Återlämna de mänskliga kvarlevorna

Att det finns mänskliga kvarlevor vid svenska museer reser etiska frågor menar artikelförfattaren Daniel Cidrelius.
Foto: Daniel Cidrelius

Vid svenska museer finns idag samlingar som har förts hit efter svenskars vistelser i andra länder under den västerländska kolonialtiden. Insamlandet skedde inom ramen för det naturhistoriska projektet att skapa ordning i naturen. Med utgångspunkt i zoologen Conrad Fristedts reseskildring av sin forskningsfärd under slutet av 1800-talet till bland annat Sri Lanka vill jag, som ett led i en postkolonial försoningsprocess, resa frågan om återlämning av mänskliga kvarlevor som införlivats på svenska museer.

Forskningsfärden genomfördes i zoologiskt syfte men på eget initiativ (Internetlänk 1) och Fristedt uppges vara den förste svenske zoologen i Sri Lanka och Australien (Internetlänk 2). När jag hade läst Conrad Fristedts reseskildring blev jag intresserad av att veta mer om de samlingar Fristedt hade fört med sig till Sverige. I förordet till reseskildringen nämner han nämligen att större delen av de samlingar han hemfört till Sverige har införlivats på det Zoologiska Riksmuseet (dagens Naturhistoriska Riksmuseum) för att framledes bli undersökta och bearbetade. Men Fristedt tillkännager också bland annat professor Gustaf Retzius stor tacksamhet för ”öfvertagandet af de hemförda samlingarna”. Vad var det då för material som museet och professor Retzius hade övertagit?

Jag besökte Naturhistoriska Riksmuseet (NRM) i Stockholm och noterade att materialet som Fristedt bland annat insamlade i Sri Lanka än idag bistår med ett vetenskapligt värde, inte bara för forskare i Sverige utan även globalt sett. Men när det gäller materialet som har upptagits i KIs samling kan det idag ses som ett problematiskt kulturarv.

Karolinska Institutets Kraniesamling. I kunskapsöversikten ”Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer” redogörs för en enkätundersökning utförd i oktober 2015 av Statens Historiska Museer och Statens Museer för Världskultur på uppdrag av regeringen (Internetlänk 3). Totalt 240 museer deltog. Svaren visar att minst 66 museer har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Av de 66 museerna har 43 stycken kvarlevor endast från Sverige. I 18 museers samlingar ingår även kvarlevor från andra delar av världen och fem museer har uteslutande kvarlevor från andra delar av världen.

Att det finns mänskliga kvarlevor vid svenska museer reser etiska frågor.

Enligt kunskapsöversikten finns det ett antal etiska parametrar som museerna oftast förhåller sig till men det saknas nationella riktlinjer för hantering och etik kring mänskliga kvarlevor vid museer i Sverige.

Den 15 maj 2017 återlämnade Karolinska Institutet (KI) kvarlevor från urbefolkningar som bland annat Fristedt hade fört med sig från Nya Zeeland (Internetlänk 4). I sin reseskildring beskriver han följande:

”Hvarje plats, som är ’tapu’ är äfventyrlig att beträda, och ve den, som af nyfikenhet eller annan obehörig anledning söker intränga i en af de nyss nämnda grottorna! Skulle en maori få kännedom därom, kan man vara säker om, att han genast tillämpar sina förfäders lagar, som för ett dyligt brott föreskrifva de strängaste straff” (1891:245).

”Då en av dessa grottor emellertid var belägen flera mil från närmaste maoriby, men endast några få från den plats, Whangaroa på Nordön, där jag befann mig beslöt jag mig att i sällskap med en amerkansk läkare, som var kännare af trakten, våga försöket och begifva mig dit i afsikt att öka mina samlingar med ett par maorikranier” (1891:245).

