Indiens döttrar…och söner, fäder och mödrar

Vaka på Delhis gator under tiden då Jyoti svävade mellan liv och död efter den uppmärksammade gruppvåldtäkten. Foto: Sujoy Dhar/IPS

Vaka på Delhis gator under tiden då Jyoti svävade mellan liv och död efter den uppmärksammade gruppvåldtäkten.
Foto: ©Sujoy Dhar/IPS

Det har gått tre år sedan den våldtäkt som ledde till döden för Jyoti Singh Pandey och det efterföljande tumultet, aktivistaktionerna, regeringsinsatserna och uppmärksamheten kring sexualiserat våld. Det har diskuterats ingående i såväl nationella som internationella medier kring hur många kvinnor betraktas och behandlas i Indien.

Jyoti Singh Pandey kallades Nirbhaya (hindi för orädd) för att skydda hennes identitet i media. Hon var en 23-årig sjukgymnastpraktikant som blev utsatt för en brutal misshandel och gängvåldtäkt av sex personer i en buss som körde i södra Delhi den 16 december, 2012. Hon kastades ut från fordonet tillsammans med sin manliga vän. Hon dog på ett sjukhus i Singapore den 29 december, 2012.

Det numera ökända indiska fallet ”Nirbhaya case 2012” togs upp i BBC-dokumentären Indiens dotter av Leslee Udwin. Trots att en film tidigare producerats i Indien med den liknande titeln Daughters of Mother India, fick BBC-filmen mycket större uppmärksamhet både nationellt och internationellt.

En uppmärksamhet som kan bero på den debatt som tog fart när filmen stoppades för visning och uppfattades som förbjuden i Indien. Att man inkluderat en intervju med en av de anklagade våldtäktsmännen bidrog definitivt också till kontroversen runt filmen. Kontroversen blåste också nytt liv i den pågående debatten om våldtäktskultur, klass och sexualiserat våld, dels specifikt i Indien, men också globalt.

Även om BBC-filmen skildrade perspektiv från olika personer, offrets familj och vänner, föraren till bussen där det avskyvärda brottet ägde rum, de fem övriga våldtäktsmännens familjer, så väl som politiska aktivister, så bestod den huvudsakliga kritiken i att den anklagade fick mer sändningstid än de övriga. Vem vill lyssna på vad de här killarna har att säga? Varför fick de en plattform att tala på överhuvudtaget?

De sade precis vad man kunde föreställa sig att de skulle säga:

En anständig flicka skulle inte dra omkring på natten (…) En flicka har större ansvar för en våldtäkt än en pojke…bara ungefär 20 procent av flickorna är bra

Kommentarerna från familjerna och deras försvarare gjorde det tydligt att den här bilden av kvinnor och kvinnors status i det indiska samhället är brett förankrad och ett stort hinder på vägen mot verklig jämlikhet.

Dokumentärfilmaren Leslee Udwin säger att hon ville skicka ut ett budskap om att problemet med ojämlikhet mellan könen måste hanteras ”ordentligt och målmedvetet.” Hon hävdade att ”sjukdomen är inte förövarna själva. De är bara symptomen. Sjukdomen är det tänkesätt som i någon utsträckning delas av alla länder i världen som förnekar respekt, självständighet och säkerhet för kvinnor.”

Även om protester och demonstrationer kring den här frågan inte var något nytt i Indien, såg hon just de protester som bröt ut efter händelsen 2012 som ”inspirerande och extraordinära (…). Ett rop om att ”nu får det vara nog”.

Att publicera våldtäktsmannens monolog och hans ovillighet att be om förlåtelse gjorde dock att filmen misslyckades med att uppnå något av de här lovvärda syftena. Att skapa ett utrymme för våldtäktsmannen att vädra sina åsikter och att kontextualisera och visualisera genom en rekonstruktion av själva brottet gör att Indiens dotter bara tjänar till att befästa det tänkesätt som Udwin säger sig utmana.

Synen på klass och fattiga kriminella. Aktivisten och romanförfattaren Arundhati Roy var misstänksam till det raseri som bröt ut som ett efterspel till brottet och sade att det kommer från stereotyper av ”fattiga kriminella” som spelas ut mot ”medelklassflickan”. I dokumentären placeras offret, den klättrande medelklassflickan, bredvid förövaren, från den kriminella arbetarklassen och vidmakthåller en vanlig klass-blick: förövarens fattiga bakgrund och begränsade formella utbildning används som en förklaring för den anklagades attityd.

