Islam i Sydasien – bortom #muslimrage


Foto:

Den amatörfilm som spreds över världen i september i år, och som skildrade profeten Muhammed i ett starkt negativt ljus, orsakade våldsamma protester i ett flertal länder. Även i Sydasien utbröt omfattande demonstrationer – framför allt i Pakistan, men även i Indien och Bangladesh. Men är de alarmerande skildringarna av brinnande gator och rasande demonstranter representativa för folk i allmänhet, och är det egentligen religion som är det centrala problemet?

Den 22 september, inte långt efter att den beryktade filmen om profeten Muhammed började spridas över världen, utlovade ministern för järnvägsfrågor i Pakistans federala regering en belöning på 100 000 dollar till den som dödade verkets upphovsman.

Detta var dagen efter att regeringen hade utlyst nationell helgdag för att fira vad de kallade ’en dag av kärlek till profeten Muhammed’. Våldsamma demonstrationer bröt ut i ett flertal städer, och när dagen var slut hade åtminstone 19 människor dödats. I Bangladesh utlyste oppositionspartierna ’hartal’, generalstrejk, och några tusen personer tågade genom Dhaka. Även i ett flertal indiska städer ägde demonstrationer rum.

Dessa protester gled enkelt in i den bredare medieberättelsen om muslimsk ilska mot upplevda västerländska kränkningar: från Salman Rushdies ’Satansverserna’ till europeiska karikatyrteckningar av profeten. Här befästs idén om civilisationernas kamp, där öst och väst skiljs åt av allt djupare kulturella klyftor.

Det är dock långt ifrån självklart att bilden av Sydasiens muslimska befolkning som ständigt rasande talibansympatisörer är alldeles rimlig. För det första är det värt att komma ihåg att i en region där politisk organisering ofta sker genom gatubaserad mobilisering så var demonstrationerna mot den aktuella filmen knappast exceptionellt stora. De som kände att de behövde gå ut och sätta eld på närmaste biograf för att uttrycka sin upprördhet tillhörde en liten minoritet.

Än viktigare att diskutera är kanske sydasiatisk islam och dess historiska utveckling mer generellt. Den religiösa pluralism som ofta rådde under till exempel Mogulriket hade möjligen sin grund i de styrandes behov av politisk stabilitet och imperiets sammanhållning, snarare än i allmän välvilja. Den praktiska konsekvensen blev ändå att religioner och religiösa uttryck blandades i större utsträckning än i många andra delar av världen.

Islam i Sydasien har under lång tid influerats starkt av både lokala kulturer och av andra religioner, något som märks inte minst i sufismens relativt stora utbredning i regionen. Denna historia – där synkretism och samexistens varit minst lika vanligt som våldsam konflikt – glöms ofta bort när sensationslystna kommentatorer vill förklara den påstådda muslimska vreden.

Det är ett ofta upprepat faktum att radikala islamistiska partier knappast haft omfattande valframgångar i Sydasien, och att talibanrörelserna och deras meningsfränder alltjämt utgör en minoritet. Snarare än att kanalisera någon genuin folkvilja står denna minoritet i opposition till sin mer toleranta omgivning – vilket förmodligen är själva orsaken till att den ofta blir så våldsam.

Aktioner som den pakistanska talibanrörelsens mordförsök den 6 oktober mot den 14-åriga aktivisten Malala Yousafzai gör knappast de extrema grupperna mer populära bland befolkningen i allmänhet.

Karikatyrer av profeten och filmer som ’Innocence of Muslims’ är och kommer att vara förolämpande för många människor. Politiska ledare som saknar effektiva metoder för demokratisk organisering, och som inte lyckats hantera de socioekonomiska problem de är satta att lösa, kommer att utnyttja detta för att stärka sin popularitet. Det är dock värt att komma ihåg att detta är ett politiskt problem, snarare än ett religiöst.

Johan Larnefeldt
Johan Larnefeldt

Johan Larnefeldt är frilansskribent inom konflikt, säkerhet och utveckling, med fokus på Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.