”Den var så kvaf och så uppfylld af vedervärdiga ångor från förmultnade ben och växtämnen, att jag endast kunde kvardröja en kort stund. Bland de många kranierna voro de flesta på ett eller annat sätt skadade; jag lyckades dock erhålla tre i fullgodt skick. Dessutom påträffade jag ett smycke af grönsten samt en brosch, hvilka naturligen också medtogos såsom minnen från besöket” (1891:246).

Utifrån dessa utdrag ur Fristedts reseskildring framstår det som att Fristedt var väl medveten om det förkastliga i att beträda grottan samtidigt som det äventyrliga i bedriften att utöka kraniesamlingen övervägde företaget utan etiska betänksamheter.

Något Fristedt inte nämner i reseskildringen är huruvida han erhåller några mänskliga kvarlevor från Sri Lanka. Då KI hade återlämnat kvarlevor från urbefolkning till Nya Zeeland år 2017 som Fristedt erhållit under sin forskningsfärd blev jag nyfiken på om han exempelvis hade grävt upp skelett från urbefolkningen vedda i Sri Lanka. Det skulle visa sig att KI hade mänskliga kvarlevor från fyra personer, varav en kvarleva som med säkerhet kan sägas ha hemförts av Fristedt, katalogiserad och sorterad som III.33. Den upptogs som en del av den samling av mänskliga kvarlevor som Anders Retzius påbörjade i slutet av 1700-talet fram till år 1860 då Gustaf von Düben övertog ansvaret fram till 1880-talet. Gustaf Retzius, som övertog kvarlevan, hade indirekt bidragit till samlingen under sin karriär men var bara ansvarig för samlingen under åren 1888-1890 (mailkorrespondens med Olof Ljungström, KI).

Eftersom KI är rätt restriktiva med att ge tillträde till magasin och kvarlevor ska jag motivera varför jag vill se kvarlevan som Fristedt förde med sig från Sri Lanka till Sverige. Till att börja med härleder jag mitt ursprung till Sri Lanka. Jag adopterades från Sri Lanka till Sverige utan att ge mitt medgivande till en sådan förflyttningsprocess ungefär ett århundrade efter individen som katalogiserades och sorterades som III.33 förflyttades från Sri Lanka till Sverige utan att ge sitt samtycke. Sedan har jag skrivit min masteruppsats i socialantropologi om Sri Lankas transnationella adoptionspraktik av barn med utgångspunkt i postkolonial teoribildning och har ett intresse för postkoloniala frågeställningar.

Slutligen anser jag det viktigt, både som person och socialantropolog, att se de mänskliga kvarlevor (såväl som de naturobjekt) som Fristedt fört till Sverige på sina nuvarande platser och reflektera över i kontexten för en postkolonial försoningsprocess.

Självfallet hade jag önskat att någon tidigare hade bevittnat kraniet med ett liknande fokus, rest frågan om återlämning och funderat mer specifikt över hur helande- och läkandeprocessen kunde utformas för att ge upprättelse åt de individer som upptagits i samlingen i dialog med det, i detta fall, tidigare koloniserade landet Sri Lanka.


De mänskliga kvarlevorna från Sri Lanka vid KIs samling har katalogiserats och sorterats som III.33, Singales, Ceylon, 1889, III.34, singales och III.35, singales, [manligt], barn. ’III’ indikerar den geografiska kategorin ”Asien, Ostindien”. Den fjärde kvarlevan från en srilankesisk individ har kategoriserats som III.40, ”Hindu, Madabar, Dambool, Ceylon” och daterats till 1889 med koppling till en ”Dr Morgan”. Kvarlevorna har inkommit i samlingen efter år 1860 men före år 1900. Inga kvarlevor från urbefolkningen vedda finns följaktligen vid KIs anatomiska samling (Mailkorrespondens med Olof Ljungström, KI).

