En kommentar till Henrik Sundboms bok På spaning efter det nya Indien

På Spaning Efter Det Nya Indien av Henrik Sundbom. Utgiven av Timbro Förlag.

På Spaning Efter Det Nya Indien av Henrik Sundbom.
Foto: Timbro Förlag

Henrik Sundbom, Svensk-Indiska Föreningens ordförande, har skrivit en bok om Indien, På spaning efter det nya Indien (Timbro förlag 2016). Vi är många som skriver eller rapporterar om Indien. Alla ger vi vår bild av landet utifrån våra egna särskilda erfarenheter, de människor vi möter, böcker vi läser och, inte att förglömma, efter ett urval av fakta och händelser färgade av de grundläggande värderingar vi har. Med det sagt – många ger sin bild av Indien; ingen ger ´bilden av Indien´. Och, naturligtvis, det gäller ju alla liknande betraktelser; inte heller vårt eget lilla tio-millioners land fångas i en handvändning.

Boken berör frågor som Indiens moderna historia, medelklassen, kastsystemet, fattigdom och klassklyftor, och korruption. Författaren ger flera nedslag i det inom medelklassen alltmer moderna Indien, som är intressant att ta del av; likaså kapitlet om entreprenörer och innovatörer, som visar på goda enskilda initiativ. Han beskriver också de problem Indien har att brottas med men ser tämligen okritiskt på landets politiska och institutionella förutsättningar att lösa dessa.

Den bedömningen styrks av Sundboms val av referenser och tankarna om vägen framåt, som har sin ideologiska hemvist i marknadsliberala idéer. Exempel på det är hans tro på tillväxtens ´tricke down´ effekter (något som den amerikanske senatorn och ekonomen J. K. Galbraith för decennier sedan beskrev som ´the horse shit theory´), på privata initiativ för att lösa välfärdsfrågorna och på att frågan om att klass som social markör har ´tagit över´ den om kast.

Han ställer framförallt inte den avgörande frågan – i vilken mån uppfyller Indien kriterierna, de formella och de substantiella, för en demokrati utan anammar underförstått och okritiskt beteckningen ´Indien, världens största demokrati´.

Indiens demokratiska status. Indien – ´världens största demokrati´. Den beteckningen blir ofta sig själv nog; ingen kritisk granskning anses nödvändig. Eftersom Sundbom inte ens berör Indien som demokrati i sitt kapitel om landets moderna historia är det rimligt tro att han tar demokratin för given. Men många av de frågor författaren diskuterar har sin grund i hur Indien uppfyller kriterierna för en demokrati och då inte enbart i sin formella mening men i sin substantiella form.

Utgår vi från demokratibegreppets formella innebörd så är Indien absolut en demokrati, en parlamentarisk demokrati med fria allmänna val, en fri press och en i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner och sittande regering avgår hörsamt om den förlorar sin parlamentariska majoritet. Den imponerande demokratireformen från 1993 på lokal nivå, Panchayati Raj, understryker också landets demokratiska ambitioner.

Det finns emellertid många företeelser som motsäger denna demokratiska image av Indien och som Sundbom antyder men i likhet med många andra Indienintresserade inte riktigt ser allvaret i. Verkligheten är snarare den att Indiens demokrati saknar verklig substans.

Jaffrelot (2003), Jayal (2001), Sunil Khilnani (2016) t.ex. pekar på underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters rättigheter och säkerhet; ett socialt system som även i dag överskuggas av ett hierarkiskt diskriminerande kastsystem; den stora andelen av medborgarna som lever under och kring fattigdomsgränsen; den tvångsvisa omflyttningen av framförallt Adivasis i samband med konstruktion av dammar och vid gruvdrift, vilket gett upphov till ett inbördesliknande krig i östra Indien; den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna av polis och andra myndighetspersoner och institutioner; den vitt spridda korruptionen. Till detta kommer de hindunationalistiska strömningarna (Hindutva) som gör sig alltmer tydliga och hotar Indien som sekulär stat.

