Afghanska röster blåste bort i vinden


Foto:

Det är i dagarna tjugo år sedan jag första gången besökte Kabul. Den afghanska huvudstaden var redan delvis sönderskjuten efter mujaheddins intåg i maj men just då rådde vapenvila mellan de stridande fraktionerna.

Luften var hög och klar. Solen värmde alldeles ovanför bergen som reste sig runt staden. På landsvägen från Jalalabad var trafiken relativt tät. Inte så att det bildades köer ens i serpentin. Att kalla den grusväg var ren artighet. I brist på underhåll var denna huvudled från och till pakistanska Peshawar långa sträckor på sin höjd uppkörda spår i terrängen. En gropig färd och en medelhastighet under 50 km/h.

Utmed hela vägen spår av det decennielånga krig Sovjet och Moskvas marionetter fört: ruiner av raserade och övergivna byar, raserade och övergivna bevattningssystem, torrlagd och övergiven åkermark.

Punktvis pågick ett intensivt återuppbyggnadsarbete.

Väl i Kabul var jag omskakad. Och rörd. Intrycken var överväldigande.

I vägkorsen unga mujaheddin med blommor i mynningen på sina kalashnikovs. Leenden, glada ansikten. Lättnad och spänning. En efterlängtad fred; men en hållbar fred eller bara en paus? Förhoppningar skuggade av oron för ett plötsligt krigsutbrott. Katastrofen.

Det var alltså spänt. Vapenvila men så spänt att resan in från Pakistan var tveksam. All FN-personal var stationerad i Pakistan. Att vistas i Afghanistan ansågs alltför farligt. Känslan av att vara övergivna dominerade många afghaners samtal.

Fyra år tidigare vistades jag i Peshawar, Pakistan, samtidigt som fredsavtalet mellan Pakistan och Afghanistan skrevs under långt borta i Genève. Snart skulle de sovjetiska styrkorna dras tillbaka men som vi vet lämnade de inte Afghanistan i fred. Först flera år senare, sedan Sovjetunionen upplösts, föll den regim de militärt och ekonomiskt hållit under armarna.

Då i april 1988 var många afghaner jag mötte i Peshawar och i bältet av läger fyllda med afghanska flyktingar som sträckte sig norrut och söder om staden uppfyllda av farhågor att omvärlden nu skulle överge dem alldeles. De hade kämpat och inte besegrats, lidit och trängts i lägren, levt under tältdukar och i lerhus i flera år; nu skrev de stora på papper som avgjorde deras framtid högt över deras huvuden.

Nog fanns det fog för all denna oro. Genève-avtalet träffades formellt mellan grannländerna Afghanistan och Pakistan. Sovjet och USA stod bakom som garanter. Motståndsgrupperna mujaheddin fanns inte representerade vid något förhandlingsbord. Det blödande sår Michail Gorbatjov kallat Afghanistan hade plåstrats om. Afghanska röster blåste bort i vinden.

Ett avtal om ett tillbakadragande men inte ett avtal om fred.

Nästan tio år senare sändes en repris. I Tyskland denna gång, långt från Afghanistan, skrev ihopskrapade afghanska fraktioner under Bonn-avtalet. USA med flera Nato-länder vara garanter. Det besegrade Taliban fanns inte representerat. Det fikonlöv George W. Bush behövt för vedergällningen mot Afghanistan tillhandahölls. Inte värt mycket mer än det papper det skrivits på.

Ett avtal om en framtid men långt ifrån ett fredsavtal. Ett papper rätt och slätt.

I shalwar kamiz på lånad cykel trampade jag runt i Kabul under september-oktober 1992. En naiv, nyfiken besökare.

Jag minns många möten, långa samtal med Kabulbor på gatan, kvinnor och män, unga såväl som gamla. Mina brister i dari och ryska var ett hinder men med engelska och tolk förde jag samtal med officiella företrädare för olika mujaheddingrupper och slängde käft med unga män från Pansjir och Bamyan. Plikttroget höll de sina posteringar men åh, vad de längtade hem. För dem var kriget slut.

Jag skulle återkomma till Afghanistan flera gånger de närmaste åren men dessa fösta möten med människor i Kabul har ett särskilt fack i min minnesbank.

De höstveckorna levde ett hopp som jag senare sällan mött på mina resor. Villigt erkänner jag att jag underskattade motsättningarna och svårigheterna att bygga freden. Då tänkte jag att afghanerna vunnit freden och insåg inte att fred också måste byggas. Inte ens en statsmakts våldsmonopol, vilket det förstås inte var eller är fråga om i Afghanistan, räcker för att bygga ett samhälle. Mina och mångas förhoppningar kom på skam. Liksom senare olika fantasifulla strategier för state building byggda på antagandet att Afghanistan befann sig i post conflict…

Segerbulletinerna sedan Taliban drivits bort såg jag därför i ljuset av min krossade illusioner för vad de var: lösa förhoppningar, när de inte var cynisk propaganda avsedd att slå dunster i ögonen på oss som skulle heja på kanonmaten.

Anders Davidson
Anders Davidson

Anders Davidson är frilansskribent och föreläsare, med tre årtiondens perspektiv på utvecklingen i Afghanistan. Anders är redaktör Afghanistan.nu, tidigare redaktör Afghanistan-Nytt och mångårig medarbetare i Sydasien. Han medverkade även som medredaktör för bl a "Islams mångfald" (1989), "Afghanistan förr och nu. En handbok " (1995), samt "Afghanistan, biståndet och talibanerna – utmaningar inför 2000-talet" (1999).

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.