Vart går indiska kvinnor?

Detta är Kapitel 6 ur antologin “Miraklet Indien och dess baksida”, editerad av Lars Eklund och Staffan Lindberg, Palmkrons 2018. Foto: Lars Eklund

Detta är ett utdrag ur Kapitel 6 i antologin “Miraklet Indien och dess baksida”, editerad av Lars Eklund och Staffan Lindberg, Palmkrons 2018.
Foto: © Lars Eklund

Med den mycket brutala gängvåldtäkten på en ung kvinnlig student på en buss in New Delhi i december 2012 fick indiska kvinnor plötsligt internationell uppmärksamhet. Det utbredda våldet mot kvinnor blev känt över hela världen och New Delhi kallades våldtäktshuvudstaden.

Som Indien-expert med kunskaper om köns- och klassrelationer, och med fältarbetserfarenhet från New Delhi, blev jag intervjuad av olika norska medier om hur man skulle förklara sådana brutala övergrepp.

Varför finns det så mycket våld mot kvinnor i Indien och hur står det till med indiska män var frågor som ställdes till mig.

Det är svårt att säga vad det var som gjorde att just denna händelse ledde till demonstrationer och protester i Indien och till en stor internationell uppmärksamhet. Oavsett orsak ledde den till att en endimensionell och förenklad syn på indiska kvinnor som förtryckta stackars varelser bredde ut sig.

Jag upplevde ett dilemma mellan att förklara det indiska patriarkatet och det utbredda könsförtryck som detta för med sig å ena sidan, och ett behov att framhålla mångfalden och exemplen på kvinnokamp och starka indiska kvinnor å den andra sidan.

Jag upplever samma dilemma när jag i detta kapitel ska försöka mig på att säga något sant och representativt om indiska kvinnor och deras situation i dagens Indien. Det finns en oerhörd variation i indiska kvinnors levnadsvillkor, makt och livssituation utifrån kast- och klassposition och religiös och etnisk tillhörighet. Det spelar stor roll om man bor i norr eller i söder, i stad eller på landsbygden, i fjällområden eller längs kusten.

Kulturella mönster, släktskapssystem och försörjningssätt skapar olika villkor och möjligheter.

Trots de stora variationerna finns dock både historiskt och traditionellt vissa gemensam drag när det gäller synen på kvinnor och kvinnors position. För det första genomsyrar den hierarkiska tankegången i det indiska kastväsendet och den stora skillnaden mellan fattiga och rika också könsrelationerna, vilket leder till att det indiska patriarkatet är mera hierarkiskt än på de flesta andra håll i världen.

Allmänt kan man därför säga att trots den stora variationen, både individuellt och strukturellt, står indiska kvinnor under ett starkt förtryck och är sårbara. Inom detta hierarkiska patriarkala samhälle blir dock kvinnor traditionellt uppfostrade till en könsroll, som är tveeggad. Samtidigt som kvinnor placeras nederst i den patriarkala makthierarkin och i praktiken har färre rättigheter eller möjligheter, framställs också kvinnor traditionellt som upphöjda, ärbara och gudinneliknande väsen, som bevarar och utstrålar så kallade ’äkta indiska värderingar’.

Genom den indiska frigörelserörelsen och nationsbygget har därför kvinnor ansetts som försvarare av och själva symbolen för indisk tradition.

Därtill har det också funnits en stark kvinnorörelse från 1920-talet, och en statlig politik med lika rättigheter för kvinnor och män som till exempel allmän rösträtt. På papperet har därför indiska kvinnor en mycket starkare ställning än kvinnor i många andra asiatiska länder.

För att tydliggöra paradoxerna och de motsägelsefyllda trenderna kommer jag att koncentrera mig på vad dessa förändringar har betytt i individuella fall när det gäller deltagande i arbete och politik. Avlönat arbete och politiskt deltagande har varit två av de viktigaste kampområden för kvinnorörelsen i väst, eftersom det är dessa områden som i teorin ökar kvinnors makt och handlingsutrymme. Samtidigt har det traditionellt ansetts som föga ärbart för indiska kvinnor att arbeta utanför hemmet eller delta i politik eftersom kvinnor sägs tillhöra hemmets sfär och inte ska ’svärtas’ ner i det offentliga rummet. Både hinduer och muslimer är traditionellt under purdah, som är ett slags åtskillnad, inte bara i form av en övertäckning av håret och som bidrar till att upprätthålla könssegregationen mellan hemmet och världen utanför.

