Rätten till mental hälsa


Foto:

Världshälsoorganisationen (WHO) rapporterar att det finns mer än 450 miljoner människor världen över som drabbas av psykiska, neurologiska eller beteendemässiga problem. Dessutom ägnar enligt WHO, de flesta låginkomstländer mindre än 1% av sin hälsoutgift på psykisk hälsa. Indien spenderar för närvarande 3 procent av den totala sjukvårdsbudgeten för behandling av psykisk sjukdom.

Följaktligen får (psykiskiatrisk) hälsopolitik, lagstiftning, vårdinrättningar, och behandlingar för personer med psykisk sjukdom inte den prioritet de förtjänar. Ett hinder för effektiva behandlingar av psykisk sjukdom är bristen på erkännande av allvaret och de speciella behoven.

Vi står inför en global nödsituation när det gäller mänskliga rättigheter och psykisk hälsa. Människor med psykiska funktionshinder upplever en lång rad brott mot mänskliga rättigheter- och detta är ett globalt fenomen rapporterar WHO. I många länder, och Indien är ett av dessa, har människor inte tillgång till grundläggande psykiatrisk vård och behandling de behöver.

Då en avsaknad av psykisk hälsa och sjukvård innebär att den enda vård som finns är på psykiatriska institutioner, som är förknippade med grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive omänsklig och förnedrande behandling och levnadsvillkor.

Varje kvinna, man, ungdom och barn har den mänskliga rätten till bästa uppnåeliga fysiska och psykiska hälsa, utan diskriminering av något slag. Detta är inskrivet i den indiska grundlagen och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Åtnjutning av den mänskliga rätten till hälsa är avgörande för alla aspekter av en människas liv och välbefinnande, och är avgörande för förverkligandet av många andra grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Den indiska erfarenheten av institutionalisering har inte varit civiliserande.

En rapport som utarbetades 1999 för den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (NHRC) efter en empirisk undersökning av psykiatriska sjukhus i landet, fällde ett fördömande uttalande om tillståndet i institutioner för psykisk vård. ”Resultaten avslöjade att det finns främst två typer av sjukhus”, stod det i rapporten. ”Den första typen förtjänar inte att kallas ’sjukhus’ eller ’hälsa för psykiskt sjuka’. De är ’avstjälpningsplatser’ där familjer överger sin psykiskt sjuka familjemedlem, antingen av ekonomiska skäl eller bristande förståelse och medvetenhet om psykisk ohälsa.

Levnadsförhållandena i många av dessa miljöer är bedrövliga och kränker den enskildes rätt att bli behandlad humant och leva ett värdigt liv. Trots alla framsteg inom behandlingen av de psykiskt sjuka tvingas de i dessa sjukhus leva ett liv som inspärrade. ”Den andra typen av sjukhus”, fortsätter NHRC-rapporten, ”är sådana som erbjuder grundläggande bekvämlighet. Deras roll är främst förvaring och de erbjuder tillfredsställande mat och skydd. Medicinsk behandling används för att hålla patienterna i hanterbart skick och mycket små ansträngningar görs för att bibehålla eller utveckla deras dagliga livsfärdigheter.

Dessa sjukhus kränker de psykiskt sjukas rätt till lämplig behandling och rehabilitering och rätt till gemenskap och familjeliv.”Förhållandena för psykiskt sjuka människor i institutioner är ett allvarligt skäl till oro ur mänskliga rättighetsperspektiv. På Gwalior mentalsjukhus fann man till exempel att psykiskt sjuka människor lämnades nakna med förklaringen att om de fick kläder så rev de sönder dem.

När en brand bröt ut i ett hem för psykiskt sjuka i Erwadi i Tamil Nadu 2001 dog 28 patienter som var hopkedjade vid varandra. Efter händelsen ”skyndade” områdets Deputy Inspector General, Superintendent of Police och Collector till platsen för att ”bedöma situationen”. Ögonvittnen berättade för medierna att ”om inte deras ben och handleder hade varit sammankedjade kunde de ha undkommit eldsvådan”.

Dessa ögonvittnen rapporterade också att de flesta intagna hölls kedjade som ”normal rutin” och att brandlarmet som några av dem aktiverade (när branden bröt ut) ignorerades av härbärgets ägare, som förväxlade det med deras ”vanliga skrik”. Pressen tog upp frågan. Att kedja fast sjuka patienter var alltså kutym, men naturligtvis i lag förbjudet enligt de reformer som Indiens högsta domstol introducerade för att säkerställa att institutionaliserade patienters grundläggande rättigheter inte kränks och som ändrar domstolarnas sätt att hantera patienter som försöker begå självmord.

Även om lagen om psykisk hälsa kan vara bra för att vidta åtgärder mot felande sjukhus är det lika viktigt för människor i allmänhet att inte stigmatisera psykisk ohälsa och att bli mer lyhörda för de psykiskt sjukas behov. I de flesta indiska familjer hålls psykisk ohälsa dold inom familjen av rädsla för att äventyra utsikterna för giftermål för giftasvuxna unga män och kvinnor.

Psykisk ohälsa är väldigt ofta både en orsak till och en följd av fattigdom, där utbildning äventyras, ojämlikhet mellan könen triggas, ohälsa, våld och andra globala utmaningar blir allvarligare. Det hindrar individens förmåga att arbeta produktivt, förverkliga sin potential och bidra till samhället.

Att inkludera rätten till psykisk hälsa som en integrerad del av den globala utvecklingen, är relativt nytt inom FN och dess utvecklingspartner. Det finns en insikt inom det internationella samfundet att psykisk hälsa är en av de mest försummade men ändå viktiga utvecklingsfrågor för att uppnå millennieutvecklingsmålen (MDG)- men i praktiken är rätten till psykisk hälsa är fortfarande en icke-fråga i kampen för de mänskliga rättigheterna.

Parul Sharma
Parul Sharma

Parul Sharma är rektor för The Academy for Human Rights in Business, människorättsjurist och författare, med gedigen erfarenhet i CSR frågor i och från såkallade högriskländer. Human Rights Law Network, Amnesty Business Group, EU Kommissionen, Sandvik AB är några exempel där Parul har jobbat med frågor om mänskliga rättigheter, anti-korruption, leverantörsledet, arbetsrätten, och CSR perspektivet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.