Ett demokratiskt underskott har gällt oavsett vilken regering vid makten men förhållandena har under den nuvarande BJP-ledda regeringen med starka kopplingar till hindunationalistiska rörelser (Sangh Parivar) förstärkts. Hindutva driver en tydlig hindunationalistisk ideologi – en religion, ett språk, ett hinduiskt samhälle – och den hindinationalistiska rörelsen RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh; National Volunteer Corps; arbetar med karaktärsdanande träning med syfte att ena alla indier till en enhet i hindunationalistisk anda), som ger det regeringsbärande partiet sitt stöd, får allt större inflytande.

Det pågår också institutionella förändringar i den akademiska världen och intellektuella institutioner över hela landet; ett systematiskt utbyte av personer som leder dessa och de som nu träder är människor som omfattar Hindutva ideologin och av allt att döma står regeringen bakom dessa utnämningar (Sunil Khilnani 2016).

Överallt ser man tecken på en ökad intolerans, oppositionella får lätt en stämpel som antinationalister och allt fler människor oroar sig för den statliga censuren. Så har t.ex. Modis regering infört restriktioner för 9000 icke-statliga organisationer (NGO:s) rätt att ta emot ekonomiskt stöd från utlandet.

BJP vann en övertygande seger i valet 2014. Khilnani (2016) pekar på att flera organisationer inom Sangh Parivar har ett socialt inriktat arbete inom områden som utbildning, tillgång till vatten, hälsovård. De gör samtidigt klart för människor att de är associerade med BJP, vilket lett till att ånga lågkastiga väljare svängt över till detta parti. Det är dock inte givet att BJP kan upprepa samma valframgång vid nästa val. Deras legitimitet har försvagats och det värt notera att två tredjedelar av väljarna på nationell basis inte gav sin röst till BJP; det vann endast 31 %.

Att den indiska demokratin är ofullbordad betonar också Jean Drèze och Amartya Sen (2013) i An Uncertain Glory, India and its Contradictions, där de skriver att indisk demokrati är allvarligt komprometterad både till omfattning och till form genom den sociala ojämlikheten, särskilt som demokrati inte bara står för en valteknisk procedur för fria val av en regering utan också en balanserad fördelning av förmågan att påverka. Ett exempel de pekar på är situationen inom media, där ledning och journalister i oproportionerlig hög grad kommer från en privilegierad bakgrund grundad på kast och klass, något som de menar är ett resultat av det indiska samhällets påtagligt ojämlika karaktär.

De pekar också på att Indien på två sätt presterar sämre än jämförbara länder inom områden som utbildning, hälsovård, näringsrik föda och sanitära förhållanden som t.ex. toaletter. Indien spenderar mindre resurser och kvaliteten på den service som finns är klart undermålig. Det gäller i jämförelse med andra stora länder som Kina och Brasilien. Det gäller också i jämförelse med länder inom Sydasien som Bangladesh och Sri Lanka.

Bangladesh har en BNP per capita motsvarande lite mer halva den av Indiens men presterar bättre vad avser bl.a. spädbarnsdödlighet, utbildning, sanitära förhållanden, vaccination. Indien har regionalt sedan 1990 faktiskt halkat efter i rankningen efter sociala indikatorer. Den osäkra arbetsmarknaden, som Sundbom också pekar på, är ett allvarligt demokratiproblem; 92 % av arbetskraften finns i den oorganiserade eller informella sektorn av arbetsmarknaden, där arbetarna saknar anställningstrygghet, arbetarskydd och social trygghet och Trade Union Congress (TUC) globala rättighetsindex (7 juni 2016) visar att Indien tillsammans med bl.a. Kambodja, Turkiet och Kina har de lägsta garantierna för arbetares rättigheter. Övergången till nyliberalt ekonomiskt system har på så sätt bekräftat klass/kast elitens sociala och ekonomiska maktposition, som grundlades före liberaliseringen av ekonomin. Detta understryks också av mätningar som visar på den stora andel av Indiens 1,2 miljarder människor som lever under eller kring fattigdomsnivån.

Alltså – alla medborgare är lika enligt grundlagen, som i sig inte lämnar något övrigt att önska, men den sociala eller substantiella demokratin, praktiken, genomförandet, åtlydnaden av lagarna, rättssäkerheten finns skäl att starkt kritisera. Det finns som Babasaheb Dr. Bhimrao Ramji Ambedkar betonade i sitt tal till den konstituerande församlingen 25 november 194; en politisk demokrati men inte en social demokrati.