Vi ska möta två indiska kvinnor som bor i ett slumområde i New Delhi och som jag blivit bekant med genom mitt fältarbete i området. Genom att se närmare på deras livsberättelser och anknytning till framförallt arbete och politik, försöker jag att belysa de motsägelsefulla utvecklingsriktningar som präglar kvinnors situation och hur dessa påverkar deras position i kast- och klassystemet.

Indiens ‘försvunna kvinnor’. 1982 skrev den indiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen en essä i New York Review of Books, där han 35 år efter Indiens självständighet ställde frågan ”How is India Doing?’’ Ett av områdena han såg på var kvinnorna och ett av de mest nedslående resultaten, som han sedan skrivit mycket om i otaliga rapporter och artiklar, var att det fanns färre kvinnor än män i Indien.

I nästan alla länder i världen föds det lite fler pojkar än flickor, men eftersom pojkar har högre dödstal än flickor och män dör tidigare än kvinnor så är det fler kvinnor än män i ett lands befolkning. I Indien däremot gällde motsatsen och Amartya Sen myntade begreppet ”Missing Women” för att förklara detta (1990). Genom att gå igenom statistik över födslar och befolkning för kön vid bestämda åldrar (kohorter) konstaterade Sen att antalet kvinnor minskade i förhållande till män över hela livscykeln i alla åldersgrupperna. Det föddes färre flickor än pojkar, fler flickor än pojkar dog som små barn och fler kvinnor än män dog som vuxna.

Orsaken till det kvinnliga bortfallet var:
1) att flickfostren blev diagnostiserade genom ultraljud och aborterades,
2) att flickspädbarnen dödades eller fick mindre mat än sina bröder
3) att vuxna kvinnor fick mindre mat och hade sämre hälsa än män och därför dog tidigare.

Slutsatsen hos Sen var lika tydlig som chockerande: Det stora antalet ”försvunna kvinnor” i Indien kunde förstås som att man valde bort flickor till fördel för pojkar. Förklaringen till att man väljer bort flickor hänger samman med två viktiga traditionella fenomen i samband med begravningsceremonier och äktenskap.

I hinduisk släktskapsideologi är det den äldste sonen som för ätten eller klanen vidare och som tänder sin fars begravningsbål. Många familjer genomför därför en ultraljudsundersökning och väljer sedan att abortera flickfostren tills man säkrat en manlig arvsföljd. Det handlar alltså om att favorisera söner.

En annan viktig förklaring till diskriminering av döttrar är att de flesta familjer tillämpar hemgift vid ingående av äktenskap. Hemgift eller brudpris är vanliga ordningar i samhällen där föräldrarna arrangerar äktenskap för sina giftasvuxna söner och döttrar ofta med avsikt att knyta en närmare allians mellan de två familjerna. Hemgift betyder att brudens föräldrar måste ge en gåva i form av pengar eller värdefulla saker till brudgummens föräldrar.

I fallet brudpris är det brudgummens familj som måste betala till brudens familj. I Indien var hemgift vanligast i norra Indien medan brudpris var vanligast i södra Indien (Karve 1993). Sedan lång tid har det emellertid pågått en sanskritisering i Indien. Det innebär att den kultur, som har sin grund i de heliga texterna på sanskrit och som favoriserar den brahminska kasten och som utifrån modern ideologi om jämlikhet mellan kasterna och könen, har blivit mer utbredd.

Många familjer i Sydindien som tidigare hade gett brudpris har under senare år börjat kräva hemgift i stället. En sidoeffekt av den ekonomiska liberaliseringen från början av 1990-talet är en växande medelklass, som kan definieras utifrån dess konsumtion och ägande av dyra hushållsmaskiner. I takt med detta har kraven på en större hemgift ökat.

Föräldrar med söner ser sin chans att tillägna sig nya konsumtionsvaror som motorcyklar, bilar, TV-apparater och tvättmaskiner i samband med sönernas giftermål. Denna ökande praxis av hemgift har lett till att det har blivit allt dyrare att få en dotter som ska giftas bort med en hög hemgift. Det är därför inte så konstigt att kvinnor ’försvinner’.