Gällande III.34 och III.35 är det oklart vem som har samlat in dessa kvarlevor och vilket år de införts i samlingen. Det är även oklart vem som insamlade III.40 som införts i samlingen år 1889. Men vid en närmare granskning av förordet i Fristedts reseskildring riktar Fristedt ett särskilt stort tack till den svenske konsuln i Colombo, mr F. W. Bois samt två bröder i Kandy vars namn uppges vara Th. och O. Morgan ”hvilka alltid stodo mig till tjänst med råd och upplysningar”. Om Fristedt hade någon roll gällande införandet av III.40 i samlingen kan den svenske konsuln och bröderna ha haft en funktion som medlare eller facilitatörer åt Fristedt. Att Fristedt inte titulerar ’O. Morgan’ som ’Dr’ kan tyda på att det är oviktigt i sammanhanget för läsarna av reseskildringen givet 1800-talets utvecklingsperspektiv som värderade européer högst och ’de Andra’ som lägre.

De fyra mänskliga kvarlevor har en gång i tiden varit individer med identiteter och livshistorier.

Men när, till exempel III.33 och III.40, upptogs i KIs anatomiska samling kände exempelvis inte Gustaf Retzius, som då var ansvarig för den anatomiska samlingen, till deras respektive identiteter och livshistoria annat än den givna information från personen som samlat in dem och i vilket land samt vilken världsdel. Praktiken att katalogisera och sortera in mänskliga kvarlevor från exempelvis en singales i denna anatomiska samling handlade inte om att avhumanisera personen utan snarast om att göra individen till en del av en representativ kraniesamling för ett jämförande studium av jordens olika folk.

Vid Haga Tingshus, där KIs anatomiska samling finns arkiverad, möter jag Olof, föreståndaren som idag ansvarar för samlingen. Här ska jag få se den mänskliga kvarleva som Fristedt erhöll under sin forskningsfärd i Sri Lanka under slutet av 1800-talet. Enligt Olof har ingen forskning bedrivits på de mänskliga kvarlevorna från Sri Lanka, däremot har de ställts ut. KIs kraniologiska samling i det anatomiska museet var öppen två dagar i veckan och utgjorde en av de sevärdheter i Stockholm som drog till sig en publik. Det som kan sägas om hur samlingen var uppställd efter branden 1892 är att den ordnades geografiskt, efter världsdelarna, med kranier från Sri Lanka insorterade som ’Asien, Indien’. Anders Retzius museiordning var mer komplex och avspeglade hans historiesyn om folken och rasernas (som han uppfattade detta) inbördes historiska förhållanden. Som Eva Åhrén (i Svanberg 2015:151) har beskrivit var museet en materiell, rumslig gestaltning av ett sätt att tänka, en manifestation av Retzius vetenskapssyn och museet hängde nära samman med undervisning och publikation av forskning.

Vi sätter oss ned i mötesrummet på tredje våningen i Haga Tingshus. Klockan är ungefär halv elva på förmiddagen. Olof har en bärbar dator framför sig på bordet, ett PM om srilankesiska mänskliga kvarlevor i KIs samling som han har förberett till mig och sin mobiltelefon samt en vit låda. Han vill säkerställa att jag får med mig hela historien om kvarlevorna. Jag tar fram mitt block och börjar anteckna.

Jag ber att få se kraniet. Olof nämner att det har packats in i den vita lådan som står framför honom för att skydda det från stötar och damm. Så har även de övriga kranierna i samlingen packeterats. Vill jag verkligen se kraniet undrar Olof. Det är en etisk fråga att visa kraniet och möjligt att ifrågasätta huruvida jag ska få se det. Att öppna lådan och visa mig kraniet idag kan tolkas som en upprepning av övergreppet att göra kraniet till en del av den här sortens samling, enligt Olof. Hade exempelvis de anatomiska samlingarna fått stå på det sätt som de en gång stod kunde det tillåta ett närmande av det ursprungliga övergreppet och undersöka och förklara det utan att först behöva reproducera det. Därav blir det viktigt att motivera varför jag ska få se kraniet.

I samband med min förfrågan ställer jag KI inför dilemmat att bedömma graden av min motivering.