Det, menar jag, är ensidigheten i Henrik Sundboms bok. Han bortser från eller ser inte det demokratiska underskottet. Modernitet kan slå rot på sina håll även i en bristfälligt genomförd demokrati. Kanske är det som Drèze och Sen (2013) säger i sitt inledande kapitel att den viktigaste uppgiften inte så mycket är att upptäcka det nya Indien utan att bidra till att skapa ett.

Drèze och Sen (2013) gör den sammanfattande bedömningen att den långa perioden med hög ekonomisk tillväxt har gynnat de privilegierade klasserna medan långt större grupper fortsätter att leva sina liv i fattigdom och osäkerhet.

Henrik Sundbom är vän av privata lösningar för att komma tillrätta med de tillkortakommanden som finns inom utbildning, vård och omsorg Drèze och Sen har en annan uppfattning. De menar att dessa är nationella och därför måste man söka en lösning för hela landet. De pekar på två huvudsakliga förhållanden. För det första, hävdar de, måste man sluta tro på, mot alla empiriska fakta, att en övergång från undermålig till god hälsovård kan ske genom privat hälsovård och privata försäkringar. Privata lösningar kan ha en roll att spela; de flesta välfärdssystem världen över har privata inslag inom vård, skola och omsorg. Men Indien kan inte ignorera frågor om ansvar och ansvarsutkrävande och inte heller det övergripande målet att alla medborgare ska ha tillgång till god social service oavsett betalningsförmåga.

Kast som relevant identitet idag. Vad betyder begreppet ´dalit´? Ordet dalit betyder ordagrant jord eller mark, men också krossad eller bruten i bitar. I ett socialt och politiskt sammanhang innebär ordet att vara förtryckt och underordnad. Från 1970-talet, då en mer medveten och organiserad motståndsrörelse mot kastsystemet tog form, har ordet dalit fått en ny innebörd. De ´oberörbara´ kallade sig nu själva Daliter och gav ordet ´dalit´ en helt ny innebörd; från att referera till de förtryckta i passiv mening till att associeras med aktivism, självrespekt och motstånd.

Det officiella begreppet för denna grupp är ´Scheduled Castes´. Kasterna är alltså förtecknade, registrerade, hos myndigheterna. Orsaken till detta är att man ska veta vilka som faller under reservationssystemet (kvot avsatta för tillträde till högre skolor och statliga arbeten). Henrik Sundbom slant på tangenten och anger att Daliterna (Scheduled Castes) utgör 12,5 % av befolkning och Adivasis (Scheduled Tribes) 10 %. De korrekta siffrorna enligt Census 2011 är för Daliter 16,6 % eller 200 miljoner och för Adivasis 8,6 % eller 104 miljoner. Adivasis står utanför kastsystemet men är liksom Daliterna gravt diskriminerade.

I samtal med människor i allmänhet men också med dem som i någon mening har en personlig relation till Indien förekommer två föreställningar om kast och kastsystemet; 1) det avskaffades i den nya grundlagen från 1950 eller 2) kast som social markör har förlorat i betydelse och allt mer ´gått upp i´ klass. Henrik Sundbom, som jag läser honom, har det senare synsättet. Han i likhet med många andra som i olika sammanhang står Indien nära och uttalar sig om Indien ser inte elefanten i rummet.

Jag funderar emellanåt på hur det vi som Indienintresserade ser och hör vid våra besök i landet leder åt så olika håll. Ja, den enkla förklaringen är förstås att vi hör och ser olika saker; kanske väljer eller väljer bort; möter i huvudsak människor med olika bakgrund. Det påverkar oss rimligen. Jag har mött flera indier av högre kast, också åtminstone tre boende i Sverige; gemensamt för alla är att de hävdar att kast i stort har förlorat i relevans, ”… ja, på landsbygden kanske”.

