Barns rätt i den indiska lagen


Foto:

Olika indiska lagar definierar barn på olika sätt. Denna variation när det gäller att definiera ett barn visar någonstans den indiske lagstiftarens bristande beredskap att hantera det ytterligare ansvar som gäller då en lag utformas för ett barn. Denna oförbereddhet har utvecklats till en förfärlig okänslighet – exempelvis för obehandlade trauman – och påverkar kommande generationer.

Ur ett större perspektiv borde vi alla vara rädda för de förödande efterverkningarna av sexuella övergrepp och andra brott som utförs bakom stängda dörrar mot barn.

Problemets enorma omfattning framgår av det faktum att enbart i Indien har minst 25 procent av den vuxna befolkningen ofredats före 16 års ålder. Åtminstone 27 miljoner kvinnor har överlevt att bli sexuellt utnyttjade som barn. Incest är den vanligaste formen av barnmisshandel.

Vidare har rapporten om Barnkonventionens införande i Indien som Department of Women and Child Development utarbetat för FN:s barnrättskommitté identifierat sexuella övergrepp mot barn som en prioriterad fråga för omedelbar åtgärd.

Det är mycket viktigt att observera den undersökning från 1996, som genomfördes av Sakshi, en frivilligorganisation som bevakar kvinnors rättigheter, i vilken 50 procent av 109 domare upplevde att sexuella övergrepp mot barn inte är vanligt och att detta ”ovanliga brott endast förekommer bland outbildade, deprimerade och sexfixerade människor eller människor med prostatabesvär”. Dessutom ansåg dessa domare att övergreppen utfördes främst av tjänare och var minst vanligt inom familjer.

Lagarna som tar upp sexualbrott tar inte speciellt upp sexuella övergrepp mot barn. Det är oroväckande men sant att den indiska strafflagen från 1860 inte erkänner barnmisshandel.

Endast våldtäkt och sodomi kan leda till brottsmålsdom. Allt annat än ”fullbordad våldtäkt”, enligt lagens definition, utgör en ”kränkning av anständigheten”. Dessa lagar är problematiska när de tillämpas på vuxna kvinnor, men är ännu svårare när de tillämpas på barn.

Sexuellt utnyttjade barn drabbas vanligtvis av allvarliga psykiska och fysiska effekter, antingen direkt eller senare i livet, från emotionella och beteendemässiga problem till onormalt sexuellt beteende och psykiska störningar. Självmordtendenser och drogmissbruk är också vanliga långsiktiga effekter. Barnrelaterade begrepp är graverande frånvarande i de indiska lagarna.

Ett offer för brott, och i ännu högre grad om offret är ett barn, som drabbas av ett trauma, behöver behandlas varsamt. Det saknas i stor utsträckning resurser för akutmottagning av brottsoffer. Det finns inga experter på psykisk hälsa som arbetar med traumadrabbade offer. Dessutom släpps de offer som inte har tecken på allvarlig fysisk skada omedelbart utan någon psykiatrisk behandling eller rehabilitering.

Vidare, i målet Majlis Manch v. State of Maharashtra & Ors, våldtogs en 9-årig, dövstum flicka som institutionaliserats på ett observationshem. Den medicinska undersökningen angav: ”Märken i form av hudskada.

Bitmärke på höger kind och flera avskavningsmärken på huden, på bakdelen och båda benen.”

Inte ens i ett så fruktansvärt fall, där barnet inte kan uttrycka smärta eller förklara ens det minsta om vad som hänt henne, inte ens i ett sådant fall har det funnits någon förståelse för eller vilja att beakta hennes psykiska hälsa som en oupplöslig del av lagen.

Den medicinska undersökningen nämnde möjligheten av våldsamt sexuellt övergrepp, och bitmärkena kom från den vuxne som gjorde sig skyldig till det sexuella övergreppet. Genom ett interimistiskt beslut föreskrev domstolen att den drabbade flickan skulle flyttas från observationshemmet till stiftelsen Bal Asha Trust.

Flickans tillstånd var allvarligt och krävde medicinsk hjälp och god näringstillförsel enligt domstolen, varför det beslutades att staten skulle avsätta en summa på 50 000 INR hos Bal Asha Trust-stiftelsen. När flickan flyttats till Bal Asha Trust bet hon de andra barnen, hon slogs och hade ett aggressivt beteende.

Hon kröp ihop under sin säng när hon inte hade hysteriska anfall, hon uppvisade sexualiserat beteende, hon grät, hon tillät inte att någon rörde vid henne och gjorde motstånd när hon skulle kläs av för att bada. Pinki Virani förklarar i sin bok Bitter Chocolate att ”detta barn har blivit barn på nytt” ett par månader senare när det visar sig att flickan inte är stum utan mentalt handikappad, och hur ”kraften i äkta kärlek i form av verklig vård” har åstadkommit denna förvandling och fått den lilla flickan att prata igen, enligt Virani.

Viranis slutsats är alltför överdriven i min mening med tanke på de fruktansvärda upplevelser som just detta barn genomgått och hennes beteende mot de andra barnen. Enbart förmågan att tala igen får inte ses som det enda tecknet på att ha återfått alla förlorade aspekter av hälsa och självkänsla. Det som är nödvändigt att fråga här är om barnet har garanterats utveckling, så som hennes rättigheter som barn påbjuder? Ifall våldet runt omkring och inom henne har avlägsnats för gott?

Huruvida social rättvisa, så som framgår av artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter, som varmt rekommenderar tvärvetenskaplighet, det vill säga såväl sociojuridiska som psykojuridiska metoder, har beaktats?

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

Har barnkonventionens artiklar beaktats? Klart ”nej” blir mitt svar.

Jag tillägnar den här artikeln till alla de organisationer som dagligen kämpar för att upprätthålla barnkonventionens artiklar för barns rättigheter. Jag hoppas även att barnkonventionen ska göras till svensk lag, så att barns rättigheter verkligen tas på allvar.

En sådan stiftelse som kämpar för barnens trygghet är Trygga Barnen som har som syfte att hjälpa barn, ungdomar, föräldrar och anhöriga i familjer med beroendeproblematik, ett område som också behöver global prioritering!

Min önskan är att Trygga Barnens arbete sprider sig till länder som Indien och Kina där medelklassen vuxit så snabbt och även alkoholismen inom deras familjer! Barn är det viktigaste vi har- globalisering, ekonomisk tillväxt och så vidare ska och måste prioritera barnens rättigheter först!

Parul Sharma
Parul Sharma

Parul Sharma är rektor för The Academy for Human Rights in Business, människorättsjurist och författare, med gedigen erfarenhet i CSR frågor i och från såkallade högriskländer. Human Rights Law Network, Amnesty Business Group, EU Kommissionen, Sandvik AB är några exempel där Parul har jobbat med frågor om mänskliga rättigheter, anti-korruption, leverantörsledet, arbetsrätten, och CSR perspektivet.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.