De nattliga rikshafärderna i Delhi

Detta är del 2 i artikelserien "Kvinnopoträtt från Delhi". Foto Julia Wiræus.

Detta är del 2 i artikelserien "Kvinnoporträtt från Delhi"
Foto: © Julia Wiræus

I ett land som Indien finns minst lika många livsöden som kvinnor. Under de senaste åren har indiskorna krävt och på många sätt fått till en förändring när det gäller attityder, lagstiftning och normer. Mångfalden är enorm, så i tre personliga texter skriver Julia Wiræus om olika kvinnor som försöker få ihop sina liv.

– Minns du hur man var tvungen att förbeställa en taxi som kunde hämta en efter en utekväll?
– Eller så var man tvungen att dela en taxi för en kväll med sina vänner för att ha råd, svarar Lubna.

Vi pratar om tiden före de smarta telefonerna i en av världens största metropoler. Det fanns ingen taxiväxel att ringa till, så man var tvungen att spara på enskilda taxiförares telefonnummer eller bestämma var och när du ville bli hämtad långt i förväg. Det fanns några enstaka rockbarer, men ville man dansa var de femstjärniga hotellen eller hemmafester de enda alternativen.

Utelivet var begränsat när Lubna flyttade till Delhi för snart 20 år sedan och det var likadant när jag flyttade hit 2011. Det var svårt att ta sig runt på nätterna. Några av mina vänner valde mellan att ta med en flaska vin till festen eller ta en taxi hem. Ingen hade särskilt mycket pengar men allt kändes möjligt.

Jag och Lubna ligger framför de antika mogulgravar som kännetecknar Lodi-trädgården i centrala Delhi. Hånglande par sitter på bänkar, under buskar och träd. Unga Delhibor har kommit hit i åratal för att få vara i fred från föräldrar, kompisar eller nyfikna grannar. Ivriga försäljare går tunt med chai, chips eller channa masala. Så kallade VIP-medborgare promenerar med assistenter som antingen bär sin arbetsgivares vattenflaska eller mobiltelefon. Joggare hulkar förbi i träningskläder och turister går runt med blicken fixerad på mobilen.

De antika monumenten blickar ut över oss. Spåren av de muslimska härskarna finns på flera sätt kvar i huvudstaden som numera blivit en symbol för den hindunationalistiska regeringsmakten. Det är här besluten om att stärka hinduismens ställning tas, men det är också härifrån som muslimska härskare styrde sina riken fram till britternas intåg. Det är två epoker som hindunationalister gör allt för att glömma.

Delhis parker är på flera sätt ett vardagsrum, där jag kan få en skymt av människor jag inte annars ser. Afghanska turister fyller parkerna på helgerna, då de dukar upp picknickar på stora filtar. Mer eller mindre professionella fotografer tar bilder på finklädda unga indier med de ståtliga ruinerna som bakgrund. Jag misstänker att bilderna kommer användas till äktenskapssajter eller dejtingappar.

Mitt liv i Delhi är på många sätt en bubbla, där jag omger mig med likasinnade. Jag är en av dem som tar del av det växande nöjesutbudet, går på filmfestivaler, följer kulturdebatten och de sociala förändringarna.

Under flera år drev Lubna en restaurang som blev en samlingspunkt för poeter, författare och musiker. I början var de ensamma om sin nisch, men allt fler ville göra exakt samma sak. Utelivet är ett tecken på hur attityderna har förändrats.

När kulturlivet växer, ökar kvinnors möjlighet att röra sig fritt – det går liksom inte att ha evenemang med endast män.

Det har skett samtidigt som mobil uppkoppling har förändrat taximarknaden från grunden och gjort det möjligt att i realtid följa en förares rutt. All de nya öl- och vinsorterna är också ett tecken på den nya tiden, precis som att det numera finns trendiga barer i så gott som alla stadsdelar i Delhi. Så var det inte för några år sedan.

Indien har en rekordstor ungdomsbefolkning som älskar att festa och lyssna på musik och en medelklass där många vill leva samma liv som i amerikanska tv-serier.

Det är en annan tid nu, men utsattheten är fortfarande enorm. Kvinnor som trakasseras, antastas eller utsätts för övergrepp i samband med att de varit utomhus nattetid skuldbeläggs. Det är alldeles för många kvinnor som kontrolleras och styrs av sina familjer.
Jag frågar Lubna hur hon tog fighten.

– Jag bestämde mig tidigt för att leva efter mina egna regler och omger mig med likasinnade.

Det är en strategi som kvinnor runt om i världen tagit till sig. Rädslorna och påhoppen finns överallt, men skiftar i form. Lubnas syster bor i Göteborg och där tog hon bilderna till fotoboken The Sickhouse Stories som kommer ut till hösten.

– Jag fascinerades av det gråa ljuset, de dova färgerna och tystnaden som sällan går att hitta i indiska städer.

Jag frågar vad hon gillar mest med Sverige.
–Kollektivtrafiken! Vår är usel. De separata kvinnovagnarna i tunnelbanan kommer förresten inte åt de verkliga problemen med tafsningar och trakasserier. Varför ska kvinnor skyddas under en kort resa, men inte under resten av dygnet? Det finns ingen könsuppdelning på bussar som många arbetarklasskvinnor använder, varför ska inte de fredas?

Jag hummar och säger något om att det är små steg framåt. Tidigare var tafsningar i trängseln något många indiskor tvingades acceptera. Så är det inte längre och ju fler som säger ifrån och ju fler småändringar det blir, desto svårare blir det att fortsätta på samma sätt som tidigare.

Detta är del 2 i artikelserien ”Kvinnoporträtt från Delhi”. Del 1 ”I Indien ser jag mina priviliegier” handlar om Neelam, en av Indiens hushållerskor.

Julia Wiraeus
Julia Wiraeus

Julia Wiræus är radioproducent, författare och Indienkännare. Sedan 2011 är hon delvis baserad i Delhi och hennes texter har publicerats i flera av Nordens ledande medier. Hon skriver ofta om social förändring och hur det speglas i synen på kvinnors rättigheter, kön och politik. År 2017 gav hon ut reportageboken "De kallade henne Delhi Braveheart" på Leopard Förlag.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.