KI får sålunda en position som gränsvakt i detta sammanhang men incitamentet kommer i detta fall från mig. Givet mitt ursprung i Sri Lanka, mitt syfte att resa frågan om återlämning som ett led i en försoningsprocess anser jag att det vore orimligt att KI nekat exponering av den här individen för mig. Enligt mitt perspektiv består övergreppet snarast i att Fristedt förde hit kraniet, skrev på det, värderade det ekonomiskt, förhandlade om priset och sålde det för att bli införlivat i en samling som i ett vidare perspektiv utgjorde en del av det naturhistoriska projektet att bland annat härleda svenskarnas ursprung till de så kallade germanerna eller indoeuropéerna och positionera européerna högst i en föreställd utvecklingshierarki. Sedan ser jag även den fortsatta bevaringen av samlingen som problematisk. Den kunskap som kan erhållas utifrån samlingens historia är så gott som känd genom anatomernas skrifter och de vidare studier som kan bedrivas bör väl inte involvera ett behov av att studera kranierna anatomiskt, så vad är meningen med att bevara kranierna i arkivet?

Förhandlingen av priset på individen vars kranium blev katalogiserat och sorterat som III.33 kan delvis studeras i ett brev från Sven Lovén, intendenten för evertebratavdelningen vid zoologiska museet, till Gustaf Retzius, den 11 juli 1889 (återgett i Ljungström 2004:426, fotnot 568). Fristedt förmodar att kraniet särskilt ska intressera Retzius ”då detta folkslag numera äro i starkt aftagande”. Enligt Ljungström hamnar slutpriset dock på 36 kr. vilket intendenten uppges vara nöjd med. Detta säger något om marknaden för mänskliga kvarlevor under slutet av 1800-talet och talar för rimligheten i att liknande förhandlingsprocesser ägde rum för de australiska och nyazeeländska kvarlevorna Fristedt samlade in, även om det exempelvis inte finns någon brevkorrespondens kring dessa föregivna förhandlingar. Möjligen skedde förhandlingarna muntligen (Ljungströms PM 2017). På det hela taget hade Retzius förvärvat av Fristedt, ett kranium av en singales, tre av australier och två av nyazeeländare, vilka Retzius i sin tur överlämnade i gåva till Karolinska institutets museum.

Att Fristedt uppger att kraniet, III.33, från den singalesiska individen särskilt ska intressera professor Retzius då ”detta folkslag numera äro i starkt aftagande” kan utgöra ett sätt att skapa ett högre vetenskapligt värde och därmed höja försäljningspriset (jfr. t.ex. Svanberg 2015:37). Men det kan också vara så att Fristedt uppfattar att kraniet från denna individ tillhör ett folkslag som var i starkt avtagande. I reseskildringen förekommer nämligen samma formulering då Fristedt skildrar gruppen av individer i Sri Lanka som tillhör kasten eller yrkesklassen rodiya vilka representeras som en av de lägsta kasterna och klasserna inom den singalesiska folkgruppen. ”De finnas numera endast i närheten af Kandy, och deras antal är i starkt aftagande. Af denna föraktade klass lämnar sir J. E. Tennent en liflig och målande skildring, hvarur vi här tillåta oss anföra en del” (1891:92). Detta tyder på att kraniet kan komma från en singalesisk individ ur rodiyakasten.

Jag vet inte exakt vad jag kommer få ut av att se ett kranium av en singales som levde under artonhundratalet. Det rör sig om en individ som har förträngts från det svenska kulturella medvetandet och förnekats samtidighet genom att positioneras som lägre stående i ett föreställt utvecklingsperspektiv (framförallt i förhållande till de europeiska 1800-talsvetenskapsmännen). Min förhoppning med att uppmärksamma denna och de övriga srilankesiska individerna är att väcka frågan om repatriering av mänskliga kvarlevor och bejaka deras existens i väntan på att de får en värdig begravning.

