Vad många misstag du begått älskade flicka


Foto:

Varje dag dör barn av svält i det ”moderna Indien”, och varje dag protesterar indiska aktivister för allas rätt till mat. Varje dag tas döende barn till sjukhusen där läkarna klargör att barnen lider av svår näringsbrist och att staten enligt indisk lag faktiskt måste förse dessa drabbade familjer med stöd i mat och näring.

Jag har sedan några år tillbaka lett en folkrörelse för barns rättigheter A Sea Change Movement ( https://www.youtube.com/watch?v=Pj8c-LIhClA) med skilda indiska gräsrotsorganisationer. Ett av våra projekt arbetar med en grupp som kallar sig själva Mushahar, vilket betyder ”folket som lever på gnagdjur”. Att äta möss och råttor var det enda alternativet som fanns kvar för denna svårt svältdrabbade grupp att överleva.

När statsanställda skogsväktare upptäckte att Mushahar-byar nu försökte livnära sig på gnagdjur började de statsanställda att hota och kräva pengar varje gång byborna ville in i skogarna för att jaga sitt byte. Korruptionen dog lika snabbt som den kom till eftersom det drabbade Mushahar-folket inte hade pengar att köpa sig ut ur situationen.

Ett medeltida mörker råder i dessa byar, som varken har vatten, el eller ett liv som kan kallas mänskligt. Dessa byar och dess folk befinner sig så separat och isolerat från det moderna Indien många av oss vill veta av. Det riktigt ryser i kroppen när jag tänker på att det faktiskt rör sig om miljontals människor som bor så här.

En liten flicka står och tittar på mig när jag besöker hennes by. Jag tänker för mig själv, ”vad många misstag du begått älskade flicka”, det första misstaget att födas i en svältdrabbad by i delstaten Uttar Pradesh. Det andra misstaget är att hon föddes dödligt sjuk och det tredje att hon är ett flickebarn; fel kön. Jag står helt tafatt och undrar ”vart ska jag börja egentligen, vilken fråga och vilket faktum ska jag prioritera?”.
Det faktum att flickans mamma blev bortgift när hon själv var en liten flicka hjälper mig inte, eftersom jag gärna vill hitta någon att fördöma. Vems fel är det? Flickans mor vågar inte be sin make om sjukhus pengar eftersom det är deras dotter som det handlar om, hade det varit en son skulle det vara annorlunda.

När mina medarbetare från People’s Vigilance Committee on Human Rights, PVCHR, frågar familjer hur man hanterar svältproblematiken, får dem som svar ”vi slår våra hungriga barn till sömns”. Vishambar jobbade som vävare i byn Shankarpur i Varanasi. Han berättar att han förlorade sitt jobb när industrin valde att byta till maskinellt arbete. Familjen ägde ingen mark eller resurser och Jigna, Vishambars fru, gick med i en såkallad self help group där hon fick ett lån på 2000 INR (ca. 260 SEK). Pengarna användes för att muta en s.k village secretary för att få en liten bit mark tilldelad, så att familjen kunde odla något ätbart.

Dock var den tilldelade marken inte odlingsbar överhuvudtaget. Familjen var nu inte bara arbetslösa utan även skuldsatta. Den 16 April 2005, dog Jigna av svält. Inom en månad dog deras 16 åriga dotter och två månader gamla son av hungersnöd. PVCHR och liknande grupper förde aggressiva protester mot den indiska staten, och krävde att staten tog sitt ansvar. Efter mycket påtryckningar kompenserar den indiska staten Vishambar med 20 kg ris, 50 kg mjöl, och 3 liter matolja. Är Vishambar kompenserad? Kan han kompenseras?

2002 hade Indien ett överskott på 65 miljoner ton spannmål, trots detta lider 12 miljoner indier av svår brist på vitamin A, 53% av Indiens barn är undernärda, 21% är svårt undernärda, 20% dör innan de når femårs ålder. Trots spannmålsöverskottet har Indien över 200 miljoner undernärda barn. Sedan dess har överskotten i spannmål bara ökat och 2013 ruttnade överskottet i statliga lager.

Varje dag dör barn av svält i det ”moderna Indien”, och varje dag protesterar indiska aktivister för allas rätt till mat. Varje dag tas döende barn till sjukhusen där läkarna klargör att barnen lider av svår näringsbrist och att staten enligt indisk lag faktiskt måste förse dessa drabbade familjer med stöd i mat och näring. Att hitta en balans i gråzonernas land Indien är svårt, med det viktiga är nu att belysa fattigdomen och svältdöden, så att den moderna industrialiseringen inte blir den enda verkligheten för åskådarna med det ”moderna Indien”, där investeringar och out-sourcing frodas.

Den förre detta UN Special Rapporteur on Right to Food, Jean Ziegler, lämnade alla diplomatiska formuleringar bakom sig när han för några år sedan besökte Indiens svältdrabbade områden och med egna ögon såg svälten och diskrimineringen, hade Ziegler bara ett ord på läpparna; ”Assassination” (Mord). Detta är inte svältdöd, detta är mord. Trots detta förnekar välfärdsstaten Indien att landet har en svältdödsproblematik och utländska biståndsorganisationer lämnar Indien- för att istället lämna det åt marknadskrafterna att lösa någon ”eventuell” fattigdom. Då undrar jag; vem som är mördaren i sammanhanget?

Parul Sharma
Parul Sharma

Parul Sharma är rektor för The Academy for Human Rights in Business, människorättsjurist och författare, med gedigen erfarenhet i CSR frågor i och från såkallade högriskländer. Human Rights Law Network, Amnesty Business Group, EU Kommissionen, Sandvik AB är några exempel där Parul har jobbat med frågor om mänskliga rättigheter, anti-korruption, leverantörsledet, arbetsrätten, och CSR perspektivet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.