Det här förvärras sedan genom ett sensationellt återskapande av brottet som målar upp en bild av Indien som ett epicenter för det onda patriarkatet, samtidigt som det reproducerar myter om sexuellt våld – alltid en främling i mörkret snarare än en välkänd person eller familjemedlem, även om det faktiskt är i hemmet som kvinnor och barn kan vara mest utsatta (Daily mail).

Dokumentären och den efterföljande mainstream-debatten inser inte utifrån vilket begränsat perspektiv man betraktar de här frågorna – ett perspektiv som färgas av uppenbart patriarkala och/eller västerländska uppfattningar om begreppen ”jämlikhet”, ”självbestämmande” och ”frihet”. Polariseringen, där förövarna ställs mot offren eller överlevarna, saknar en utblick över den större bilden av sexualiserat våld i Indien och på andra platser, det vill säga samhällets normalisering av våldtäktskulturen.

Den större bilden: Våldtäktskultur och bristande jämställdhet. Kavita Krishnan, sekreterare i All India Progressive Women’s association (AIPWA), som medverkar i filmen, berör diskursen kring våldtäktskultur, som också illustreras av en av försvarsadvokaternas kommentarer. Genom att helt öppet erkänna att denne anser sig ha rätt att straffa en dotters eller systers handlingar, och säga att om någon av dem ”ägnade sig åt föräktenskapliga aktiviteter…inför hela min familj, skulle jag hälla bensin på henne och tända eld på henne”, (The Guardian) så liknar advokatens övertygelser våldtäktsmännens, vilket illustrerar hur våldtäktskulturen sipprar ner i alla skikt i samhället.

Däremot ger dokumentären inte tillräckligt stort utrymme åt ämnet våldtäktskultur för att filmen ska följa filmskaparens avsikt eller diskutera det större mönstret kring sexualiserat våld.

Som Kavita Krishnan skriver på andra håll om intervjuerna med de anklagade så väl som försvarsadvokaten: ”[Deras] ord är exempel på våldtäktskultur – en våldtäktskultur som är utbredd i Indien och över hela världen. Men de berättelser som fokuserar på [de här] intervjuerna är utformade för att ta bort den insikten.” De underliggande mönstren och insikten om hur vanliga sådana här attityder är saknas.

Mönstren existerar som en del av ett större könsbaserat system av våld och ojämlikhet. Just det här fallet och de efterföljande aktionerna blev en symbol och inspiration för ytterligare åtgärder, i det civila samhället och på statlig nivå, som tar tag i de ojämlika systemen kring könsstrukturer, som vanligen utesluter kvinnor från de privilegier som manliga medborgare har när det gäller deltagande på det sociala, politiska och ekonomiska området. Arundhati Roy reflekterar också kring den här grundläggande frågan – att våldtäkt ses som ”en feodal rättighet” och att attityderna till kvinnor måste förändras rent allmänt i Indien.

Våldet och de diskrimerande seder, som många kvinnor i Indien ställs inför på grund av sitt kön, är utbredda och förekommer på flera nivåer. Bortsett från den strukturella diskrimineringen med ojämlik resursfördelning och beslutanderätt, registreras fysisk misshandel och brott mot kvinnor som könsrelaterat våld.

Det kan debatteras om de här siffrorna faktiskt reflekterar en ökad rapportering snarare än en ökning av antalet aktuella fall. Skulle det vara så kan man dra slutsatsen att fler människor som påverkas av sexuellt våld och andra brott mot kvinnor fått modet att inte längre acceptera våldet, att våga säga sin mening och kräva åtgärder.

Med Nirbhaya-fallet har debatten definitivt fått allmänhetens uppmärksamhet. Det har lett till att könsrelaterat våld gått från att vara något som knappt nämnts i dagstidningarna till att bli förstasidesmaterial. På samma gång är det viktigt att erkänna att många kvinnor, trots de hemska siffrorna, inte upplever någon eller alla typer av våld, utan är framgångsrika företagare, har framstående politiska positioner och/eller både kräver och får sina rättigheter tillgodosedda.

Utblick. En av de största framgångarna efter brottet och den efterföljande debatten var förändringarna inom straffrätt. Ett resultat från Verma-rapporten var att den nya lagstiftningen kring sexuella övergrepp skulle korrigera hur sexualiserat våld definierades och hanterades. Medan steg tagits för att förändra definitionen av våldtäkt så att den även inkluderade penetration av andra kroppsdelar än penisar och föremål och ett snabbspår inrättades för att hantera allvaret i frågan, så inkluderas fortfarande inte våldtäkt inom äktenskapet i lagstiftningens definition av våldtäkt.

