Den största utmaningen inför det nya ledarskapet


Foto:

Våld och osäkerhet har präglat valet i Pakistan. Partiet Muslim League blev det i särklass största politiska partiet, inget av de andra partierna blev ens hälften så stort. Valkampanjerna stördes däremot av våld och politiska mord, med undantag för Punjab.

I själva verket stördes Pakistans People’s Party (PPP), Awami National Party (ANP) och Muttahida Qaumi Movement (MQM) i så hög grad av terrorn att de inte kunde genomföra sina valkampanjer i den utsträckning de ville. Dessa partier anklagade Pakistan Tehreek-e-Insaf (PTI) och Muslim Leauge (ML) för att få fördelar av terrorn, vilket är helt korrekt.

Ett stort antal av partiernas anhängare och kandidater mördades, särskilt ANP:s folk i Baluchistan.

Trots allt detta har Nawaz Sharifs Muslim League fått 126 platser av totalt 272, och ett stort antal fristående kandidater har sagt sig stötta partiet. Därför har det redan skickats gratulationer och hälsningar från USA, Indien, England och arabvärlden, även om Sharif ännu inte formellt utnämnts till premiärminister i Pakistan.

Andra partier ligger långt under sina tidigare valresultat. Enda undantaget är Imran Khans PTI, som har etablerat sig som ett starkt tredje maktparti, och som gjort avtryck i alla fyra regionerna i Pakistan. PPP, vilket än så länge endast fått 32 platser i parlamentet, i första hand från det inre av Sindh, har i praktiken blivit helt utplånat i de tre andra provinserna.

Valet har visat att verklighetens Pakistan är ett splittrat land, där en politik som betonar identitet och grundläggande lojaliteter är den viktigaste faktorn för att motivera folkets stöd, inte ekonomiska löften eller realistiska valmanifest.

Resultaten för de olika provinsernas lokala parlament bekräftar bara att den blandade etniska bakgrunden i samma region styr valmönstret.

Som förväntat vann Muslim League i Punjab, medan Sindh gick till konventionella PPP och Karachi delades mellan MQM och PPP. Khyber Phuktunistan har fört fram PTI knappt före Jamiat Ulema-e-Pakistan (JUIF). I Baluchistan deltog nästan inga i valet på grund av hoten från talibanerna och de politiska morden, och därför blev resultatet en blandning av alla de partier som inte hotats.

Resultatet av valet visar att Pakistan är ett sårbart land. Den etniska, språkliga och regionala samhörigheten och nedärvd lojalitet i en feodal struktur är en politisk verklighet, medan intresset för riksomfattande frågor kommer på andra plats. Det är exakt av det skälet som det aldrig blivit några landreformer i Pakistan, till skillnad mot grannlandet Indien.

Den välutbildade medelklassens krav på representativ demokrati märks mycket lite, och är begränsade till städerna i Punjab och Sindh. Därför kunde inte Imran Khans PTI, trots alla entusiastiska medelklassungdomars energiska valarbete, överlista den feodala, industrianknutna och institutionella Muslim League.

Efter att valresultaten strömmat in vägrar alla andra partier utom Muslim League att acceptera valutgången. Det genomförs gatuprotester, och kommer hela tiden ett växande antal klagomål till valkommissionen om fusk och stöld av resultat i de flesta valkretsarna och i alla provinser.

PTI anses ha varit särskilt utsatt i Karachi och Lahore. Armén har inte ingripit. Valkommissionen har inte anklagats för partiskhet, men däremot har anklagelserna om stora felaktigheter riktats mot de nuvarande makthavarna och valförrättarna.

Trots detta anses det allmänt att Muslim League ändå skulle blivit det största politiska partiet, även om valet inte genomförts på ett felaktigt sätt. Muslim Leagues styrka är partiets maktfullkomliga organisation. Partiledaren Nawaz Sheriff är en skicklig ledare, som skulle klara att vinna med hjälp av uppbackningen från Punjabs elit, till skillnad mot PPP, som inte bara var utan ledare utan också mer eller mindre osynligt under hela valprocessen.

Imran Khans parti fick med sig röster från ungdomen och den välutbildade medelklassen, grupper som normalt är ganska likgiltiga inför pakistansk politik. Det synliga och aktiva stödet har skapat en ny social och politisk medvetenhet i hela landet, för första gången i Pakistans historia.

Det har dykt upp ett antal viktiga erfarenheter att förhålla sig till genom valutgången. Det nya ledarskapet kan inte längre ignorera rösterna ute i periferin, inklusive talibanerna. Det går inte längre att strunta i att ta itu med de avvikande grupperna. Det behövs vilja och ett starkt engagemang för att hantera terroristerna och de beväpnade etniska grupperna runt om i landet.

Förr kunde den militära och politiska eliten mystifiera religion och etnicitet för att hantera dissidenterna. Man gjorde det genom att skapa en passande större fiende, i första hand Indien och USA. Nu har man inte längre råd att gå tillbaka till den gamla logiken och politiska arvet. Utrikespolitik har till största delen gått över till ekonomisk diplomati snarare än politisk hantering.

Den största utmaningen för det nya ledarskapet är att ge politikerna möjlighet att utveckla levnadsmöjligheterna i landet och samtidigt få omvärlden att tro på landets förmåga att hantera de världsomspännande frågorna. Fred och starkare demokratiska institutioner är livsviktiga för att demokratin ska kunna slå rot, annars backar man tillbaka in på de gamla vägarna igen.

Översättning: Svante Nilsson

Ashok Kaul
Ashok Kaul

Ashok Kaul är professor i sociologi vid Benares University, Indien. Han är även gästproffessor vid Göteborgs Universitet. Han är författare till boken “Kashmir:contested identity. Closed systems open choices” (2011).

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.