Han är inte en människa- heller inte ett djur…

beggar-chandni-chawk


Foto:

Du frågar därför berättar jag. ” De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske några av oss men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd, brukar jag skoja om. ”

Se dig omkring: vi alla på gatan är olika, vi är inte lika. Vi sitter här av olika anledningar. Vi är inte lika- våra sorger är inte lika. Goda människor säger att vi är lika – onda människor säger att vi är lika. Men ingen orkar lyssna. Orkar du lyssna?

Du frågar därför berättar jag.

Men det är långt det jag har att berätta. Orkar du lyssna? Det är långt eftersom det handlar om så många fler än bara mig. Jag växte upp i den torra byn som varken hade sett regn eller grönska på flera år. Jag föddes med förlamade ben, som också förlamade mina föräldrars kärlek till mig. Det var jobbigt för dem att jag var annorlunda trots att jag hjälpte till att väva sarin precis som alla andra barn i fabriken. Mor och far hade vävt hela sitt liv- till sena nätter. Jag och mina systrar hjälpte till men ändå fanns det sällan mat.

Du frågar därför berättar jag.

Min mor dog- hon hade varit svag länge. Hon orkade inte men jobbade dag och natt iallafall. Det är klart att man inte orkar när man nästan aldrig äter. Min far förändrades ännu mer. Han gifte om sig med en liten flicka- lite äldre än jag. Tretton vårar och livrädd. Min far förändrades ännu mer. Blev argare och argare- slog mig oftare och oftare. Men vi fortsatte att väva nu med min nya mamma, liten och vettskrämd.

Du frågar därför berättar jag.

Vi vävde dag och natt med hoppet om att jobbet någon gång skulle mätta våra magar helt. Vi vävde och vävde tills det förödande beskedet kom. Någon från den stora staden hade köpt fabriken och skulle ersätta oss med maskiner. Det skulle gå mycket fortare med maskiner. Min far bröt ihop- hunger och sorg blev en riktig verklighet nu. Nu var det på riktigt. Sista gången min far slog mig var sista gången jag såg honom. Min käre far. Jag rymde- jag släpade mina förlamade ben med värkande armar mot tågstationen. Jag visste inte vart jag var på väg- kanske var jag på väg rakt in i döden.

Du frågar därför berättar jag. Dina tåriga ögon säger mig att du inte orkar mer- du orkar inte lyssna. ”Aur maine aap ko abhi apni sadak ki zindagi ke bare me to bataia hi nahi” -Och jag har ju inte ens börjat berätta om mitt liv här på gatan. ”

Ur en dialog, år 2004, mellan författaren Parul Sharma och Rahul då 9 år gammal, som antagligen fortfarande lever på New Delhi’s gator.

The Police Act från 1861 är den lagstiftning som styr alla aspekter av polisarbete i Indien. Ledningsfilosofin i polishierarkin baserades på misstro mot personer med lägre rang, ett arv från de koloniala härskarna att i huvudsak införa en centralstyrd polisstyrka, som kunde användas uteslutande för att vidmakthålla deras styre i landet.

Detta system gäller än idag. Lagen från 1861 inrättade faktiskt en polisorganisation som var avsedd att vara helt underordnad den verkställande brittiska makten och våldsamt auktoritär. Till följd av detta har gatubarn i Indien, där fler än 18 miljoner barn lever och arbetar på gatan, rutinmässigt häktats i strid med lagen, slagits, torterats och ibland dödats av polisen.

Ett tragiskt scenario i hela landets Juvenile Justice Boards, ”barndomstolar”, är att barn ber om ett löfte att inte släppas ut från s.k. observationshem, vilket är fängelser för barn med några få inslag av utbildnings- och yrkesförberedande åtgärder, eftersom barnet fruktar polisvåld så fort det släpps.

Dessutom har den grymma och barnfientliga lagstiftningen för att förhindra tiggeri, the Indian Prevention of Begging Act, glömt den traumatiska effekt denna lag får på barn när deras föräldrar eller andra vuxna som tagit hand om dem plötsligt försvinner och sätts bakom galler. Genom att tillfälligt avlägsna en generation tiggare och sätta dem bakom galler i så kallade ”certifierade institutioner” skapar lagstiftaren en ny generation av tiggare. Situationen visar lagstiftarnas och de politiskt ansvarigas omänskliga uppfattningar om utblottade och fattiga människor- de är varken människor eller djur!

Bombay Prevention of Begging Act 1959, har definierat tiggeri med yttre, synbara kriterier, till exempel att be om och ta emot allmosor, att exponera eller visa upp sig i syfte att skaffa eller pressa fram allmosor, eller att inte ha några påvisbara medel till sitt uppehälle. Efter att ha arresterat de synbart fattiga tiggarna, som förresten genomgående kallas för ”tiggare” i självaste lagen, utarbetas en konfidentiell rapport av en övervakare från Social Welfare Department.

Denna rapport som innefattar skälen för kvarhållande kommuniceras inte till tiggarna. Man hänvisar också till rapporten som den konfidentiella rapporten. Detta har lett till att de flesta häktade personer inte är medvetna om på vilka faktiska grunder de häktats och placerats i en så kallad ”certifierad institution” i minst två och högst tio år. Lagen ger polisen ytterligare en anledning att agera våldsamt och ventilera sin frustration, ibland till och med sexuella övergrepp på fattiga på Indiens gator.

Lagen föreskriver inte att man samverkar med eller involverar tiggaren när det gäller att spåra orsakerna till tiggeriet. Rapportens konfidentialitet tyder på en misstro mot de fattiga på Indiens gator, och att de politikerna och lagstiftaren inte avser eller är intresserade av att ta upp de faktorer som utlöst fattigdomen. Det viktigaste syftet med lagen är att förhindra tiggeri, men de metoder som används för att göra detta baseras helt och hållet på att isolera tiggare genom ett meningslöst kvarhållande.

Man låser in problemet. Lagen uppmärksammar det som syns och dömer snabbt därefter. Lagens definition av tiggeri ger ingen information om skälen till att en person blivit tiggare och ingen koppling till de samhällsfientliga krafter som leder till tiggeri.

Ett påstående som ofta hörs från allmänheten är att de som tigger kanske inte är vad de ser ut att vara – att de kanske faktiskt inte är utblottade utan en del av en organiserad tiggeriverksamhet som bedrägligt utnyttjar människors medkänsla. Tiggeri ökar i tider av social och ekonomisk nedgång, vilket tyder på att det inte är ett val av livsstil. Att majoriteten av befolkningen väljer att inte tigga visar också att det ligger mycket liten sanning i påståendet att det är ett lätt sätt att tjäna mycket pengar.

Jag funderar ofta och tänker, ”har de låst in Rahul också? Hur många år? 2 eller 10 år? Vad var hans fel, vad begick han för brott? Är det för att han i deras ögon varken är människa eller djur?”

Parul Sharma
Parul Sharma

Parul Sharma är rektor för The Academy for Human Rights in Business, människorättsjurist och författare, med gedigen erfarenhet i CSR frågor i och från såkallade högriskländer. Human Rights Law Network, Amnesty Business Group, EU Kommissionen, Sandvik AB är några exempel där Parul har jobbat med frågor om mänskliga rättigheter, anti-korruption, leverantörsledet, arbetsrätten, och CSR perspektivet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.