningen. Sådana reformer syftar direkt till förbättra situationen för de marklösa fattiga.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att om begreppet ’Gross National Happiness’ är ett effektivt sätt att attrahera biståndspengar så gör bristen på jämlikhetsfokus det mindre verkningsfullt för att lyfta de fattigaste ut ur fattigdom, i synnerhet dem som inte har samma etniska bakgrund som den styrande eliten. Snarare verkar det som de fattigas förhoppningar ligger i välviljan från biståndsgivare och monarkin.

Översättning: Alf Persson

Winnie Bothe
Winnie Bothe

Winnie Bothe skriver en post- doc vid Lunds universitet. Hon disputerade vid Köpenhamns universitet 2011 med ”Forming Local Citizens in Bhutan: The Traditionalization of Participation – Empowerment, Domination or Subjugation?” presenterades 2011. Hon specialiserar sig på problematiken medborgarskap / stadsbildning i Himalaya, Sikkim och Bhutan.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.