Detta trots att rekommendationen var att våldtäkt inom äktenskapet skulle inkluderas. Dessutom, vilket också nämndes av Arundhati Roy som välkomnade delar i den nya lagstiftningen, så har lagen bara skyddat medelklasskvinnor medan ”våldet mot kvinnor utan rättigheter kommer att fortsätta”.

Nirbhaya-fallet är kanske bara en del i den myriad av kvinnofientliga och diskriminerande mönster som finns i Indien – och fall med våld mot kvinnor i Indien är bara ett exempel på det strukturella könsdiskriminerande system som existerar globalt. Och i den meningen att förändring är en pågående process, kan exponeringen för de här mönstren förändra perspektiven och förhoppningsvis även beteendemönstren.

Fakta
Film: Indiens dotter
• Skulle sändas i Indien på internationella kvinnodagen 2015
• Den indiska regeringen stoppade filmen från att sändas medan rättsprocessen fortfarande pågick.
• YouTube råddes att blockera filmen, men online-versioner av filmen cirkulerade ändå brett.

Fall: Vem var Jyoti/Nirbhaya?
• Jyoti Singh Pandey kallades Nirbhaya (orädd) för att skydda hennes identitet i media. Hon var en 23-årig sjukgymnastpraktikant som blev utsatt för en brutal misshandel och gängvåldtäkt av sex personer i en buss som körde i södra Delhi den 16 december, 2012. Hon kastades ut från fordonet tillsammans med sin manliga vän. Hon dog på ett sjukhus i Singapore den 29 december, 2012.
• Den anklagade – Ram Singh – hittades död i sin cell, medan de andra vuxna svarande, dömdes till döden genom hängning. En omyndig svarande har dömts till tre år på ett ungdomshem.

Film: Daughter’s of Mother India
• Det här är en film från 2014 av den indiska regissören Vibha Bakshi – [den] ”lyfter fram och hyllar energin hos indiska feminister som kraftfullt konvergerade kring den här händelsen” ( länk )
• Filmen fick utmärkelsen National Film Award for Best Film on Social Issues vid den 62:a National Film Awards.

Text: Verma-rapporten
• Centralregeringen utsåg före detta chefsdomare i Indien, J.S. Verma att leda en rättslig kommitté för att göra en utredning som skulle föreslå förändringar i den del av straffrätten som rör sexuella övergrepp.
• De andra deltagarna i kommittén var Justice Leila Seth, tidigare domare i högsta domstolen och Gopal Subramaniam, före detta generaladvokat i Indien.
• Rapporten pekade på att huvudorsaken till brott mot kvinnor var misslyckanden från regering och polis.

37,2 procent av kvinnorna i Indien vara utsatta för våld i hemmet, fysiskt eller sexuellt, av sina män, (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2784629) enligt Indiens ”National Family Health Survey-III” som utfördes mellan 2005 och 2006, och sedan dess har siffrorna ökat. (http://www.refworld.org/docid/55681b04a.html) På samma sätt har det totala antalet brott mot kvinnor ökat med 12,5 procent mellan 2006 och 2007, enligt beräkningar av Indiens National Crime Records Bureau och 2013 hade det nått 309546 rapporterade brott jämfört med 244270 föregående år, en ökning med 26,7 procent (http://nrcb.gov.in). Särskilt våldtäktsfall sägs ha ökat med 900 procent under de senaste 40 åren och omfattade 24206 fall år 2011. (http://nrcb.gov.in)

Översättning: Teresia Borgman

Mette Gabler/ Seema Sanghi
Mette Gabler/ Seema Sanghi

Seema Sanghi writes, dreams and mothers. Born to Indian parents in Australia and currently living in Berlin (across the road from Mette Gabler), Seema is very familiar with India and its diversity. She grew up visiting her mother's catholic rural family, as well as her father's conservative Hindu business family. She spent 2 years freelancing for the Hindu newspaper in Chennai, and is also published in the Sydney Morning Herald, the Australian and various journals. Human rights, environmental issues and diaspora are some of the issues she writes about. seemasanghi@hotmail.com Mette Gabler har en B.A i South Asian Studies från University of Copenhagen och en M.sc i International Development från Lunds Universitet. Just nu avlägger Mette sin doktorsexamen i ämnet ”Medialisering av det urbana Indien” vid Humboldt Universität zu Berlin. De senaste 14 åren har hon regelbundet spenderat tid i norra Indien, både för forskning och i nöjessyfte.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.