De människor jag känner är så gott som alla Daliter inom skilda delar av samhället. Flera har gjort en klassresa och lever ett hyggligt medelklassliv men de har inte samtidigt befriats från sin kasttillhörighet och den diskriminering den medför; lantarbetare, studenten vid JNU, läkaren, läraren eller professorn, kvinnor som med sin trefaldiga identitet efter kast, klass, genus – alla lever fortfarande med sin kast i bagaget. Dokumentären India Untouched; stories of a people apart är särskilt till för dem som påstår att det inte finns sådant som oberörbarhet (untouchability) eller casteism i Indien, och för den delen i den indiska diasporan.

Kastsystemet är ett högst komplicerat system; för en icke-indier svårt att får grepp om. Det har sin grund i de tidigaste vediska skrifterna från ca 1500 f.Kr. och framåt. RigVeda10.90; the Hymn of Man (Purusha – the Cosmic Being) beskriver den skapelsemyt som är grunden för en ståndsindelning eller fyra varnagrupper, brahman (präst, tolkare av de religiösa skrifterna), kshatriya (makt, krigföring), vaishya (närande, jordbruk, handel), och shudra (tjänare).

Henrik Sundbom nämner de fyra varna i sin bok. Men man måste gå vidare i historien för att komma närmare en förståelse. Panchamas, en femte grupp, de ´oberörbara´ (som långt senare kom att kalla sig Daliter), de som utför de ´orena´ arbetsuppgifterna och därmed uppfattas och behandlas som ´orena´ i religiös och rituell mening, kom att få sin plats under och utanför de fyra varna. De står utanför varna systemet men de har en kasttillhörighet genom att ingå i en jati, som är de egentliga kastgrupperna. Deras utanförskap har lett till att de ofta men felaktigt betecknas som ´kastlösa´.

Gruppen Daliter utgör inte heller en gemensam kast. Det finns mer än 1000 jatis inom denna grupp som liksom varna-grupperna är hierarkiskt åtskilda. Med kompositionen av Manusmrti kring det första århundradet hade utvecklingen av de ´oberörbaras´ förtryckta situation nått sin kulmen.

Det är alltså en tretusenårig historia som införlivats i människors medvetande, de av höga kast lika väl som de av låg kast. När sådana föreställningar genom århundradena får fäste i människors sinnen finns ett inbyggt motstånd mot förändring, också hos dem som tillhör de exploaterade kasterna; inte märkligt att den dröjer sig kvar särskilt som den fortfarande praktiseras.

Det Henrik Sundbom och många andra som skriver och talar om Indien inte vill se är att kasttänkandet och diskriminering efter kast består. Återkommande händelser och undersökningar visar att frågan om kast och kastbaserad diskriminering regelbundet förekommer inom såväl indisk politik som i det institutionella och civila samhället (se t.ex. ´Untouchability in Rural India´(2006), G. Shah et al., ´Caste, Race and Discrimination´ (2004), av Thorat and Umankant, ´Caste` (2012) av Surinder S. Jodhika och regelbundet så gott som dagligen från Dalit Media Watch).

De två kanske mest uppmärksammade händelserna under 2016 är den s.k. Una incident 11 juli 2016 i Gujarat då ´ko-beskyddare´ (gau raksha, ingår i Hindutvas aktioner) band fyra Daliter – som helt i linje med sin traditionella arbetsuppgift tog hand om skinnet av en ko – vid ett fordon och misshandlade dem med järnrör och doktoranden Rohith Vemula vid Hyderabad Central University, som 17 januari 2016 begick självmord efter att ha blivit trakasserad av hindunationalistiska grupper uppbackade av två ministrar. Efterverkningarna från dessa händelser har fortsatt med sådan intensitet att man talar om en möjlig ´Dalit uprising´. Sydasien följer utvecklingen.

Hans Magnusson
Hans Magnusson

Hans Magnusson har sedan 1998 varit aktivt engagerad i Daliternas villkor i Sydasien. Han besöker regelbundet Indien och har lärt känna många Daliter; Daliter som lever under traditionella villkor, aktivister, akademiker, Dalitförfattare, konstnärer. Genom dem och litteratur har han fått förståelse för Daliternas villkor och hur de genom aktivism, kultur och politik arbetar för att hävda sina medborgerliga rättigheter. Han är sedan 2002 knuten till det internationella nätverket för solidaritet med Daliter (IDSN) och har deltagit i lobbyinsatser inom FN, EU och UD för Daliternas sak.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.