Bruket att en son ska tända begravningsbålet för sin far samt att man måste betala för att gifta bort en dotter är dock bara delförklaring till det stora antalet försvunna kvinnor i Indien. Den underliggande orsaken är att män i indisk tradition har ansetts som mer värda än kvinnor. Också jag som europeisk kvinna stötte på detta synsätt när jag bodde i New Delhi och arbetade som expert på UNDP. Strax efter min ankomst blev jag gravid med mitt äldsta barn och då jag var i femte månaden deltog jag i en ceremoni ordnad av indiska kolleger för att tacka för våra välsignelser och be om våra önskemål. Då fick jag höra av en manlig indisk kollega på UNDP, som mycket väl kände till fenomenet med Indiens försvunna kvinnor, i välmenande ton: ”Du får be om att det blir en son.”

Globalisering och förändring i kvinnors situation. Det är nu 35 år sedan Amartya Sen publicerade sin rapport om förändring, men sedan dess har Indien genomgått mycket stora och omfattande förändringar. Den ekonomiska globaliseringen har i sig ändrat arbetsmarknaden, klassrelationerna och konsumtionsvanorna. Del i denna samhällsförändring är också mobiliseringen av de lägre kasterna och hindunationalismen. När det gäller kvinnor och deras ställning infördes 1994, som direkt konsekvens av Sens rapporter, ett förbud mot ultraljudsundersökningar för fosterdiagnos.

Vidare har en andra våg av kvinnorörelse som uppstod och fick vind i seglen efter att Indira Gandhis undantagstillstånd upphörde 1977 och som satte tydliga spår i form av nya lagar som säkrade kvinnors lika rättigheter. 1993 infördes en lag om 33 procents kvotering av kvinnor till lokala politiska församlingar i städer, distrikt och byar. Till detta ska nämnas att FN:s Milleniemål och de många kvinnokonferenserna inneburit ett starkare internationellt fokus på kvinnors ”empowerment”.

Vad har dessa förändringar betytt för den enskilda kvinnan i Indien? Har de sammantaget fått det bättre eller sämre än när Sen summerade sina resultat 1982?

För att ta reda på detta gjorde den indiske samhällsvetaren Reddy en utvärdering av Sens huvudpunkter (Reddy 2012). Några av hans resultat ger anledning till optimism. Reddy såg klara förbättringar på två områden. För det första såg han ett ökat kvinnligt deltagande i avlönat arbete, speciellt i städerna. Det är nu vanligt att unga medelklasskvinnor arbetar utanför hemmet i avlönat arbete. För det andra har kvinnornas politiska deltagande ökat, både som ett resultat av den starka kvinnorörelsen och på grund av införandet av 33 procent kvotering för kvinnorna i de lokala politiska församlingarna (panchayaterna).

På ett område fann dock Reddy en klar försämring av kvinnornas situation och det gällde antalet ‘försvunna kvinnor’ där det hade skett en ökning. I en period där vanliga indier får en lite bättre ekonomi och nya konsumtionsvaror, som lättat livet för många och det har skett tydliga framsteg i kvinnors deltagande i det offentliga livet, har paradoxalt nog den relativa andelen av aborter på kvinnofoster och andelen flickor som dör innan de fyllt sex år ökat.

Trots framstegen på två områden är totalbilden nedslående. Ökningen av aborter och ökat dödstal för flickor tyder på att flickorna fortsatt anses vara mindre värda än pojkar. Samtidigt visade Reddy på att efter sex års ålder lever flickorna längre än pojkarna, precis som i övriga världen, vilket tyder på att det är bestämda grupper i det indiska samhället som diskriminerar flickor och att tillgången till ny teknik som innebär könsdiagnos av fostret är huvudorsaken till det ökande kvinnounderskottet. Om man ser till helheten är Reddys resultat motsägelsefulla och svåra att förklara.

Det har alltså skett en klar utveckling av kvinnors deltagande i samhällslivet genom arbete, politik och utbildning, och efter sex års ålder lever kvinnor längre än män. Å andra sidan har antalet ’försvunna flickor’ yngre än sex år ökat, och grovt våld mot kvinnor i alla åldrar har också ökat.

Anne Waldrop
Anne Waldrop

Anne Waldrop works at the Department of International Studies and Interpreting, Oslo Metropolitan University. Anne does research in Cultural Anthropology and Development Studies. Her most recent publication is 'Getting Behind the Walls and Fences: Methodological Considerations of Gaining Access to Middle-class Women in Urban India'.

Inga kommentarer än.

Skriv ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Du kan använda dessa HTML-taggar och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>