Det är kallt i rummet. Olof packar upp den vita lådan. Lägger kraniet av individen på mitt anteckningsblock. Det är en känslomässig upplevelse att se det. Jag får en hel del adrenalin i kroppen. För exempelvis 1800-talsanatomer skulle betraktandet av detta kranium möjligen ses som en åtråvärd utomeuropeisk skalle med ett visst indexmått. Min spontana reaktion är att det är helt sjukt. Helt sjukt! Jag beskådar ett kranium av en individ som en gång har varit införlivad i en museisamling. När allt kommer omkring skulle det kunna vara en förfader till mig. Det berör mig. Utsatt och exponerad ligger individens kranium på mitt anteckningsblock.

Vem var denna unika individ vars kropp fragmenterades och separerades från sitt ursprungsland?

Hur såg hens livshistoria ut före hen upptogs i ett jämförande studium av planetens olika folkgrupper? Är det inte dags att en helande och försonande process påbörjas för att ge de mänskliga kvarlevorna vid svenska museer ett värdigt livsavslut?

I princip kan repatriering av mänskliga kvarlevor göras om det kommer en förfrågan från exempelvis den srilankesiska staten eller någon förening eller ett museum i Sri Lanka. Till att börja med äger den svenska staten kranierna. Det är den svenska staten som efter en utredning ska besluta om kvarlevorna kan återlämnas. I detta sammanhang är det viktigt att det står klart att den aktör som mottager kvarlevor ska göra vad som anses bra att göra med kvarlevorna. En risk består i att kvarlevor återlämnas till ett museum där de ämnar ställa ut dem istället för att ge individerna en värdig begravning. Sedan får det heller inte finnas några juridiska inskränkningar.

Enligt Olof har KI gjort fler återlämningar än någon annan institution i Sverige idag. Så om det kommer en förfrågan från Sri Lanka skulle utredningsprocessen om återlämning kunna påbörjas. Följaktligen har jag rest frågan om repatriering av de srilankesiska kvarlevorna vid Sri Lankas ambassad hur srilankesiska regeringen ställer sig till att ta emot kvarlevorna och ge dem en värdig begravning i Sri Lanka.

KÄLLFÖRTECKNING

Fristedt, Conrad. 1891. På forskningsfärd. Minnen från en tvåårig vistelse bland Ceylons tamiler och singalseser, Australiens kannibaler och Nya Zeelands maorer. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Internetlänk 1. ’Kroppsdelar och kranier växande etiskt dilemma’ i SvD 2011-10-27  (hämtad 2017-12-05)
Internetlänk 2. Etnografiska museet databas Carlotta. Databasen för museisamlingar. (angående Fristeds insamlade material)  (hämtad 2017-12-05)
Internetlänk 3. Historiska museet. 2016-05-20. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer. En kunskapsöversikt. Elektronisk resurs:  (hämtad 2017-11-23)
Internetlänk 4. Karolinska Institutet. 2017-05-17. KI återlämnade kvarlevor från urbefolkning till Nya Zeeland. (hämtad 2017-11-23)
Ljungström, Olof. 2004. Oscariansk antropologi. Etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800-tal. Eftertryck av doktorsavhandlingen ’Oscariansk antropologi’, framlagd vid Uppsala universitet 2002. Bohus: Gidlunds Förlag
Svanberg, Fredrik. 2015. Människosamlarna. Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850-1950. Stockholm: Historiska Museet

Opublicerade källor
Ljungström, Olof. 2017. PM om lankesiska kvarlevor i KI:s historiska anatomiska samlingar.
Mailkorrespondens med Olof Ljungström, KI

Daniel Cidrelius
Daniel Cidrelius

Daniel Cidrelius, MA i socialantropologi och adopterad från Sri Lanka som har forskat om den srilankesiska adoptionshistorien. Jag föddes i Kandy i slutet av 1970-talet och adopterades sedan till Sverige. I samband med skrivandet av masteruppsatsen har jag spenderat längre perioder i Sri Lanka. Vid sidan av mitt arbete är jag bland annat engagerad i adoptionsfrågor och driver ett skrivprojekt om reseskildringar av Sri Lanka.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.